I VÄNTANS TIDER
Ovissheten kryper inom mig, obehaget och ångesten kryper in i skinnet och jag vet knappt vart jag ska ta vägen!
Eftersom vi envart berättat på mitt jobb, och jag har berättat för 2 nära vänner (utan Johans vetskap) så känns det som att jag snart exploderar om jag inte får berätta snart! Jag känner mig så himla ledsen, orolig och otillräcklig men ingen kan förstå dem känslorna.
Tankarna bara snurrar och jag vet inte om jag känner mig gravid eller inte! Ibland hoppas jag att hjärtat fortfarande slår och att jag har en kämpe i magen. Ibland tänker jag att jag bara ska ge upp, tillåta mig att sörja hur det blev och sedan gå vidare. Det låter enkelt men jag känner mig förkrossad!




skriven
Tänker på dig och hoppas att det ska gå bra.