LIFE

Okej, sedan vi flyttade till vårt fina radhus i slutet av september i år har all ork runnit av mig. Alla förväntningar, drömmar och tankar har lugnat ner sig, sorgen har kommit ikapp mig och samtidigt som hösten kom så sjönk mitt välmående med mörkrets antågande.

Det är mycket som händer i livet just nu och en stenhård kamp för att fördela resurser pågår. Jag jobbar just nu 75% och är 25% partiellt föräldraledig. Jag tycker att det fungerar bra att jobba 75%, hampus får en dag extra i veckan ledig med mig när vi kan vara hemma och leka, cykla, leka på lekplatsen, bygga lika, baka osv. Jag kommer aldrig ångra att jag var hemma med honom när han var/är liten. Den tiden är värdefull. 
När jag inte jobbar så går tiden mest ut på att underhålla Hampus på någorlunda stimulerande sätt utan att träffa kompisar och liknande. De enda vi träffar är mina och Johans föräldrar, min lillebror med familj och Johans syster med familj. 
Jag försöķer att hålla ordning här hemma samtidigt som min numera 3,5 åring river halva huset på en timma om han är på det humöret.

Den allra sista delen på dygnet (förutom när jag sover) så försöker jag lyssna på ljudböcker och/eller sy. Böcker är bra eftersom jag kan "fly från verkligheten en stund och gå helt in i miljön och karaktärerna i böckerna jag läser. Kanske ska ag göra ett inlägg om de åker jag tycler bäst om samt vilka böcker jag läser just nu? Vad tycker ni? Hade ni velat läsa om det här?


Hampus går fortfarande på förskolan och han trivs mer än väl med sina kompisar och pedagoger. Han har utvecklats mycket i sitt sätt att leka nu senaste månaderna. Han leker mycket fantasi-lekar. Favoriten är att leka tjuv och polis. Hampus är alltid polis eller polischef och jag eller Johan är tjuv.
Han visar även intresse för vad vi jobbar med på dagarna, vad vi gör på våra jobb och vi ska gärna berätta samma sak varje dag. Hans språk har utvecklats en hel del också, vilket märks då han använder svåra ord men tycks förstå dem ändå. Han har dessutom byggt upp en hel del engelska ord. Det är därför svårt att prata engelska mellan mig och Johan utan att han förstår vad vi säger. Han sjunger på engelska, "Johnny Johnny? yes pappa?" "Happy birthday" och "we wish you a merry christmas". 

Jag fortsätter att ha min kontakt med psykologen som jag nu träffat 8 gånger. Det är något som verkligen hjälper även om det är otroligt tuffa samtal och reaktioner på bearbetningen av det vi varit med om. Sist jag var där var för 3 veckor sedan. Då kände jag att jag knappt hade något att säga och kände mig rätt så nöjd och redo att avsluta terapin.
Inför samtalet vi hade idag så hade jag dock massor som hänt och en hel del att prata om.

Jag har påbörjat en "kurs/samtalsträff" med spädbarnsfondens två samtalsledare och 5 andra familjer som förlorat sitt/sina barn. Jag och Johan är med båda två i samtalen och det känns så bra tt vara delaktig i dessa träffar. Det känns viktigt att få dela med dig av erfarenheter, knep och sätt att hantera den svåra situationen vi är i. Det är dessutom skönt att höra andra som varit med om liknande saker. Det är så klart smärtsamt att höra ändras berättelse men ändå fint och rörande att se hur andra precis som vi, gör allt för att hedra sitt/sina barns minne. 
Att jag gått på en av dessa träffar har triggat igång nya saker i min kropp och det är som att jag är tillbaka i den initiala chocken, med undantaget att jag nu känner alla känslor på en gång.
Några dagar efter förra träffen (nästan två veckor sedan) så fick jag en otroligt stark och obehaglig situation på jobbet. Jag skulle gå till patologen för att lämna vävnadsprover som tagits på patienter på mottagningen. 
Jag har gått den här vägen till samma ställe flera gånger sedan jag förlorade min lilla Hjalmar i mars i år och visst har det varit en jobbig väg att gå (eftersom jag måste gå förbi såväl Förlossningsoperationssalen men även ingången till förlossningen). Jag tänkte inte alls på att jag hade en halvbra dag innan jag gick iväg... 
När jag väl närmar mig patologen som ligger i slutet av en lång korridor ser jag som alltid skyltarna i taket, vilket ögonen automatiskt landar på där. När jag kommer närmare förlossningsoperationssalen så börjar jag tänka på att min älskade Hjalmar är född där inne. Efter två steg står jag precis utanför dörren in till operationssalen och måste ta tag i räcket och hålla mig i medan jag kastas tillbaka till hur det var att vara där inne. Vilken enorm känsla av såväl fysisk som psykiskt smärta jag kände när jag var där inne. Hopplösheten och maktlösheten över att jag inte kan få för vad som händer i kroppen. Att jag inte kan kontrollera smärtan, inte kunde kontrollera hur mitt barn mådde där inne och inte kontrollera mina tankar eller känslor. 

Allt detta slog emot mig i en enorm flashback som höll i säkert 3-4 minuter. Jag stod där och höll mig krampaktigt i räcket medan det kändes som jag ville knyckla ihop mig till en liten boll och allra helst försvinna. 
Jag kan enklast förklara det som att jag tappar kontakten med kroppen, kastas tillbaka så stark i mina minnen att det känns som att jag är där. Det känns som att jag står där som en tredje betraktare men samtidigt är jag inne i min kropp i minnet. Som att det spelas upp en inre film framför ögonen på en. 
När scenen under kejsarsnittet är över så skiftar det snabbt över i en annan scen där jag för första gången får se mitt dödfödda barn och får honom oväntat i famnen. Den känslan är så kraftig att jag nästan ryggar bakåt och det är nog det som gör att scenen avbryts efter att ha fått se och hålla detta vackra lilla barn. Det är dock inget vackert över det som återspeglas i min flashback, bara sorg, smärta, hjälplöshet, ångest och ilska, nästintill vrede.
När denna filmsekvenser är över så kommer jag sakta tillbaka till min kropp och känner en huggande känsla av smärta i hjärtat. Spänningen över bröstet blir ännu hårdare och det känns som att jag vibrerar och tappar all kraft och fattning en kort stund.
Jag håller i lådan med proverna som jag ska lämna till patologen och kniper hårt med fingrarna. Försöker få hjärnan att komma ihåg vad jag höll på med. Jag ser lådan i mina händer och tar några steg vidare. Jag får dock stanna igen då jag ser entrén till förlossningen. 
Jag kastas på nytt tillbaka i ytterligare en kort scen där jag ser mig själv och Johan gå mot utgången från förlossningen utan att ha något barn med oss. Den fruktansvärda tomhet, sorg, vrede, saknad, frustration och meningslöshet går inte ens att beskriva på något annat sätt. Det är som att orden inte räcker till för den känsla som sitter som en enorm tagg i hjärtat. Känslan jag kände då upplevde jag i flashbacken och den var rent ut sagt hemsk! Att behöva lämna kvar sin döda nyfödda bebis på förlossningen, liggande i en decubitus "box" som direkt efter vi har gått därifrån ska komma ner till ett lekrum där han ska ligga iskallt i totalt mörker, fram till begravningen tre veckor senare. Just känslan av att tvingas säga våra hejdå brottas med känslan av att jag överger honom eller lämnar honom. Han som skulle följa med hem och träffa sin storebror? Han som skulle sova i spjälsängen vi bäddat så fint till honom.

PANG! Så är jag tillbaka i min kropp i verkligheten igen. Vad kan jag ha varit borta i tankarna? Max 30 sekunder kanske. Sedan var det som att hjärnan drog i någon slags nödbroms. Nu orkar jag inte mer! Därefter kapades de flesta minnen, känslor av en kort stund. 
Jag stod darrande kvar och försökte andas och fokuserade på vad som skulle göras. Vad min uppgift var? Vart var jag någonstans? Vad höll jag på med innan detta hände? 
Jag lämnade stilla och tyst proverna hos patologen som enbart var 30 meter bortanför förlossningen. Jag funderar på hur jag ska göra när jag går tillbaka igen för jag måste gå samma väg. Jag kommer på att ta upp min mobiltelefon och kolla mina mail medan jag går förbi såväl förlossning som operationssalen. 
Jag darrade, kände mig matt och ångestladdad på samma gång och var i princip tom på tankar hela vägen tillbaka till mottagningen. Väl tillbaka var jag tvungen att sätta mig ner och samla mig. Vad behövde jag göra nu? Kunde jag ens fokusera? Kunde jag fortsätta jobba eller skulle jag gå hem? Jag hann andas lugnt i någon minut och minskade ångestpåslaget en aning. Därefter blev jag avbruten och tvungen att jobba vidare. Resten av dagen gick i full fart och jag hann inte varken tänka eller känna efter mer efter händelsen fören jag kom hem. Då var jag så otroligt trött att jag somnade med armen runt Hampus kropp klockan 20:00. Totalt sov jag fram till 14:00 dagen efter med undantag för 1,5 timme när jag lämnade Hampus på förskolan.

När jag berättade om denna händelse för min psykolog så sade han att det inte är så konstigt att jag fick dessa Flashbacks med tanke på att jag nyss aktualiserat och pratat om vad jag varit med om i samtal med spädbarnsfondens medlemmar. Han förklarade att Flashbacks är något man får eftersom det är så otroligt starka känslor och intryck att de inte är bearbetade. De är inte vitaliserade ännu eller tillräckligt.
När man får Flashbacks så kan man bli väldigt rädd, framför allt rädd för dessa otroligt starka känslor som kommer och egentligen är inte känslor farliga, de skapar dock reaktioner som gör att vi känner oss rädda. Till exempel får vi hjärtklappning, svettningar, panikångest, tror att vi ska dö osv.
Det vi gör för att bearbeta alla dessa saker som jag varit med om, det är genom att försöka sätta ord på känslor tankar osv som associeras med flashbacksen. Känslorna av ångest får dock inte bli för starka. Då är inte terapin verksam längre. Blir känslorna åt andra hållet avklippta ger det inte heller något. Det ska med andra ord vara jobbigt och trigga lite ångest när man pratar om det för att få bäst effekt. 
Jag tror att samtalet idag gav mig en hel del, men det är alldeles för tidigt att uttala mig om vad som hjälper och inte under terapin. Däremot känner jag en lättnad när jag varit på samtal och det känns som att det gör gott att få hjälp att hantera detta av någon med utbildning och erfarenhet av samtal med personer med olika trauman.

Utöver mitt sorgearbete så fick jag värmande meddelanden från min hög älskade bästa vän som är den som är mest ärlig mot mig, den som på riktigt innerst inne frågar och bryr sig om hur jag mår. Som frågar om min sorg, hur bearbetningen går osv. Jag tyckte vid första anblick att det var jobbigt att läsa men samtidigt inte alls elakt utan skrivet från en orolig vän som bryr sig. Kolla här:

Hur fin är hon inte?! Jag blir alldeles varm inombords över hur någon på riktigt bryr sig om mig oavsett mina toppar eller dalar. 
Hon fick mig att ta kontakt med min vårdcentral för att höja min antidepressiva medicin och även skriva ut något ngestdämpande/lugnande att ta vid behov mot ångest eller när jag inte kan sova.
Vilket jag fick utskrivet 4 dagar senare efter ett akutbesök på vårdcentralen. Nu inväntar jag bara vändningen och en bättre period. 
Jag har varit inne på att bli sjukskriven på 50% eftersom jag knappt orkar med livet som mamma eller kan koncentrera mig på jobbet. Jag orkar inget är jag kommer hem. På sin höjd orkar jag laga någon middag men disken står kvar på bordet, tvättkorgen svämmar över och toaletterna blir smutsigare och smutsigare.
Jag orkar inte med allt som ska göras hela tiden. Det ska handlas, städas, aktiveras barn, ha ett socialt liv (ringa/chatta med kompisar), duscha, jobba, åka till återvinningen, köpa lampor och alla andra ärenden som bara läggs på hög. Jag är så trött på detta nu. Jag vill ha tillbaka min kropp och min kraft och glädje som blir allt svårare att pressa fram.