EN EFTERMIDDAG PÅ ÖRON-, NÄSA-, HALSMOTTAGNINGEN

Okej vänner, nu känner jag att jag måste få beskriva mitt arbete en aning. Igår hade jag en fruktansvärt stressig eftermiddag och jag hade hjärtklappning hela eftermiddagen och kvällen igår. Jag hade inte svårt att slappna av i kroppen men hjärnan gick på högvarv.

På vår mottagning kan man som sjuksköterska ha olika "positioner". Antingen sitter man med telefonrådgivning, assisterar läkare på mottagningsrum (vanlig mottagning, jourmottagning alt. konsult), är koordinator eller jobbar i korridoren och är den som ansvarar för blodprover, patientansvar osv. Vi har även en position som vi kallar för MOP (mopp), det innebär att man är med och assisterar på mottagningsoperation, där opereras förändringar i huvud-halsområdet.
Vi brukar ha en position på förmiddagen och en annan på eftermiddagen för variation och stimulans på arbetet. 
Jag var på positionen koordinator på eftermiddagen igår. Vad gör då en koordinator undrar ni? Ganska självklart så svarar jag i telefon. Men vem ringer till oss undrar ni? Vi har ju telefinrådgivning? Jo på den telefonen ringer er samtal från hela sjukhuset. Till exempel kan akutmottagningen ringa om de har fått in en patient som vi behöver undersöka hos oss. 
Våra cancerpatienter har direktnummer till oss om de behöver prata med sin ansvariga sjuksköterska, eller om det uppstår frågor, funderingar eller liknande. 
Det kan ringa vårdpersonal från operation där någon av våra doktorer opererat och de önskar boka ett återbesök. Kanske ska stygn tas bort av en sjuksköterska eller så ska de träffa den läkare som opererat.
Ibland ringer ambulansen och meddelar att de är på väg till oss med en patient som exempelvis har en stor näsblödning. Då förbereds för ankomst. Läkare och berörd undersköterska/sjuksköterska informeras, näsblödningsbricka förbereds och vilorum finns tillgängliga.
Ibland ringer vår avdelning som tar emot patienter som behöver läggas in. Ibland önskar de hörseltest, ibland återbesök. Vi har en tät kontakt, framförallt om en patient ska läggas in.

Som koordinator är det mitt ansvar att ha en övergripande blick över mottagningen. Vilka patienter finns där? Hur går det med personalen? Hur många lediga jourtider finns kvar? Vilka patienter är bokade dit, och är det någon som är i sämre skick och behöver undersökas först?
Utöver detta ska jag som koordinator kolla bokningar inför dagen efter. Finns det lediga tider imorgon så måste jag försöka få tag på någon ny som kan komma med relativt kort varsel. I dessa tider får vi med förståeliga skäl en hel del avbokningar. Det är dessvärre inte så lätt att boka in någon ny med så kort varsel heller. En del jobbar och kan inte få ledigt med kort varsel, en del är hemma och sjuka, en del är hemma med sjuka barn, en del har för långt att åka, en del behöver skjuts av sina anhöriga. 
Varje dag kommer det in ett 10-tal remisser av olika anledningar. Allt ifrån SVF (standardiserat vårdförlopp vid välgrundad misstanke om cancer), till besvär med nästäppa och hörselnedsättning, hudförändringar m.m. De flesta av dessa remisser går genom mig som koordinator. Jag har ansvar för att vår konsult-doktor bedömer remissen och utifrån deras bedömning så kan vi påbörja arbetet med hur snart patienten ska komma in för ett ev. besök till oss. Vi har olika prioriteringar. Vid exempelvis SVF så ska patienten komma på läkarbesök inom 14 dagar. Alla dessa räknas som prio 1:or. De ska då ringas in ganska snabbt och det är min uppgift som koordinator att flera gånger under eftermiddagen boka in dessa patienter snarast möjligt. 

När patienter har undersökts av vår jourläkare och de har bedömt att patienten ska läggas in, så kommer ansvarig usk/ssk med uppgifter om patienten och vad som ska göras. För att underlätta förklaringen så kommer ett exempel:
En patient kommer med misstänkt halsböld (När det samlas var någonstans i närheten av halsmandlarna). Patienten har oftast en remiss från vårdcentralen med sig och träffar först mig som koordinator. Jag stämmer av hur patienten mår, tar ev. kontroller på patienten och bokar sedan in vederbörande till att träffa vår jourläkare. Läkaren bedömer i detta fallet att patienten ska läggas in då hen inte har fått i sig att äta/dricka och oftast mår riktigt dåligt.
Då ordineras (nästintill alltid) antibiotika som ska ges direkt i blodet för snabbast. Detta innebär att en infart behöver sättas i blodkärl i armvecket, ländryggen eller handleden. Denna infart som kallas pvk, sätts av en sjuksköterska. Samtidigt som denna infart ska sättas så ordinerar ofta doktorn att det ska tas blodprover och även blododling (blodprov som visar om det finns bakterier i blodet vilket kan orsaka en blodförgiftning). Det är då smidigast att sätta pvk och samtliga blodprover på samma gång om det är möjligt. Givetvis får patienten ett armband med namn och personnummer som kontrolleras innan vi sätter på det. Undertiden som detta görs av mig som sjuksköterska hinner ansvarig läkare skriva in patienten på vårdavdelningen och meddela ansvarig sjuksköterska där att patienten kommer att komma dit. 
När jag är färdig med prover osv. brukar jag därför ringa upp till avdelningen för att stämma av läget där uppe. Kanske är det mitt  rapporteringen mellan dagskiftet och kvällsskiftet. Jag måste få klart för mig vilket rum patienten ska få och om rummet är ledigt (oftast är det någon som måste åka hem därifrån innan vi kan följa med patienten till avdelningen). Om det dröjer lång tid innan patienten kommer till avdelningen så kan vi gå dit för att hämta antibiotika, dropp osv för att inte försena läkemedelsintaget.


Det här än så länge blivit ett ganska långt inlägg om vad vi gör på vår mottagning och vilka uppgifter jag har i min position som koordinator. Oftast är det dock korridor-sjuksköterskan som är ansvarig för att ta prover, sätta bok osv när en patient läggs in. Däremot hjälps vi oftast åt för att det ska bli jämnt fördelat.

Gårdagens eftermiddag var som jag beskrev tidigt i inlägget fruktansvärd. Den började bra, jag fyllde i vilka väntrum patienten skulle till inför morgondagen och försökte boka in patienter på de lediga tiderna inför kommande dag. Tiden sprang iväg som den alltid gör när det konstant finns massor att göra. 
Vid 14:30 tog jag en kopp kaffe och när jag kom tillbaka hade det plötsligt blivit hur mycket som helst att göra. Innan jag gick så var det en ledig jourtid kvar under eftermiddagen. När jag kom tillbaka var det fullbokat. Det droppade in 6 patienter mellan klockan 15:00-16:00. Alla hade remiss med sig från vårdcentralen där man önskade hjälp med olika besvär. Vi hade två personer som hade ätit mat (oftast köttbitar) som fastnat på vägen ner i matstrupen. Dessa patienter kan om det är helt stopp inte ens svälja ner sin saliv. Allt de försöker få i sig kommer upp igen. Utöver dessa så hade jag en patient som kom för näsblödning, en patient med halsböld, en patient som väntade på att få göra en röntgen och en patient med kraftig smärta i örat. Alla dessa patienter ska vi allra först prioritera. Vem ska få träffa doktorn först? Det är inte så att bara för att man har fått en tid som man är bokad så kan den inte hållas. Den som är sjukast går först helt enkelt. Patienten med halsböld gick därför först in och läkaren beslutade precis som i exemplet ovan om att lägga in personen. Allt fick runt den patienten startades samtidigt som telefonen ringde och jag blev ständigt avbruten av kollegor som behövde hjälp att boka återbesök osv.  
Samtidigt som allt fixas kring den ena patienten som ska läggas in så påbörjar jourläkaren nästa patient som också kom att läggas in. Allt som allt så undersöktes 8 patienter mellan 15:30 till 17:15, varav 3 blev inlagda och 1 skickad till akuten för väntan på röntgen. Resterande 4 patienter kunde gå hem. Alla patienter som ej har hunnit bli undersökta ännu (efter 16:30) skickas till akutmottagningen där överläkaren fortsätter att undersöka och ta hand om patienter som kommer akut. 
Det är inte bara ett läkarbesök och sedan är det klart för vår del när en patient läggs in. Det är mycket runt omkring. Ett inskrivningsdag påbörjas av en sjuksköterska medan blodprover tas och pvk sätts. Därefter ska det stämmas av med avdelningen, någon ska följa patienten dit, någon ska städa rummet där mottagningen varit samt vilrummet som vi använder som stickrum. Britsar ska spritas, papperskorgar tömmas, det ska dokumenteras, släckas ner, låsas dörrar m.m. innan vi äntligen får stämpla ut efter en krävande arbetsdag.


Tyvärr är det ofta lite rivalitet mellan mottagning och vårdavdelningen. Personal som enbart jobbar på vårdavdelning kan uppleva en helt annan belastning och tyngd jämfört med att assistera på en mottagning. Därför slängs det ofta med ord som "På mottagningen kan de väl inte ha så mycket att göra?!" Eller "Det borde de väl ha hunnit göra där nere innan patienten kom upp?!". 
På samma sätt kommenteras det angående avdelningens personal och deras arbete: "Men patienten kan ju inte vara kvar här hela dagen, nu kan de väl ändå ta emot patienten?" Eller " De ska ju ändå ta hand om patienten själva sedan så den borde komma upp nu".

Jag förstår absolut argumenten från båda sidor då jag som sjuksköterska jobbar på båda ställena. Jag kan absolut uppleva en skillnad mellan att jobba på mottagning och avdelning. Jag kan dock inte säga att det är mer stressigt på det ena än det andra stället. Däremot är det stressigt på olika sätt. Det är just den variationen mellan ställena och hur olika dagarna ser ut som gör att jag trivs så otroligt bra med mitt jobb som rotationssjuksköterska. 
Jag får dessutom en kontinuitet, ser patienter på mottagningen när de tex får sitt cancerbesked. Jag tar emot eller träffar dem på vårdavdelningen när de har fått cytostatika eller strålbehandling eller operation, alternativt en kombination. Jag är med när de skickas hem från avdelningen och ofta ser jag den när de kommer tillbaka på återbesök efter att ha varit hemma några månader. Det är så viktigt och tillfredsställande att vara på två olika ställen. 
Jag upplever att min kompetens inom området ökar mycket eftersom vi jobbar så olika men ändå lika. 
Så klart spelar den psykosociala arbetsmiljön in i det hela också. ÖNH är en ganska liten specialitet, få läkare och därmed blir arbetsgruppen mindre. Det är lättare att lära känna varandra och gör att man trivs tillsammans som kollegor. t är så viktigt att kunna skratta tillsammans mitt i allt det jobbiga och ibland svåra. Att ta en kort stund, om så bara 2 minuter till att sitta och dricka kaffe tillsammans, den berömda pizzabeställningen som görs nästan varje helg man jobbar betyder så mycket för samvaron.




Kommentera här: