1,5 ÅR EFTER MIN BEBIS DOG

Att vara kvar i jordelivet efter att ens barn fötts stilla i vecka 36+5 är något som ingen någonsin kan förstå, om man inte varit med om det själv.

Sedan vi gick in i oktober har jag haft en sämre period med mycket tankar, saknad, sorg och kärlek till min Hjalmar som föddes död 11/3 2020. 
Det här nu gått 1,5 år sedan vi drabbades. Vägen tillbaka har varit tuff, det ska jag inte förklara bort. Stundtals vill jag bara lägga mig ner och skrika av orättvisa. Tankarna går inte att stoppa: Varför drabbades vi? Varför fick inte min älskade bebis leva? Gjorde vi något fel? Hur hade vårt liv sett ut om Hjalmar fått vara här hos oss? 
Hur hade han sett ut idag? Hade han varit ljushårig som Hampus är? Hade han fortfarande haft lockigt hår som sin kusin Frej?

Jag lyssnar mycket på musik när saknaden blir för jobbig. Den låt som spelas mest just nu är Rascal flats - What hurts the most 
Den låten kan ni lyssna på HÄR

Jag relaterar mycket till låttexter och den här har så mycket jag känner igen mig i. 

What hurts the most,
was being so close.
And having so much to say,
and watching you walk away.
And never knowing,
what could've been.
And not seeing that love in you,
is what I was trying to do.


Många som varit i min situation beskriver lyckan och den fruktansvärda smärta när de drömmer om sina barn. 
Sedan Hjalmar föddes för 1,5 år sedan har jag drömt om honom 1 enda gång och det var några veckor efter förlossningen. 
Jag drömmer inte om det som hänt, det jag önskar hade hänt eller något alls.

Hampus vaknade inatt och var ledsen. Jag förstod att han drömt något oroligt eftersom det tog en stund innan han lugnade sig och slutade gråta. Han förklarade hulkande att han saknar Hjalmar...
Nog för att min egen smärta och sorg gör ont, men att se Hampus så förkrossad av saknad var 10 gånger värre! Troligtvis har han drömt om och bearbetat att vi varit på kyrkogården häromdagen. Jag kunde inte göra något mer än att hålla om honom, visa att jag fanns där, förstod ch accepterade hans känslor. 
Hampus frågade en del när han lugnat ner sig. Tex frågade han hur länge Hjalmar kommer vara död. Jag svarade att Hjalmar kommer vara död för alltid. Jag fick då till svar: "ja Jag vet, som 30?". Jag kände mig så förvirrad och frågade vad än menade med 30. Då fick jag svaret att Hjalmar kommer vara död för 5 miljoner år sedan. 

Uppenbarligen är han inte redo att förstå hur länge lillebror kommer vara död. 
Jag sa att det kan kännas skönt att åka till kyrkogården om man känner sig ledsen eller saknar Hjalmar mycket. Då frågade hampus hur ofta man kan åka till kyrkogården. Givetvis fick jag då förklara att man kan åka dit så ofta man vill. Jag uppmuntrade honom att säga till när han vill åka dit så vi vet det.


Ingen förälder eller barn ska behöva besöka sitt barn eller syskon på kyrkogården 💔

Det är så smärtsamt att veta att Hampus som 2,5-åring förlorade sin lillebror som han längtat så mycket efter. Nu när han är 4 år förstår han så himla mycket mer. Han är medveten om vad som hände, pratar och berättar om det och frågar oss föräldrar massor av saker om honom.
Han har berättat att han själv och kompisarna är storebrorar (storebröder). Min första tanke var då tt jag hoppas att ingen retar honom eller säger att han inte alls har någon lillebror. Det hade krossat mitt hjärta.
För han har visst en lillebror! Bara med undantaget att inte lillebror finns i livet.