TANKAR OM NATTEN

Hur kommer det sig att alla tankar förstärks på natten? Hur kommer det sig att vi människor ser på saker ur andra perspektiv när det mesta är mörkt och tyst?

Jag har en del ytliga tankar och mycket känslor i kroppen just nu. Det är som en tyngd i kroppen. Jag är enormt trött samtidigt som jag har svårt att slappna av och somna såväl som tillräckligt länge. Jag vill inte gå och lägga mig eftersom jag vet att det är då tankarna, minnena och känslorna kommer. Känslan i mitt inre är en så enormt kraftig smärta i hjärtat och bröstet. Fysiskt upplever jag hjärtklappning, svettningar och en känsla av att jag är varm och nästintill febrig. Det gör så ont att minnas hur vi fick beskedet att vår efterlängtade lillebror Hjalmar inte längre levde i magen. Det gör ont att tänka tillbaka på förlossningen, den enormt korta tiden vi som familj fick (eller snarare orkade med) tillsammans och hur begravningen var. 

Jag brukar kunna tänka tillbaka på det som vi varit med om och uppleva såväl sorg, ilska och hopplöshet samtidigt som att kärleken tar större plats tillsammans med minnena. 
När kvällen kommer så vet jag att jag måste "lyfta på locket" och låta sorgen ta plats en stund. Oftast gör jag det i min ensamhet, genom tankar, känslor och ibland åker jag till kyrkogården. 

Igår var jag och handlade inför kommande vecka och efter handlingen körde jag en extra sväng med bilen och åkte spontant till kyrkogården. Jag stod där och pratade med minstingen en stund, tände ljus och lät allt bara komma och gå som det ville. Igår var det mest känslor som kom och gick snarare än tankar och minnen som jag annars ofta upplever. 
Jag kände ett lugn när jag var där men samtidigt en frustration och ilska mot Hjalmar som lämnade mig. Jag känner mig arg eftersom jag kämpade och fortfarande kämpar som en galning med allt som livet utmanar mig med. Jag var så envis, mådde dåligt hela graviditeten, såg fram emot att bli tvåbarnsmamma, se mina pojkar knyta starka band till varandra men Hjalmar svek mig och gav upp. 
Känslorna här är verkligen dubbla. Jag känner mig arg, ledsen och sviken men samtidigt kopplar mitt logiska tänkande in och säger att det är klart att han inte kunde påverka vad som hände. Jag känner en enorm kärlek samtidigt som jag känner svek och ilska. Varför kämpade inte han lika hårt som jag? Varför gick han mig att må så otroligt dåligt redan från vecka 5-6 och resten av graviditeten? Detta är såväl tankar so. Känslor och ibland är det svårt att skilja på vad som är tanke och vad som är känsla.

Eftersom jag tidigare i livet genomgått KBT pga. olika anledningar så här jag fått med mig konceptet som jag själv kallar för "triangeln". Den ser ut så här:


Vi människor har alla dessa tre delar. Denna triangel kan användas för att förklara sambandet mellan de olika delarna. Jag har fått hjälp genom att skilja på känsla och tanke. 
Jag har diskuterat hur tankens kraft påverkar så väl mina känslor men även mitt beteende. Hur jag väljer att bete mig kan påverka mina tankar och känslor. Känslorna i kroppen kan även påverka vårat sätt att tänka och få oss att ändra vårt beteende. 

Jag har haft stor hjälp av denna triangel och fått stöd i att skilja mellan tanke och känsla vilket ibland är mycket svårt eftersom de interagerar med varandra. Triangeln har jag tidigare använt för att analysera ångest till exempel. Jag ska försöka förklara ett exempel:

Jag upplever ångest. Ångest är en känsla av obehag. Det känns obehagligt i bröstet, ger mig krypningar i kroppen och hjärtklappning. 
Ofta börjar min ångest med en tanke. T.ex: "Tänk om Hjalmar hade fötts med planerat kejsarsnitt på fredagen när vi gjorde det sista ultraljudet och allt såg bra ut. Hade han levt idag då eller fått ändå?". Denna tanke påverkar mina känslor. Ångesten startar och känslorna kommer i kroppen. När känslorna blir starka så tillkommer nya tankar och spiralen är igång. Förhoppningsvis lyckas jag bryta den innan jag får en panikångestattack, men ibland är det så svårt. Dessa starka och jobbiga tankar och känslor påverkar även mitt beteende, jag andas snabbare, biter på mina nagelband (nästan maniskt letar jag efter flikar att dra i). 

Som ni förstår så påverkar varje enskild del av tanke-känsla-kropp triangeln varandra och medvetenheten om det är nyckeln till att medvetet jobba med sina tankar, känslor och beteenden. 

I dessa tider när jag har två jobbiga veckor framför mig fylld av ångest osv. så är det bara att försöka göra sitt bästa. Jag kommer inte bli av med ångesten oavsett hur mycket jag mediterar, gör andningsövningar eller avslappning. Jag tror det viktigaste är att bara stoppa och stanna upp. Det finns ett begrepp inom mindfulness som heter SOAS (Stop, Observe, Accept, Let go). Detta är en bra metod som jag använder dagligen utan att jag tänker på det. Jag har dock fått öva i snart 11 år på att få in den rutinen och jag gör det långt ifrån alltid när det behövs. Att stoppa är vad jag tycker det lätta steget. Att observera och konstatera vad som händer är också ganska lätt, men ibland är det inte så lätt att förstå vad som händer. Då får man formulera det så gott det går. Att acceptera är ett svårt steg. Att acceptera är också lite likvärdigt med att konstatera. Det är dock inte likvärdigt som att tycka om det som händer. Men när man accepterat så är det lätt att släppa taget om det och fortsätta sin vardag.
För att ge ett exempel:
Jag får en tanke: "tänk om Hjalmar hade fötts med planerat kejsarsnitt på fredagen när allt såg bra ut. Hade han levt idag då?". Här försöker jag stoppa vad jag gör och bli medveten. Jag stannar upp och observerar; vad är det som händer just nu? Jag försöker tyst för ig själv sätta ord på vad som händer. Jag frågar mig själv "vad händer? Jo jag fick den här tanken." Redan där går jag över på steget att acceptera. Jag fortsätter prata med mig själv: "Okej jag fick den här tanken. Så kan det vara ibland, tankar kommer och går. Jag ska försöka att inte lägga så stor vikt vid den, den får vara här men inte kontrollera min vardag". Sedan försöker jag släppa taget och fortsätta med det jag gör. 

På detta sätt lyckas jag för det mesta undvika mina panikångestattacker. Eller man blir förvånad för att det regnar ute kan också appliceras. Jag stoppar, observerar "okej det regnar ute och jag blir arg eftersom...(lägg till lämplig anledning). Jag går vidare på acceptansen, " Jag är arg och frustrerad, det är helt okej att känna så, däremot tjänar jag ingenting på att bli arg. Det kommer inte att sluta regna för det. Det är bättre att jag tar på mig stövlar och regnjacka och fortsätter min dag även om det inte blev som jag tänkte.". Där och då släpper jag taget om ilskan och går vidare i vardagen. 


******* VARNING FÖR KÄNSLIGA BILDER *******

Jag avslutar detta inlägg med bilder på Hjalmar, så för den som inte orkar eller vill titta så sluta läs nu.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Min älskade ängel
Åh vad jag älskar detta hår! Jag minns känslan av att håret var mjukt som smör att klappa på, men jag minns inte känslan i fingrarna längre. 
Jag tänker mycket på hans hår. Hade han blivit lockig som sin kusin och faster? Hade han blivit mörkbrun i håret som sin pappa eller en lintott som sin storebror? Det gör så ont att jag aldrig får veta det.
Så otroligt lika från första stund! Det får mig att fundera kring om de fortfarande varit lika om Hjalmar fått leva? Hade de sett lika ut till utseende? Hur hade de varit lika och olika i sin personlighet? Vem hade Hjalmar varit, vad hade han gillat och ogillat?

Nog för att jag ville att bördorna skulle få en fin relation, men det var inte riktigt så här jag tänkte mig att det skulle bli. Hampus och Hjalmar har dock en fin relation ändå. Vi pratar om honom ibland, när vi orkar, och Hampus pratar ofta om sin lillebror. Han berättar vad Hjalmar gör, vad han kommer lära sin lillebror osv.
Det mest fridfulla och lugna ansikte någonsin. Det gör dock ont att se det vita prassliga papperet eller det hårda kalla lakanet som ligger runt om honom. Så opersonligt, kallt och fruktansvärt. Han har inte ens oss hos sig när detta foto togs. 
Det gör så ont att jag inte kan minnas känslan av att hålla mitt nyfödda barn i famnen. Det gör ont att jag inte höll i honom direkt, att jag inte höll i honom när han fortfarande var varm ifrån min kroppsvärme. Det gör ont att han låg i en decubitus (förvaringskorg för dödfödda bebisar) när vi fick honom till oss. Det var inte så här det skulle bli. 
Det var fan inte så här det skulle bli...