GRRR! MORR!

Jag kan uppleva så kraftiga känslor just nu. Senaste veckan har jag upplevt såväl ilska som frustration och nästintill aggression! 
Jag kan knappt hålla tyst längre och känner ett enormt behov av att be varenda människa att hålla käften och dra dit pepparn växer! 

Det mesta av min frustration har dessvärre inte fått det utlopp den kanske har behövt. Det bubblar i bröstet och pyser upp i en ytlig andning på ett sätt jag aldrig upplevt tidigare. 

Jag beskrev i ett tidigare inlägg mina flashbacks till förlossningen samt tiden efter kejsarsnittet. Dessa flashbacks var en reaktion på den bearbetning som pågår i detta nu med min psykolog. Arbetet med terapin är krävande och gör mig trött och matt såväl fysiskt som psykiskt. Att jag 2 dagar efter samtalet blir som ett platt fall rent känslomässigt är ett faktum. Nackdelen är att våra samtal oftast ger någon form av reaktion vilken är omöjlig att förutspå i förhand. Ibland reagerar jag "bara" med att vara på dåligt humör. Jag kan vara irriterad, gråtmild och lycklig inom loppet av en halvtimma. Andra gånger får jag ingenting gjort här hemma. Hemmet förfaller, det står disk överallt, ligger leksaker på hela golvet, tvättkorgen svämmar över och fläckar på golv eller möbler som inte tas om hand. 

Jag har dock försökt att hantera dessa svängningar genom att bara acceptera läget. Försöka hänga med så gott det går i berg-och dalbanan. Man är inte mer än människa.

Det som rört upp mina känslor det senaste har egentligen inte med mitt trauma att göra. Så klart hänger erfarenheter, känslor och tankar ihop och jag är övertygad om att det påverkar på sitt sätt. 
Situationerna jag varit med om och som upprört mig har dock med mitt arbete att göra. 

Först ska jag beskriva mig själv och den personlighet jag har i min yrkesroll:
Emma som sjuksköterska är en person som har mycket tålamod, empati och förmåga att lyssna in. Hon har ett enormt driv, är engagerad och vill utveckla verksamheten och sjukvården framåt och gärna med glädje och sprudlande energi.
Min energiska och glada sida kopplas på så fort jag kommer innanför dörren. Det går liksom inte att komma in och inte le och vara glad. Det händer inte (vilket är ett tecken på att jag trivs).
Jag tar gärna på mig nya projekt och tackar inte nej om någon behöver hjälp eller behöver stöttning. Jag kör helg enkelt på i full fart utan större baktanke. 
Jag har en chef som givetvis har upptäckt denna sida hos mig och indirekt försökt leda mig till att inte köra på för hårt eller för mycket utan att faktiskt känna efter ordentligt hur jag mår och vad jag orkar med egentligen. Jag uppskattar chefens "oro" och vi har diskuterat kring hållbarhet i arbetslivet. Att försöka hitta balansen.

Det hela började med att jag fick ett mail för ca 2-3 veckor sedan, där min chef frågade om det var någon på vårdavdelningen som frivilligt skulle kunna tänka sig att flytta på sig för att stötta upp andra verksamheter under rådande pandemi. Jag kände direkt en känsla i kroppen när jag läste detta. Svårt att sätta ord på känslan men förväntan och spänning är de ord som ligger närmast tror jag.
Jag tänkte inte alls särskilt mycket i den stunden jag läste mailet utan svarade att jag absolut skulle kunna tänka mig att flytta om det fanns ett behov av det. Jag har kollegor som verkligen vägrat att inte flytta sig.
Jag kände en märklig stolthet att min kompetens, kunskap och mitt jobb verkligen behövs och gör skillnad " på riktigt".
Jag fick svar inom några dagar, att min kompetens kan behövas på MAVA (Medicinsk AkutVårdsAvdelning). För tillfället är MAVA indelat i olika sidor. Det finns en karantänsida, en pandemisida och en OBS-enhet som för närvarande är omgjord till en medicinavdelning.

Det som gjorde mig mest frustrerad när informationen om min flytt spred sig i arbetsgruppen var att de flesta frågade om jag verkligen ville detta? Många undrade om jag verkligen skulle gå med på detta. 
Jag fick frågan om jag inte trivdes på mottagningen eller vårdavdelningen jag jobbar på i nuläget.
Känslan av stolthet sjönk. Min känsla av att få hjälpa en annan personalgrupp som har det svårt kändes viktig för mig.
Jag möttes ständigt av oro från mina kollegor. Initialt så förstod jag och respekterade deras oro eftersom de flesta bryr sig om mig.

Sedan har tiden gått och alla jag pratar med, förutom 1 kollega och 2 vänner förstår min känsla och respekterar den.
Jag känner så himla starkt för detta. Jag kan hjälpa till i frontlinjen mot smittspridningen. 
Det känns skönt i hjärtat att hjälpa en annan avdelning. 
Alla är så klart oroliga för att jag ska få covid när jag jobbar så nära det. Men sannolikheten i min enhet är större att d7 får den å ica där varken sprit, visir eller liknande finns och folk som pillar överallt.

Mitt på att ingen förstår att er kan kännas var och att ingen verkar ens fråga vad jag tycker själv, vad jag vill eller ens tänka tanken att jag kan vara positivt inställd till detta.
Varför kan inte människor bara vara så öppna som möjligt för en annan  människas erfarenheter, tankar osv? Morr!

Kommentera här: