MÖRKRETS VECKA ÄR HÄR

Jaha då var den här, veckan som jag fruktat så länge men samtidigt vetat om är oundviklig. 

Igår var det 7/3 och det är det datum, den sista dagen där allt fortfarande verkade vara bra med min lilla pojke som växte i magen. Jag minns fredagen som en bra dag. 
Ni som följt ett tag vet att jag inte mår särskilt bra under graviditet så att säga att allt kändes bra är en stor sak! Jag tyckte att jag var mindre svullen om fötter och underben. Jag mådde inte illa alls den här dagen vilket också är ovanligt.
Jag var gravid i vecka 35+1 när allt såg bra ut och jag hoppades verkligen att den känslan skulle hålla i sig resten av graviditeten.

På lördag den 8/3 kände jag mig som vanligt svullen, trött på att vara gravid  hade huvudvärk och var trött. Jag minns inte särskilt mycket av den dagen så det var nog inget särskilt som hände då.

På kvällen/natten mellan 8/3 och 9/3 kräks Hampus 2-3 gånger och vi misstänkte att han åkt på magsjuka. Jag var inne hos honom uppskattningsvis mellan 23:00-02:00 eftersom han ofta är rädd när han kräks. 
Jag minns att Hampus somnade och jag tänkte att jag skulle sova bredvid honom ifall han skulle spy igen. 
När jag tänkt färdigt den tanken så bökar och stökar det till i magen, som att Hjalmar vände på sig eller ändrade ställning. Jag stod på golvet bredvid Hampus säng och tryckte till på magen vid vänster revbensbåge där såväl Hjalmar som Hampus gärna placerade sina rumpor.
Den rörelsen runt 02-tiden är den sista rörelsen jag kan komma ihåg att jag kände.
Jag vaknade på morgonen, gjorde mig iordning för att åka på rutinkontroll av blodtryck, puls, tpx-prover och ctg på specialistmödravården.
Jag försökte mentalt förbereda mig denna morgon på att pressa och försöka kräva att de gör ett planerat kejsarsnitt senare samma vecka.
När jag kommer in på mödravården tas blodtryck som visar 152/94 eller likvärdigt och min enda tanke var: Toppen! Nu har det stigit ytterligare och det talar för att jag kanske får igenom mitt önskemål om planerat kejsarsnitt. 
Blodprover tas och vi går in till ett annat rum för att kontrollera CTG (bebisens hjärtljud).
Barnmorskan ber mig sätta mig på britsen och hon kletar dit gel på magen. Hon frågar om det är något ställe där man oftast hittar hjärtljuden och tittar där först. 
Hon letar över i princip hela magen och berättar att det ibland kan vara så. Om hon inte hittar så kommer de göra ett ultraljud för att se hjärtat.
I den stunden är jag så himla vän vid att sätta på problem och motgångar under graviditeten att jag inte alls reflekterar över avsaknad av hjärtljud. 
Jag vänder mig fram och tillbaka för att försöka få liv i Hjalmar och trycker på magen för att försöka väcka honom och framkalla en rörelse.
Barnmorskan går ut och jag tänker att hon antingen hämtar ultraljudsapparaten eller förbereder rummet vi ska vara i.
Efter en liten stund hämtar hon in mig till nästa rum och på väg dit så möter läkaren mig i korridoren. Jag börjar ana onåd och att något är fel eftersom det oftast inte går till så här när man gör ultraljud. 
Hon frågar mig hur jag mår och jag svarar som det är; att jag inte alls mår bra, men att Jag inte heller gjort det på hela graviditeten. Jag förklarar att jag har huvudvärk och mår allmänt dåligt.
Då får jag frågan om när jag senast kände av fosterrörelser. Jag svarar så gott jag kan och säger att jag inte tror att jag känt något sedan natten till idag, men att Hjalmar i vanliga fall brukar vara stilla till ca 09-tiden då han vaknar. 
Jag anar onåd och börjar bli orolig för att min bebis kanske inte mår bra inne i magen. Tänk om han är sjuk?
Vi går in i rummet, jag hoppar upp på britsen och undersökningen påbörjas. Jag noterar att barnmorskan går med in i rummet och stänger dörren och då visste jag att något var fel. Jag känner till så pass mycket inom vården att jag vet att något är väldigt fel när sådant som aldrig annars händer plötsligt händer.
Jag får en smärre chock när läkaren stirrar in i skärmen och undviker ögonkontakt. Till slut säger hon bara: "Emma, det här ser verkligen inte bra ut". På något sätt visste jag redan då att allt var för sent.

Allt som sedan hände är som ett enda töcken. Jag minns vissa detaljer svagt, andra detaljer kan jag inte minnas alls och vissa har kanske förvrängts längs vägen allteftersom jag bearbetat händelsen och berättat den så många gånger.

Just idag känner jag bara en enorm sorg, saknad och tomhet. Det gör så förbannat ont att jag inte får ha vår lillebror här hos oss! 
Jag tycker allt känns orättvist! Jag är både arg och ledsen. Givetvis känner jag tacksamhet, glädje och lycka i den enorma sorg och saknad som finns är hela tiden. 
Det som smärtar är vetskapen om allt som inte blev. Allt Hjalmar aldrig kommer få lära sig, allt han inte fick chansen att uppleva och att som förälder veta att denna enorma känsla av sorg och saknad ALDRIG någonsin kommer att försvinna gör ont. 
Jag vill inte riktigt inse att jag är 28 år och har ett barn som aldrig fick chansen att leva. Ett barn som kanske hade levt om han fick födas några dagar tidigare. Det är något som jag ALDRIG någonsin kommer få svar på. Aldrig kunna förstå. 
Jag vill kontakta specialistmödravården och be att få en kopia på min journal under hela graviditeten samt förlossning med Hjalmar.
Tanken med att titta i journalen är inte för att inse vad som blev rätt eller fel. Det är inte för att utse någon syndabock eller person som gjort fel. 
Anledningen till att jag vill läsa vad som står är dels för att jag inte minns ordentligt vad som hänt exakt i detalj. Jag minns inte datum, provsvar osv. 
Jag vill helt enkelt ha det som ett "facit" för vad som faktiskt hände. 
Då kan jag kontrollera de detaljer som jag känner mig osäker på och använda i min egen bearbetning.

Nu i skrivande stund har jag passerat den allra första årsdagen.
Numera kan jag säga att jag för mer än 1 år sedan kände de sista sparkarna i magen.
Om 4 timmar fick jag det livsomvändande beskedet att de inte hittade några hjärtljud på min älskade bebis.


Det känns så orättvist att jag knappt vet vart jag ska göra av mig själv! 
Under gårdagen så kände jag en enorm trötthet, som att jag inte sovit alls på flera dagar. 
Jag  har drömt en hel del mardrömmar, sover otroligt och vaknar flera gånger under natten.
När jag lämnat Hampus på förskolan vid 10:00 så åkte jag hem och lyckades inte hålla mig vaken alls utan somnade fram tills jag behövde åka till jobbet.
Jag känner en enorm oro i kroppen. Det är som att den är redo inför strid. Ständigt i panik.
Jag höll på att bryta ihop i bilen till jobbet och inte för att jag skulle jobba eller åka dit utan för allt jag varit med om.


Kommentera här: