SORGENS VÅGOR

När jag förlorade min Hjalmar så gick jag med i en facebookgrupp för föräldrar som mist sina små barn. Sidan är en del utav Spädbarnsfonden. 
Jag gick med i gruppen för att ställa frågor, dela med mig av sorgen och för att känna mig mindre ensam. 
Jag fick ofta höra att sorgen är som vågor, de kommer och går. Det finns ingen färdig väg som den måste gå. Jag önskade att sorgen följde ett mönster och gick igenom sina faser i ordning. Det är så förvirrande att det de flesta dagar går bra och sedan helt plötsligt så är man där på botten igen.

Det var en mamma i gruppen som skickade den här bilden till mig, vilket var slående likt hur det faktiskt är att leva i denna fruktansvärda mardröm.
Jag skulle vilja säga att jag närmar mig botten just nu, om jag inte redan är där. 
Jag känner mig ensam trots att jag har massor med människor runt mig. Jag har panikångest som lurar dagligen men som jag oftast lyckas häva med mindfulness. Jag gråter floder och behovet kommer som ett slag i magen, som att bägaren rinner över. Jag vill oftast inte göra något alls. Har minimalt med ork. 

Jag har senaste tiden tänkt mycket på Hjalmar och hur ledsen jag blir när folk jag känner och umgås med inte pratar om honom eller frågar mig om honom. Jag är rädd för att folk ska glömma bort honom, glömma att han har hänt oss och fortfarande finns inom oss. 
Jag vet dock inte varför jag inte blir frågad eller varför det inte pratas om honom. Jag tror dock att de flesta är rädda för att såra mig om de frågar. De tror att jag tycker det är lättare om vi pratar om något annat. Eller så är de själva rädda för att höra mig berätta om allt det jobbiga, att de orkar inte ta in allt som hänt. 
Han är för mig det finaste och vackraste som finns men för världen är han "bara" ett dött spädbarn. Men jag är så stolt som en mamma kan vara och vill verkligen visa honom för hela världen. Titta vad fin han är, jag lyckades göra honom! 

Som jag har skrivit om i tidigare inlägg så är Hampus inne i en period som kräver enorm mängd energi från oss som föräldrar. Att en familj har en trotsig treåring är inget nytt. Men att utöver det hantera sorgen och saknaden efter ett syskon blir lätt för mycket för oss. Det går knappt att förklara på vilket sätt men vi märker både jag och Johan att vi inte alls har samma tålamod som vi brukar. Jag är väldigt lättirriterad och känner ständigt en enorm trötthet.
Hampus har sovit dåligt sedan slutet på förra sommaren. Han har nätter när han bara sover 3-5 timmar medan han vissa nätter sover 9-10 timmar utan att vakna. I helgen somnade han kl 20:00 på kvällen vilket är en bra tid. Han vaknade dock vid 01:00 och somnade inte om fören 05:30. Då sov han två timmar tiłl. Dessa nätter infaller ungefär varannan natt. Oavsett om vi ger medicin (melatonin - som reglerar dygnsrytmen) eller ej.
När man bara har sovit max 4-5 timmar per natt i en veckas tid så blir man ganska trött, saknar tålamod och är lättirriterad. Vid 07:30 fick jag ett totalt bryt i lördags! Jag orkade inte mer, tårarna rann och jag kände mig som den värsta mamman någonsin bla på grund av följande:
* Sedan Hjalmar dog har jag lagat mat kanske 3 gånger från grunden. 
* Det är ständigt stökigt/rörigt/smutsigt hemma för ingen av oss orkar städa. 
*Tvättkorgen svämmar över, sängen är inte renbäddad på länge och blommorna är törstiga. 
*Att jag inte är tillräckligt motståndskraftig vid trotsen och står fast vid mitt beslut ang tex napp osv.
* Att jag inte orkar leka med Hampus om jag gjorde innan Hjalmar föddes. 
*Att jag lämnar på förskolan fulla dagar för att ens orka leva och andas.
Att dessutom hålla ordning på diabetes, komma ihåg tid till BVC, planera minnesceremoni osv tar all kraft. 
Jag grät hejdlöst i flera timmar pga min trötthet. Kände mig värdelös torts att jag vet att jag har gjort mitt bästa och att det är Good enough.
Hampus såg och hörde mig gråta och berättade för Johan när jag gick in i vårt sovrum för att samla mig att han ville säga förlåt till mamma. Han råkade ca 5 min innan jag började gråta skalla mig i huvudet och han trodde det var därför jag grät. Han ville därför säga förlåt för att han hade slagit mig. 
Bara att inse att min älskade son har vuxit till en person som förstår och kan känna in andra människors känslor gjorde mig så stolt och ökade tårarna igen. 
Min älskade kompis Kajsa kom och hämtade mig och vi tog oss en tur i bilen till Vänern för lite miljöombyte och för att få prata av mig ordentligt.
Söndagen blev något bättre. Jag somnade 19:30 på lördag kväll och sov till 07:00!!!
men tröttheten hänger alltid i några dagar oavsett hur gott/länge jag fått sova. Det är den sammanhängande nattsömnen som ger mig mest energi.
Natten till tisdag var återigen jobbig pga att Hampus var vaken 3-4 timmar. Jag sov längre på morgonen och försov mig därför inför lämningen på förskola. 
Att försova mig är nog min nya trend för jag försov mig även denna natt och fick trots 1 timma längre sömn enbart ihop 4 timmar under natten.
Jag hoppas att BVC kan hjälpa oss att förbättra hans sömn på nåt sätt. Fortsätter det så här kan jag inte orkar länge till.