SORGEPROCESSEN OCH EFTERLIVET EFTER PLÖTSLIG SPÄDBARNSDÖD

Jag fickupp ett minne på min Facebook häromdagen som gjorde så ont att läsa 😢
Tänk om jag hade vetat när jag skrev inlägget att min bebis inte skulle leva mindre än 1 månad senare...
Jag var så lyckligt ovetande om allt kaos som kom den där mörka dagen den 9 mars...

Jag har läst mitt första inlägg jag skrev direkt efter vår förlust. Inlägget tog flera veckor för mig att knåpa ihop pga all smärta/sorg och hjärntrötthet jag drabbades av akut. Med tiden så suddas detaljer bort och eftersom jag berättat vår historia så många gånger så är det inte lika påtagligt tydligt längre. Jag minns inte detaljerna och ordningen på händelserna av förlossningen som jag tyckte var så betydelsefull för min bearbetning och som jag pratade otroligt mycket om med min psykolog. 


Jag minns att jag var trött och mådde dåligt den sista tiden men såg fram emot att få ett datum för planerat kejsarsnitt. Jag vet att jag var på kontroll på fredagen den 6/3 och allt då såg ganska okej ut både avseende både blodtryck, fosterrörelser/ultraljud och tox-prover. Läkaren övervägde om jag verkligen behövde komma på måndag 9/3, kanske skulle det räcka om jag kom på nästa kontroll på onsdagen 11/3 för att slippa springa på sjukhuset var tredje dag (vilket jag gjort i minst 3 veckor redan). Vi bestämde dock att jag skulle komma på måndag för säkerhets skull.
Jag kom och var ganska inställd på att begära ett datum för snitt. När blodtrycket visade att det var lite förhöjt jämfört med förra kontrollen så förstärktes min känsla av att det nu inte är långt kvar. Kanske skulle jag få mitt datum för snitt senare samma vecka eller veckan därpå.
Inte visste jag att hela världen kunde rasa på mindre än 1 sekund när jag hör de dystra orden från den läkare som följt bägge mina graviditeter och sett hur dåligt jag mått båda gånger: "Emma det här ser verkligen inte bra ut... jag hittar inga hjärtljud"
Jag har beskrivit för familj och vänner att det var som att dra ner en rullgardin framför ögonen. Det första jag tänkte var vad som skulle hända nu. Jag förstod ju att han inte kunde ligga kvar där inne i magen när han var död. Då kommer jag få en infektion. Till slut fick jag mina svar på hur han skulle komma ut och hur allt skulle gå till. Jag minns faktiskt ingenting av vad läkaren sade till mig den dagen. Jag var bara så himla chockad, bedövad och ledsen. Jag oroade mig så klart över hur förlossningen skulle gå till och vad vi stod inför. Jag hade dock ett strålande stöd från vår familj som slöt upp som ett enormt skyddsnät likt en mjuk bomullstuss runt oss.
Jag gick med i Spädbarnsfondens facebook-grupp som är till för föräldrar som förlorat ett litet barn. Jag läste inte så mycket i början men såg andra som delade sina berättelser och vågade snart ta steget att skriva mitt första inlägg. Jag fick ett enormt gensvar och många fina människor skickade sitt stöd över nätet. 
Jag frågade mig själv första tiden hur länge livet skulle kännas så mörkt. Jag ville veta vad jag stod inför och hur en sorgeprocess kan se ut. Jag fick bara svaren att det är enormt stor skillnad på hur fort vi återhämtar oss och kommer så pass långt i vår sorgeprocess att vardagen börjar fungera igen. Jag ville ha ett svar som ingen någonsin kunde ge mig, vilket gav mig en enorm oro och frustration över hur livet blivit. Det första halvåret var fruktansvärt, framför allt de första 4 månaderna. Att ständigt svänga i alla känslor flera gånger per dag, vara lättirriterad och inte känna igen sig själv och uppleva en förändring av sin egen personlighet var hemskt och jag önskar det inte till någon! 
Vi tog oss igenom en otroligt tuff graviditet, en FASANSFULL förlossning som slutade i akut kejsarsnitt efter 19 timmar, vi klarade av att skapa minnen med vår vackra son och ta massor av bilder på honom. Vi klarade att visa upp Hjalmar för sin storebror. Vi klarade av att gå upp varje dag. Vi klarade att åka hem tomhänta från sjukhusets förlossning, utan barn. Vi klarade att planera en begravningsceremoni och en ceremoni för att sprida hans aska i askgravlunden. Vi klarade alla dessa tuffa bitar, vi klarade att överleva trots hos en nybliven 3-åring, få densamma att sluta med napp och blöja dagtid mitt under sorgeprocessen. Att Hampus fortfarande sov riktigt dåligt under den här perioden var inget som förenklade vår situation och mående. 
Vi klarade av att så sakta komma tillbaka till vardagen och arbetet. Jag har sedan 1 januari i år lyckats komma tillbaka och jobbar numera heltid. Vilket jag ALDRIG trodde jag skulle klara av efter detta trauma. 




Jag ska inte ljuga och säga att det varit lätt, för det har det verkligen inte. Det här snart gått 2 år sedan vi upptäckte att hjärtat inte slog. 
Många tror att sorgen med åren blir mindre och mindre. Det stämmer dock inte. Sorgen blir aldrig mindre, saknaden finns alltid där som ett gnagande hål. Däremot så ändrar sorgen karaktär och intensitet. Jag saknar och tänker ofta på Hjalmar och visst gör det ont att tänka på allt som inte blev. Men när jag tänker på honom så omvandlas sorgen till kärlek på något märkligt sätt. Det är med kärlek jag tänker på hans små händer som slöt sig runt min finger även om de inte knep som en levande bebis fingrar gjorde.
Många frågar hur vi tänker kring fler barn. Jag tycker för det första att det egentligen inte är något som någon ska fråga om över huvud taget. För det har de inget med att göra. Däremot så här jag personligen inget emot att få frågan. Beroende på hur frågan ställs. 
Är det någon som vänligt undrar hur vi tänker kring fler barn så svarar jag gärna. Men om det kommer en kommentar som inte är genomtänkt som tex låter så här: "när ska ni skaffa nästa barn då?", då blir jag förvånad och svarar att det har de inget med att göra. För att förutsättningslöst anta att jag garanterat ska skaffa fler utan att veta vad jag tycker är oförskämt! 

För att dela med mig hur kring jag och Johan tänker kring fler barn så börjar med att säga att vi båda tycker lite olika men samtidigt är helt överens.
Jag kommer alltid (gissar jag) vilja ha fler barn. Jag tror jag hade känt så oavsett om Hjalmar dött eller inte. Jag har alltid velat ha 3 barn, sedan jag var liten och en stor familj. Jag hade säkert haft bebis-cravings även efter barn nr 3 när den perioden är över, men det är en annan sak. Jag kommer fortsätta längta och det är okej att känna så. Mitt logiska tänkande står dock högre vilket hindrar mig från att skaffa fler. Jag kommer inte orka varken fysiskt eller mentalt att genomgå ytterligare graviditeter. Jag hade inte klarat att må illa och kräkas hela graviditeten. Inte klarat av att balansera blodsocker och jobb ytterligare en gång. Jag hade inte mentalt klarat av att ta mig igenom en graviditet utan att oroa mig för minsta lilla. Framför allt efter vad vi gått igenom. 

Johan vill absolut inte ha fler biologiska barn. Han känner sig mer än nöjd i nuläget och orkar inte med mer. Orkar knappt som det är nu efter sorgen med Hjalmar.

Däremot pratade vi om framtiden redan på Hjalmars förlossning. Jag var så förkrossad att det inte var så här det skulle bli. Vi var båda tagna och förkrossande över det som inträffat. Johan var dock väldigt stöttande och positiv i att det finns andra alternativ till att skaffa fler biologiska barn. 
Han påtalade redan då att vi kanske skulle kunna gå vidare med att bli stöd-familj eller kontaktfamilj, vilket kändes positivt. 
Vi har dock velat komma längre i vår sorg så att den inte påverkar oss så mycket negativt om vi går vidare med detta alternativ.
Vi ville också att Hampus skulle bli lite större för att kunna förstå kontaktfamilj-perspektivet. Veta lite vad det innebär och framför allt visa att han är högt älskad av oss alltid och oavsett.

Vi har nu tagit kontakt med socialtjänsten i vår stad för att anmäla vårt intresse av att vara stöd/kontaktfamilj. Vi kommer säkert boka in ett möte snart för att diskutera och visa upp vårt vi bor och hur vår familj ser ut.
Vi har fått veta att det finns en 5-årig pojke som skulle behöva komma till en familj 1 helg per månad, vilket vi båda tyckte verkade låta intressant.
Förhoppningsvis blir det aktuellt för oss inom en relativt snar framtid för jag känner mig redo för att ta nästa steg i detta livets stora skala.



Eftersom Hjalmars årsdag står för dörren vet jag inte hur jag ska göra hans födelsedag. Jag hade velat göra något kul när han fyller år. Något jag tror att Hjalmar hade velat göra vi just den åldern.
Så kanske blir det teater, lekland eller universeum. Det återstår att se.