DAGENS TANKAR

Jag har sedan 1 januari i år börjat gå upp i arbetstid. Jag har varit partiellt föräldraledig 25% och därför varit ledig 1 extra dag i veckan eftersom han ibland har så långa dagar på förskolan i kombination med att han under lång tid sovit dåligt på nätterna.

Senaste veckan har Hampus dock sovit riktigt bra. Det går verkligen i perioder det där med sömnen. Han har 3 dagar i rad sovit ändå till 05:30, vilket för oss är ett stort framsteg. I vanliga fall vaknar han mellan 04:00-05:00. Idag slog han till ordentligt och kunde sova ända till 06:00! Det har inte hänt på flera månader. 
Vi gjorde ett uppehåll med sömnmedicinen (Melatonin) under julveckan (Vi har fått rekommendation att prova att minska/sluta var 3e månad). Det gick inte alls bra när vi var utan medicinen i flera dagar. Sömnen var värdelös och läggningarna tog väldigt mycket längre tid. 
Vi började igen men vi ger bara 5 ml nu, det räcker. Jag hoppas för Hampus skull att det håller i sig med sömnen. Vi tycker han orkar mer nu och det mesta i vardagen funkar och flyter på någorlunda friktionsfritt.
De situationer som ä jobbigast just nu är våra mornar. Hampus har lärt sig och finner sig i att vi går upp tillsammans men att jag eller Johan fortsätter sova på soffan när vi gått ner. Då tittar han ofta på tv/surfplattan tills han blir hungrig och får frukost. Det jobbiga som uppstår är dock när vi ska gå in på rummet. När jag går in är det aldrig några problem. Går däremot Johan in, vilket vi såklart delar upp jämnt (vem som går upp först alltså) så blir Hampus oftast väldigt arg och ledsen för att det inte är jag som kommer istället.
Vi har försökt att ta reda på varför men han kan bara säga att han vill ha mig. Johan här dock hittat en rutin som fungerar. Det måste vara så jobbigt att vara den förälder som blir bortvald och är oönskad. Han har försökt fråga Hampus som kan prata för sig vad vi kan göra för att det ska kännas bättre. Han vill då vara själv en stund på rummet medan Johan hämtar surfplattan. Då ligger han i sitt rum tills han lugnat sig.
Jag upplever att det är de gånger som jag inte sagt vem som kommer gå upp med honom dagen efter som utbrotten/ilskan blir som värst. Förbereder vi inför morgondagen och berättar vem som går upp (och håller fast i det beslutet) så går det lättare.

Idag har jag varit på Öronmottagningen och jobbat. Det är väldigt roligt att jobba där. Jag har idag lärt mig massor av nya saker och fått nya erfarenheter som utvecklar den jag är som sjuksköterska.
Jag fick dock i uppgift att lämna akuta vävnadsprover för undersökning i mikroskop. Dessa ska lämnas hos patologen. För att komma dit behöver jag gå igenom hela sjukhuset till andra änden. Vårt sjukhus är inte byggt på höjden utan utspritt ganska platt med huskroppar i sektioner. Så det tar säkert 3-4 minuter att gå dit om man går i rask takt. Det jag vill komma till i den här historien är att jag måste gå förbi två för mig känsliga ställen för att komma till patologen. 

Som ni ser så behöver jag gå förbi först Operationssalen som ligger i anslutning till förlossningsavdelningen. 
Ni som har läst min blogg tidigare och vet vad vi gått igenom så är detta ett ställe som kan trigga igång mycket tankar, känslor och reaktioner. 
Redan när jag närmar mig i korridoren så upplever jag en distinkt svag känsla av obehag. Ju mer jag närmar mig operationssalen så knyter det sig i magen. Jag brukar ofta läsa skylten och stanna utanför den dörren till salen några sekunder. Under dessa sekunder flyger tankarna genom huvudet; oftast är tanken att det var i exakt det rummet som båda mina pojkar föddes traumatiskt på två skilda sätt. Hampus med urakut kejsarsnitt där jag blev sövd och allt gick väldigt fort, till Hjalmar där det blev akut kejsarsnitt där jag fick vara vaken. Sedan var själva förlossningen med Hjalmar vansinnigt smärtsam, långdragen och mentalt jobbig med tanke på att han inte levde redan innan vi ens påbörjat förlossningen.


Det som förvånar mig mest är att jag kan känna en enorm saknad och kärlek till min fina Hjalmar men smärtan är inte ens i närheten av hur jobbigt jag tyckte det var första året. 
Givetcis är det som känsligast i början men jag börjar nästan bli rädd för att jag ska "glömma" den smärtan som det innebär när man förlorar sitt barn i magen. 
Givetvis förstår jag att jag inte kommer glömma det som hände. Jag tror att jag vill gripa tag i smärtan för det är den som jag kopplar ihop med min älskade son. 
Idag saknade jag honom massor och önskar att han vore här. Sorgen har med andra ord ändrat karaktär nu så här snart 2 år sedan han föddes stilla. Däremot gjorde det inte ont när jag tänkte på förlossningen och det vi gått igenom hittills. Det som gör ont att tänka på är dock allt som vi inte får uppleva tillsammans. Att vi inte fick chansen att mötas i livet.

Kommentera här: