DET ÄR ÖVER NU, MEN RESAN HAR BARA BÖRJAT

Jag börjar detta inlägg med att värna känsliga läsare för set jag kommer skriva i detta inlägg. Det kommer beskrivas detaljerat känslig information som man inte bör läsa om man vet med sig att man är känslig. 

Som många säkert vet så har jag haft en otroligt jobbig graviditet. Det senaste jag har kämpat med är en havandeskapsförgiftning i lindrig form med tillhörande högt blodtryck och proteiner i urinen. 
En fredag (6/3) var jag på kontroll på specialistmödravården där jag alltid går på mina vanliga kontroller pga min diabetes. Allt såg bra ut den dagen, jag mådde faktiskt nästan helt bra. Huvudvärken var mindre, jag var inte så svullen på fötterna och lillebror i magen var livlig som attan. Jag och läkaren diskuterade huruvida det kanske skulle räcka att jag kom på besök på onsdagen men bestämde att jag skulle komma redan på måndag för likadana kontroller igen. Vi pratade även om att det var osäkert hur länge bebis kunde vara kvar i magen och att ett planerat kejsarsnitt troligtvis skulle behöva göras inom 1-2 veckor beroende på mitt mående och provsvar.
Helgen som följde var ganska lugn, lördag var en bra dag också, söndag lite sämre igen med ökad huvudvärk, ingen ändring i svullnad på fötter eller liknande. Jag hade känt fosterrörelser under söndagen men jag upplevde lite svagare/tröttare och lite mindre rörelser än på lördagen. Dock ingen kraftig försämring och bestämde mig under söndagskvällen för att avvakta till måndag morgon då det bara var 10 timmar tills jag skulle vara där på kontroll.

Måndag morgon gjorde jag mig iordning och åkte till mödravården 07:30. 
Det togs blodtryck som var lite högre än tidigare (152/98), blodprover (tox2) och sedan var det dags för ctg. Jag hoppade upp på britsen och barnmorskan skulle försöka sig på att hitta hjärtljuden. Hon flyttade runt dosan på magen och sa att det ibland kan vara svårt att hitta hjärtljuden. Jag vände mig på sidan men fortfarande hittade vi inget.
Barnmorskan höll sig lugn och sa att det ibland är svårt att hitta hjärtljuden med ctg. I dessa fall så gör man en kontroll med ultraljud istället. 
(Bilden är tagen ungefär en eller kanske två veckor tidigare än besöket denna livsomvändande måndag 9/3)
Jag fick komma in till läkaren med en gång och hon mötte mig till och med i korridoren och frågade hur jag mådde och om jag känt några fosterrörelser på morgonen.
Hon tittade på magen med ultraljud. Barnmorskan var med i rummet och läkaren hade en mycket allvarlig min när hon tittade. Så klart förstod jag vid det här laget att det var något som inte var bra. Jag tänkte dock i banorna att det kanske var någit som gjorde att min bebis inte mådde bra. Kanske var han försämrad pga min havandeskapsförgiftning?
Hon säger efter en kort stund: "Emma det här ser verkligen inte bra ut..." och blir sedan tyst en lång stund innan hon konstaterar att hon ser att bebisens hjärta inte längre slår. Hon lägger sin hand varsamt på mitt ben och ser mycket tagen och berörd ut.
Mina tårar bara rullar och jag försöker ta in vad som just sagts. Jag sitter där själv på britsen på specialiatmödravården utan Johan vid min sida och har precis fått veta att bebisen i magen inte längre lever. Min värld har just rasat, jag som bara skulle kolla blodtryck, lämna blodprover och träffa läkare lite snabbt. Johan var hemma för VAB med Hampus som hade kräkts 4 gånger under natten och hade misstänkt magsjuka. 
Allt jag drömt om och ljuset i tunneln för att graviditeten snart skulle vara över och vi skulle få njuta som en familj med 4 medlemmar krossades på mindre än 1 sekund. Trots detta så förstår man inte vad som just hänt när man får beskedet. Man får en sådan total chock! 
Personalen på mödravården frågade om jag ville ringa någon och självklart ringde jag till Johan direkt. När han svarade så grät jag bara hejdlöst och sa att han måste komma med en gång. "Javisst" svarade han "vad är det som har hänt?". Jag förklarade att de inte hittar några hjärtljud på bebisen och att han skulle ringa min mamma och se om hon kunde passa Hampus medan han kom till sjukhuset. Att meddela pappan till barnet och mannen somjag älskar likt någon annan att vårt barn inte längre lever och dessutom göra det över telefon var vidrigt!
Läkaren informerade om och påtalade flera gånger att jag inte kunde ha gjort något annorlunda, att sådant här aldrig går att förebygga och att det händer 13 av 3500 gånger per år på vårt sjukhus. Hon förklarade att manq inte kan säga varför det har blivit så här men att man noggrannt kommer att undersöka barnet när han kommer ut, ta prover från moderkakan och från navelsträngen för att se om de kan hitta någon orsak till varför han inte överlevde. De ville även ta prov från hans hälsena för att skicka på särskild kromosom-utredning samt genomföra en obduktion.
Hon förklarade även att det är ofta som man inte får ett svar på varför hans hjärta plötsligt slutade slå. 
Jag ställde frågan om vad som händer nu och fick till svar att barnet måste komma ut så klart och att det bästa för kroppen är att man sätter igång förlossningen och föder vaginalt i största möjliga mån. Hon nämnde att vi planerat göra kejsarsnitt tidigare under graviditeten men att vid dessa omständigheter är det bäst med en vaginal förlossning. Fördelen/skillnaden är att man inte har något levande barn att ta hänsyn till avseende smärtlindring, så dessa förlossningar brukar gå bra trots omständigheterna. Oftast får man först en medicin som förbereder livmodern inför en igångsättning, sedan går man hem (om man vill och klarar av att vara hemma) och kommer tillbaka dagen efter för själva igångsättningen.
Eftersom läkaren hade fler patienter bokade  på sin mottagning och hade ont om tid så fick jag gå med barnmorskan bort till förlossningen och fick där ett eget rum att vänta på Johan och min mamma som skulle komma på en gång. 
Väl på förlossningen så ringer vi på larmet för att tillkalla personal. In på rummet kommer min älskade barnmorska som träffat mig varje månad genom hela denna hemska graviditet och även förra graviditeten och säger "Men Emma... vad är det jag hört?". Hon går fram till mig och ger mig en enorm kram. Jag bryter ihop fullständigt och kan knappt hämta andan. Jag gråter hejdlöst lutande mot hennes bröst och efter en stund pratar vi tillsammans, hon förklarar så mycket hon kan och jag gråter och samlar mig om vartannat innan mamma och Johan kommer.
Till slut kommer dem och jag får ytterligare sammanbrott av häftig gråt och chock! Det tas blodprover på mig och jag får en medicin för att förbereda livmodern inför tisdagens igångsättning och jag fick även träffa en läkare som förklarade ytterligare vad som kommer att hända.
I nuläget minns jag inget mer av vad som sades den där dagen eller vad som hände. Jag vet att den värsta tanken jag hade var "Hur ska jag mentalt klara av och motivera mig igenom en vaginal förlossning av mitt döda barn?". Jag var så rädd och osäker på min förmåga, chockad av allt som hänt och att min älskade bebis inte längre levde. 
Det var helt stilla i magen och sorgen började äta upp mig i den stunden jag fick beskedet. Magen var fortfarande hård och spänd. Jag kände det som att något var där men ändå inte.

Vi åkte hem vid lunchtid och funderade på hur vi skulle berätta för vår älskade son att hans lillebror i mammas mage inte längre levde. Vi var överens om att använda ordet död för att inte skapa förvirring. För övrigt kunde vi inte bestämma utan körde spontant.
Vi berättade vid middagsbordet att "mamma och pappa varit på sjukhuset och där såg de att bebisen i magen var sjuk, och inte levde längre. Bebisen i mammas mage är död". Mina tårar började rinna tyst och stilla och Hampus tittade på mig med lätt rynkade ögonbryn och konstaterade "Mamma ledsen". Vi förklarade att mamma, pappa och resten av våra besökare här hemma  (våra föräldrar) är ledsna för att bebisen är död. Hampus tystnade och försökte ta in vad som just sagts. Efter en kort stunds tystnad frågade Johan: "Hur känns Det?" Svaret som kom fick mitt hjärta att skrika av smärta: "Känns fel" medan ögonbrynen drogs ihop ytterligare. Efter någon minut fortsatte han dock att prata som vanligt om sopbilen som körde förbi och om maten som var jättegod.
Vi hade våra närmaste familjer hos oss hela dagen och vi var ensamma ungefär 1,5-2 timmar på hela den dagen. Jag tyckte personligen att det var skönt att ha någon hos oss som vi kunde prata med, älta frågan om varför, kramas med och som lekte med Hampus om vartannat. 

På tisdag morgon (10/3) gick vi upp, jag grät och var orolig för hur jag mentalt skulle klara av förlossningen som väntade och ännu en igångsättning som jag verkligen inte ville genomgå efter förra förlossningen. 
Hampus såg mina tårar och konstaterade att "Mamma ledsen. Bebis i magen sjuk. Sover i magen.". Jag blev helt tagen och visste knaopt vad jag skulle svara. Jag ville dock rätta honom och säga att bebisen inte sover, bebisen är död. Jag kunde dock inte ta ordet död i min mun inför honom. Jag grät och bad Johan komma upp och hjälpa mig förklara pga min hejdlösa gråt.

Efter frukost och packning släppte vi av Hampus hemma hos mormor och åkte sedan till förlossningen. Vi blev väl mottagna av en barnmorska som förklarade lite hur det praktiskt kommer att gå till och hur det fungerar. Vi fick in lite att dricka och hon berättade att jag först kommer få armband och bli inskriven, sedan ska blodprover tas och jag ska bli undersökt av en läkare som bedömer hur mogen livmodertappen är. Beroende på hur mogen/omogen tappen är avgör vilken metod som kommer användas för igångsättningen. Allra helst vill de använda ballong som mekaniskt hjälper till att öppna livmodern. Men ibland kan hormoner behövas för att sätta igång mognaden. 
Även sjukhuskyrkan och en kurator kom till oss för att snabbt skapa en första kontakt och förklara/stötta och berätta om vad de kan erbjuda för typ av stöd osv.

Det prövades att sättas en ballong (en lite tjockare slang som förs in i livmodern där man blåser upp toppen på slangen till en ballong som mekaniskt ska påverka livmodern att öppna sig) vid den första läkarundersökningen, men det gick dessvärre inte pga omognad. 
Därför bestämdes att jag skulle få lite hormoner (oxytocin) som heter cytotec för att påbörja mognaden och därefter kunna sätta en ny ballong. Jag fick cytotec vid min första förlossning så det vet jag hur det fungerar. Värkarna som man får av den medicinen upplevs oftast som starkare/kraftigare än de som får värkar naturligt vid en spontan förlossning. 
Första dosen intogs kl 12 och andra kl 14, vid tredje dosen kl 16 kände hon och nådde knappt livmodertappen. Jag fick därför både 3e dosen kl 16:00 och 4e kl 18:00 för att få igång värkarna ordentligt och lyckas påbörja mognaden.
Barnmorskan fick i uppgift av läkaren vid den första undersäkningen att dubbelkolla om jag skulle ta mitt fragmin eller inte samma kväll. Vid 18-tiden hade jag fått mer ont av värkarna och använde mig av värmedyna och TENS. 
Jag tog mitt fragmin kl 19:00 men endast halva dosen enligt läkarens ordination. Vid den tiden började jag med lustgas som hjälpte fantastiskt mycket. 
Kämpar på med värkar, TENS, lustgas och värmedyna
Vid 20-tiden sattes ballongen på plats efter en hel del motstånd frpn livmodern. Vi övervägde att prata med narkosläkare om att sätta en epidural men inte att starta igång den fören jag faktiskt behövde den, vilket jag tyckte lät bra.
Dessvärre så ökade värkarna successivt och egentligen ganska snabbt blev det ohållbart för mig. Narkosläkare kom ca kl 21:00 och tydligen var hon inte överens med förlossningsläkaren. 
Tydligen så vill narkosläkare inte sticka någon i ryggen om det inte gått minst 6 timmar sedan senaste Fragmin-dosering, eftersom det finns en risk för spinalblödning. Narkosläkaren var en fantastisk kvinna som sa att jag fick ha tålamod med henne och att hon skulle komma tillbaka och vara redo med nålen kl 01. 

Dessa 4 timmar tills jag kunde få en epidural var väldigt långa. Jag använde som sagt lustgasen på max och jag fick även injektioner med Ketogan mot smärtan. 
Det var dock konstigt eftersom det endast var de första 2 eller 3 sprutorna som hjälpte och gjorde mig lite mindre smärtpåverkad. Efter tredje dosen hade det inte effekt mot smärtan längre. De tog knappt bort udden av smärtan, trots TENS, värme och lustgas användes samtidigt. Däremot så blev jag alldeles snurrig i huvudet och började till slut sluddra när jag pratade och fick hallucinationer (detta var dock senare och dokumenterades på film av min kära sambo). 
Jag kämpade under dessa timmar mot att blodsockret började sjunka och drack stora mängder nyponsoppa och vatten. Jag blev väldigt torr i munnen av lustgasen, vilket jag inte minns att jag gjorde förra förlossningen.

Vid 01 kom narkosläkaren tillbaka och satte en epidural. Ingen skön känsla när de sticker i ryggen men det fungerade ändå okej och tog inte alls lång tid. Jag upplevde en liten förbättring men de så att det kan ta upp till 30 minuter innan den har full effekt. Jag passade på att försöka kissa men trots att jag satt länge och väl i olika ställningar kunde jag inte få ut något. Barnmorskan valde därför att tappa mig och tappade ut 700ml. Därefter lättade smärtan från värkarna en aning. 
Jag minns inte så jättemycket efter att epiduralen sattes. Jag hade så himla ont och minns bara fragment och har fått allt berättat för mig.
45 minuter efter att epiduralen sattes så ökade värkarna ytterligare i intensitet och jag upplevde ingen effekt av epiduralen. Barnmorskan undersökte mig regelbundet och tillslut beslutade barnmorskan att ta bort ballongen för att se om det var den som orsakade att smärtorna var så jobbiga.
Hon gav mig även Ketogan med jämna mellanrum, vilket jag dessvärre hallucinerade av snarare än blev smärtlindrad av.
Läkaren kom in och undersökte och försökte förstå varför jag hade så ont. Det bestämdes att narkosen skulle komma tillbaka för att justera alternativt sätta en ny epidural.

Det drog dessvärre ut på tiden pga att narkosen stod fast på ett annat ställe. Smärtan jag upplevde vid den här tiden under förlossningen och fram tills min fina pojke föddes var något av det värsta jag varit med om! Jag ömsom stod upp och låg ner. Johan höll ständigt min hand, försökte pusha, sa att jag var jätteduktig och en kämpe. 
Jag kam så här i efterhand förstå att jag även vid den här tiden upplevde en stor oro/ångest i samband med smärtan. Oron yttrade sig i att jag blev arg på personalen som inte höll i min hand och som endast tjatade om att slappna av trots att jag försökte så gott jag kunde. Att de hela tiden tjatade om att axlarna skulle sjunka osv. Jag skrek att jag inte orkade mer, att jag gjorde så gott jag kunde. Jag bad om att få slippa det här, att det inte ens var värt all smärta. Jag skrek efter hjälp, bad efter hjälp och barnmorskan gav mig mer och mer Ketogan utan någon effekt.

 Tillslut kom narkosläkaren för att sätta om min epidural. Vid det tillfället ville hon att jag skulle sitta på sängkanten. Mycket jobbig ställning när jag hade värkar. Jag fick kämpa otroligt för att kunna sitta helt still. De sa åt mig att sitta stilla massor av gånger men det var stört omöjligt under dessa extremt smärtsamma värkar. 
Till slut satt den nya epiduralen på plats, jag fick Ketogan och lyckades faktiskt somna en liten stund.
Efter en kvart kollade barnmorskan till oss och jag sov fortfarande. Det tog dessvärre inte mer än 5-10 minuter efter det, så var smärtan tillbaka igen med full kraft. Jag behövde kissa igen och de tappade mig ännu en gång på ungefär lika mycket som första gången.

Hela natten är som en suddig dimma av smärta och jag har ingen tidsuppfattning alls.
Efter vad som kändes som en evighet men troligtvis endast var några timmar, hade jag öppnat mig fram till 9 cm. Jag var vid det laget helt slut efter all olidlig smärta. Fick panik om personalen lämnade rummet eller om jag inte såg Johan.
Barnmorskan berättade att det snart var dags för krystvärkar. Hon försökte få kontakt med mig genom all smärta och förklara att hon kunde hjälpa mig att krysta men att jag var tvungen att göra en hel del själv. Det krävdes att vi kunde kommunicera med varandra. 
Jag hörde i bakgrunden att barnmorskan och läkaren diskuterade huruvida jag skulle orka genom krystvärkarna. Barnmorskan undersökte mig och kunde se barnets huvud och hår. Hon förklarade att det var 1-2 timmars jobb kvar och frågade om jag skulle orka. Mitt svar var bara "snälla hjälp mig!" "Jag orkar inte mer!" och "Det är inte ens värt det här!". Läkaren böjer sig fram mot mig, tar mig i handen och frågar hur jag vill göra, antingen så gör jag färdigt vaginalt eller om jag vill göra ett kejsarsnitt". Jag säger att jag vill göra ett snitt för jag orkar inte mer. Vid det laget är jag så tömd på all energi och kraft jag har kvar. Jag skriker att jag vill ha med mig Johan. Barnmorskan som kämpat med mig hela natten frågar om jag vill att hon är med på mitt snitt, vilket jag gärna vill. 
Vi rullar in på operationsrummet och väl där flyttar jag över på britsen. Det är lite rörigt där inne och jag är på dåligt humör. Jag förstår inte vad de vill att jag ska göra samtidigt som jag har så extremt ont av mina värkar. Tydligen har min krystreflex påbörjat när de ska lägga bedövning (spinal) i ryggen ännu en gång. Jag tycker det tar tid och skäller på Johan om personalen medan narkos sköterskan trycker lustgasen mot mitt ansikte, någon barnmorska/läkare eller annan personal säger till mig att ligga helt stilla och att jag inte får krysta.
Det är en mycket märklig känsla när det känns som att ett huvud håller på att ploppa ut mellan dina lår och någon säger att jag ska hålla emot. Samtidigt var jag nog lite orolig för att han skulle komma så pass långt ner i förlossningskanalen att det inte skulle gå att genomföra ett snitt. Efter vd jag upplevde som ännu en evighet påbörjar de själva stickandet i ryggen. Jag skäller på Johan om att de måste skynda sig. De skulle ju bara lägga lite bedövning. Efter totalt 3 stick så tar bedövningen äntligen och jag känner att det pirrar i tårna. När narkosläkaren hör det så blir hon väldigt lättad. Jag känner mig alldeles varm i benen och som att jag tappat all känsel. Alla på operationssalen slappnar av då de var mycket nära på att söva mig.
Så fort spinalen tog och jag kände att halva kroppen var bedövad så kände jag bara en så stor lättnad! "Så skönt!!" Uttryckte jag nog 10 gånger under operationen för äntligen kände jag inte smärtan längre. Det tog inte många minuter så somnade jag på operationsbordet. 
Jag hör mina egna snarkningar, narkossköterskans samtal med Johan i bakgrunden och tunga andetag. 
Vid 07:20 tittar världens finaste ängel ut på världen med sina stängda ögon.
Vid 08:30 kommer jag tillbaka till förlossningsrummet och får frågan om jag vill titta på min son med en gång. Men efter en sådan jobbig natt ville jag bara vila. Vi bestämde oss därför för att vila några timmar och äta frukost innan vi tittade på honom för allra första gången.
Johan var så trött att han somnade med operationsmössan fortfarande på. Ett så fantastiskt stöd jag hade av honom egentligen. Tänk vilken pärs att behöva se den mån älskar mest av allt ha sådan smärta som jag hade. Han är verkligen den starkaste och bästa människa som jag känner.

●○●○●VARNING FÖR KÄNSLIGA BILDER ●○●○●

Detta fina kort hjälpte personalen på förlossningen till med att göra! Ett så ljuvligt fint kort som jag har stående framme på byrån i hallen tillsammans med 2 ljuslyktor och en virkad elefant.

Dessa små ljuvliga små händer som jag höll i min. Som hade den mjukaste huden någonsin och var så små jämfört med min egen hand.
Kolla in det ljuvligt mörka vågiga håret. Hjalmar hade betydligt mycket mer hår än Hampus som nyfödd. Dessutom var Hjalmar mörkare i håret jämfört med Hampus som var ljusare.

Dessa små ljuvliga fötter! De är det minsta jag någonsin sett och de är dessutom mjuka som smör att känna på. 
Hjalmar hade precis som sin storebror långa smala tår. 

Här kommer första bilden som togs på min fina älskade pojke som fick namnet Hjalmar Johan Hermansson. Här har han precis landat i min famn där han egentligen hörde hemma, fast inte på detta sätt.

När jag tittar på alla bilder som togs de 2 dagar som vi var kvar på förlossningen med honom så blir jag varm i hjärtat, det blev så fina men samtidigt sorgliga minnen. Hampus fick träffa sin lillebror, mormor, farmor, morbror och faster fick se honom och säga sina hejdå. Vi fick ett fint avslut även om jag hade hjort vad som helst i världen för att få honom tillbaka levande.

Nu har det gått 1,5 vecka sedan förlossningen och allt har gått ju en ständig berg och dalbana. Ibland blir vi mer ledsna/dämpade och ibland har vi bättre dagar.
Nu är det åt det bättre håller och jag kan titta på alla fina bilder som togs på Hjalmar och faktiskt le. Jag vill stolt visa upp min fina pojke för den som vill se men inte tvinga på någon som inte vill. Jag har gjort en bild på båda mina pojkar när de är nyfödda för att se hur/om de var lika varandra. Att jag inte svimmade när jag såg det! De är så otroligt lika att jag tappar andan. Det är endast hårfärgen som skiljer. Munnen är Samma, kinderna, hårfästet, ögonen, ja ALLT! 
Är det inte skrämmande så säg?

Nu har vi fokus på att överleva till nästa vecka. På onsdag är det planerat en enkel men vacker begravning som jag planerat och förberett på egen hand med dikter, musik osv. Det kommer bli en tuff dag men samtidigt hoppas jag att det blir vackert och fint att säga hejdå en allra sista gång. Men mer om det och annat nästa gång. 
Ta hand om varandra!