DET ÄR ÖVER NU, MEN RESAN HAR BARA BÖRJAT

Jag börjar detta inlägg med att varna känsliga läsare för det jag kommer skriva om i detta inlägg. Det kommer beskrivas detaljerat känslig information som man inte bör läsa om man vet med sig att man är känslig. Inlägget handlar om plötslig spädbarnsdöd, förlossning osv. Bilder kommer i slutet på inlägget och en extra varning kommer i texten.

Som många säkert vet så har jag haft en otroligt jobbig graviditet. Det senaste jag har kämpat emot är havandeskapsförgiftning i lindrig form med tillhörande högt blodtryck och proteiner i urinen. 
En fredag (6/3) var jag på kontroll på specialistmödravården där jag alltid går på mina kontroller pga min diabetes typ 1. Allt såg bra ut den dagen, jag mådde faktiskt nästan helt bra. Huvudvärken var mindre, jag var inte så svullen på fötterna och lillebror i magen var livlig som attan. Det var dock konstaterat havandeskapsförgiftning och man kunde omöjligt säga om eller när jag skulle bli försämrad. 
Jag och läkaren diskuterade huruvida det kanske skulle räcka att jag kom på ett besök på onsdagen, med tanke på att allt såg stabilt ut och jag mådde okej. Vi bestämde dock att jag skulle komma redan på måndag för likadana kontroller igen, för säkerhets skull. Vi pratade även om att det var osäkert hur länge bebisen kunde vara kvar i magen och att ett planerat kejsarsnitt troligtvis skulle behöva göras inom 1-2 veckor beroende på mitt mående och provsvar. Planerat snitt bestämdes för ett tag sedan, med tanke på att Hampus hjärtslag sjönk till 44/min under förlossningen. Det var risk för hotande fosterasfyxi och ett urakut kejsarsnitt gjordes.
Helgen som följde var ganska lugn, lördag var en bra dag, söndagen blev jag dock lite sämre igen med ökad huvudvärk, ingen ändring i svullnad på fötter eller liknande. Jag hade känt fosterrörelser under söndagen men jag upplevde de lite svagare/tröttare och lite mindre rörelser än det varit på lördagen. Dock noterade jag ingen kraftig försämring som gjorde mig orolig och bestämde mig därför på söndagskvällen för att avvakta till måndag morgon då det bara var lite drygt 10 timmar tills jag skulle vara där på kontroll.

Måndag morgon gjorde jag mig iordning och åkte till mödravården 07:30. 
Det togs blodtryck som var lite högre än tidigare (152/98), blodprover (tox2) och sedan var det dags för ctg. Jag hoppade upp på britsen och barnmorskan skulle försöka sig på att hitta hjärtljuden. Hon flyttade runt dosan överallt på magen och sa att det ibland kan vara svårt att hitta hjärtljuden. jag var i te det minsta orolig eftersom det varit svårt att hitta vid tidigare tillfällen också.Jag vände mig på sidan för att se om det gick att hitta hjärtljuden då, men fortfarande hittade barnmorskan ingenting.
Barnmorskan höll sig lugn och sansad och sade igen att det ibland är svårt att hitta hjärtljuden med ctg. Om det är så,  så gör man kontroll med ultraljud istället.  Hon lämnade rummet och jag väntade utan minsta misstanke om vad som komma skulle. Barnmorskan skulle väl hämta apparaten för att göra ultraljud. 
(Bilden är tagen ungefär en eller kanske två veckor tidigare än besöket denna livsomvändande måndag 9/3)
Barnmorskan kom tillbaka och sade att vi skulle till ett annat rum för att kolla med ultraljud. När jag kommer utanför dörren så mötte läkaren mig i korridoren och frågade hur jag mådde och om jag känt några fosterrörelser nu på morgonen. Jag kunde inte minnas att jag gjort det men att han ofta sover på mornarna. Jag kunde inte komma på när jag känt rörelser senast men att det troligtvis var under natten vid 01:00-02:00 ungefär.
Läkaren undersökte magen med ultraljud.
 Barnmorskan var med i rummet och läkaren (som dessutom följt båda mina graviditeter) hade en allvarlig/koncentrerad min när hon tittade. Så klart förstod jag vid det här laget att det var något som inte var bra. Jag tänkte dock i banorna att det kanske var något som gjorde att min bebis inte mådde bra. Kanske var han försämrad pga min havandeskapsförgiftning eller sjuk på något sätt?

Hon säger efter en kort stund fortfarande tittande på skärmen: "Emma det här ser verkligen inte bra ut..." och blir sedan tyst en lång stund innan hon vänder sig mot mig och konstaterar att hon ser att bebisens hjärta inte längre slår. Hon lägger sin hand varsamt på mitt ben och ser mycket tagen och berörd ut.
Mina tårar börjar rulla och jag försöker ta in vad som just sagts. Jag sitter alltså där ensam på britsen på specialiatmödravården utan Johan vid min sida och har precis fått veta att bebisen i magen inte längre lever. Min värld har just rasat, jag som bara skulle kolla blodtryck, lämna blodprover och träffa läkare lite snabbt. Johan var hemma för VAB med Hampus som hade kräkts 4 gånger under natten och hade misstänkt magsjuka. 
Allt jag drömt om och ljuset i tunneln för att graviditeten snart skulle vara över och att vi skulle få njuta som en familj med 4 medlemmar krossades på mindre än 1 sekund. Trots detta så förstår man inte vad som just hänt när man får beskedet. Man får en total chock! 

Personalen på mödravården frågade om jag ville ringa någon och självklart ringde jag till Johan direkt. När han svarade så grät jag bara hejdlöst och sa att han måste komma, han måste komma NU! "Javisst" svarade han snabbt, "vad är det som har hänt?". Jag förklarade med gråten i halsen att de inte hittar några hjärtljud på bebisen. Han blev tyst en kort stund och sedan kopplade reptilhjärnan igång. Hur skulle vi lösa det med barnvakt? Vem kunde passa en magsjuk liten kille med kort varsel? Vi kom överens om att han skulle ringa min mamma och se om hon kunde passa Hampus medan han kom till sjukhuset. Oftast är hon ledig på måndagar. Johan ringde tillbaka och sade att han inte fick tag på min mamma, han hade försökt 4 gånger. Jag provade ytterligare en gång och ringde sedan min pappa för att höra mig för.

Att meddela pappan till barnet och mannen somjag älskar likt någon annan att vårt barn inte längre lever och dessutom göra det över telefon var vidrigt!

I väntan på Johan och min mamma (min pappa åkte till Hampus) så informerade läkaren om och påtalade flera gånger att jag inte kunde ha gjort något annorlunda och att sådant här aldrig går att förebygga. Det händer 13 av 3500 gånger per år på vårt sjukhus. Det är mer än 1 barn varje månad. Hon förklarade vidare att man inte kan säga varför det har blivit så här men att man noggrannt kommer att undersöka barnet när han kommer ut. Det kommer att tas prover från moderkakan och från navelsträngen för att se om de kan hitta någon orsak till varför han inte överlevde. De ville även ta DNA-prov från hans hälsena för att skicka till genetiklab i Göteborg. Där utreds om han kan ha haft någon ovanlig kromosomavvikelse eller ovanligt syndrom. Om vi ville och gick med på det så ville de även genomföra en obduktion.
Läkaren förklarade även att det är ofta som man inte får ett svar på varför hans hjärta plötsligt slutade slå. 
Jag ställde frågan om vad som händer nu och fick till svar att barnet måste komma ut så klart och att det bästa för kroppen är att man sätter igång förlossningen med induktion och föder vaginalt i största möjliga mån. Hon nämnde att vi tidigare i graviditeten pratat på och bestämt att göra ett planerat kejsarsnitt men att vid dessa omständigheter är det bäst med en vaginal förlossning. Fördelen/skillnaden är att man inte har något levande barn att ta hänsyn till avseende smärtlindring, så dessa förlossningar brukar gå bra trots omständigheterna och kommer gå attsmärtlindra bort. 
Oftast får man först en medicin som förbereder livmodern inför en igångsättning, sedan går man hem (om man vill och klarar av att vara hemma) och kommer tillbaka dagen efter för själva igångsättningen. Då bedöms vilken metod och tillvägagångssätt beroende på mognad på livmodertappen.


Eftersom läkaren hade fler patienter bokade efter mig på sin mottagning och med största sannolikhet hade ont om tid, så fick jag gå med barnmorskan bort till förlossningen och fick där ett eget rum att vänta på Johan och min mamma.

Väl inne på förlossningsrummet så ringer barnmorskan på larmet för att tillkalla personal och säga att vi är här. 
In på rummet kommer min underbara barnmorska Kristina som träffat mig varje månad genom hela denna hemska graviditet och även förra graviditeten och utbrister bedrövad: "Men Emma... vad är det jag har hört?". Hon går fram till mig och ger mig en stor, lång kram. Jag bryter ihop fullständigt i hennes kram och kan knappt hämta andan mellan tårarna. Jag gråter hejdlöst, lutande mot hennes bröst och efter en stund pratar vi tillsammans, hon förklarar så mycket hon kan om vad som kommer hända osv. Jag gråter och samlar mig om vartannat innan mamma och Johan kommer in efter vad som känns som en evighet.

Till slut kommer dem och jag får ytterligare ett nytt sammanbrott av häftig gråt och chock! Vi kramas, pratar och.tröstar varandra.
Det tas blodprover på mig och jag får en medicin för att förbereda livmodern inför morgondagens igångsättning. Jag fick även träffa en läkare som förklarade ännu en gång vad som kommer att hända och svarade på våra frågor och funderingar.

I nuläget minns jag inget ingående som sades den där förmiddagen eller vad som hände. Jag vet att den värsta tanken jag hade var "Hur ska jag mentalt klara av och motivera mig igenom en vaginal förlossning av mitt döda barn?". Jag var så rädd och osäker på min förmåga, chockad av allt som hänt och att min älskade bebis inte längre levde. 
Det var helt stilla i magen och sorgen började äta upp mig i den stunden jag fick beskedet. Magen var fortfarande hård och spänd. Det var tydligt att han låg där inne men så märkligt att han inte rörde sig eller reagerade när jag tryckte på magen. 

Vi bestämde oss för och åkte hem vid lunchtid och funderade på hur vi skulle berätta för vår älskade son Hampus, att hans lillebror, i mammas mage inte längre levde. Vi var överens om att använda ordet död för att inte skapa förvirring/missförstånd hos honom. För övrigt kunde vi inte bestämma innan vad vi skulle säga utan körde spontant.
Vi berättade vid middagsbordet att: "mamma och pappa varit på sjukhuset idag, och där såg de att bebisen i magen var sjuk. Bebisens hjärta slår inte, bebisen i mammas mage är död". Mina tårar började rinna tyst och stilla när Johan berättade och Hampus tittade på mig med lätt rynkade ögonbryn och konstaterade "Mamma ledsen". Vi förklarade att mamma, pappa och resten av våra besökare här hemma (våra föräldrar) är ledsna för att bebisen i magen är död. Hampus tystnade och försökte ta in vad som just sagts. Efter en stunds tystnad frågade Johan: "Hur känns det?" Svaret som kom fick mitt hjärta att skrika av smärta: "Känns fel" medan ögonbrynen drogs ihop ytterligare. Efter någon minut fortsatte han dock att prata som vanligt om sopbilen som körde förbi och om maten som var jättegod.
Vi hade våra närmaste familjer hos oss hela dagen och vi var ensamma ungefär 1,5-2 timmar på hela den dagen. Jag tyckte personligen att det var skönt att ha någon hos oss som vi kunde prata med, älta frågan om varför, kramas med och som lekte med Hampus om vartannat. 

På tisdag morgon (10/3) gick vi upp, jag grät och var orolig för hur jag mentalt skulle klara av förlossningen som väntade och kände oro inför ännu en igångsättning som jag verkligen inte ville genomgå efter hur förra förlossningen slutade (också igångsättning). 
Hampus såg mina tårar och konstaterade att "Mamma ledsen. Bebis i magen sjuk. Sover i magen.". Jag blev helt tagen och visste knappt vad jag skulle svara. Jag ville rätta honom och säga att bebisen inte sover, bebisen är död. Jag kunde dock inte ta ordet död i min mun inför honom. Jag grät och bad Johan komma upp ur sängen och hjälpa mig förklara pga min hejdlösa gråt.

Efter frukost och packning släppte vi av Hampus hemma hos mormor och åkte sedan till förlossningen. Vi blev väl mottagna av en barnmorska som förklarade lite hur det praktiskt kommer att gå till och hur det fungerar. Vi fick in lite att dricka och hon berättade att jag först kommer få armband och bli inskriven, sedan ska blodprover tas och jag ska bli undersökt av en läkare som bedömer hur mogen livmodertappen är. Beroende på hur mogen/omogen tappen är avgör vilken metod som kommer användas för igångsättningen. Allra helst vill de använda ballong som mekaniskt hjälper till att öppna livmodern. Men ibland kan hormoner behövas för att sätta igång mognaden innan man sätter ballongen. 
Sjukhuskyrkan och en kurator kom till oss för att snabbt skapa en första kontakt och förklara/stötta och berätta om vad de kan erbjuda för typ av stöd osv.

Det prövades att sättas en ballong (en lite tjockare slang än en urinavledande kateter som förs in i livmodern där man blåser upp toppen på slangen till en ballong som mekaniskt ska påverka livmodern att öppna sig) vid den första läkarundersökningen, men det gick dessvärre inte pga omognad. 
Därför bestämdes att jag skulle få lite hormoner (oxytocin) som heter cytotec för att påbörja mognaden och därefter kunna sätta en ny ballong. Jag fick cytotec vid min första förlossning så det vet jag hur det fungerar. Värkarna som man får av den medicinen upplevs oftast som starkare/kraftigare än de som får värkar naturligt vid en spontan förlossning. Jag behövde dock inte många omgångar hormoner sist gång innan förlossningen tog fart.
Första dosen intogs kl 12 och andra kl 14, vid tredje dosen kl 16 kände hon och nådde knappt livmodertappen. Jag fick därför både 3e dosen kl 16:00 och 4e kl 18:00 för att få igång värkarna ordentligt och lyckas påbörja mognaden.
Barnmorskan fick i uppgift av läkaren vid den första undersäkningen på förmiddagen att dubbelkolla om jag skulle ta mitt fragmin (blodförtunnande spruta) eller inte samma kväll. 
Vid 18-tiden hade jag fått mer ont av värkarna och använde mig av värmedyna och TENS. 
Jag tog mitt fragmin kl 19:00 men endast halva dosen enligt läkarens ordination. Vid den tiden började jag med lustgas som hjälpte fantastiskt mycket. Jag tog värk efter värk och försökte att inte tänka så mycket alls.
Kämpar på med värkar, TENS, lustgas och värmedyna

Vid 20-tiden sattes ballongen på plats efter en hel del motstånd från livmodern som inte ville mogna och öppna sig. Vi övervägde redan då att prata med narkosläkare om att sätta en epidural men inte att starta igång den fören jag faktiskt behövde den längre fram, vilket jag tyckte lät bra.
Dessvärre så ökade värkarna och ganska snabbt blev det ohållbart för mig. Narkosläkare kom ca kl 21:00 och tydligen var hon inte överens med förlossningsläkaren.
Narkosläkare vill inte sticka någon i ryggen om det inte gått minst 6 timmar sedan senaste Fragmin-dosering, eftersom det finns en risk för spinalblödning. Varför jag tagit min fragminspruta 2 timmar tidigare tidigare var ju en bra fråga att ställa då, men inget jag tänkte på mitt under värkarbetet. 
Narkosläkaren var en fantastisk kvinna som förklarade att jag fick ha tålamod med henne och att hon skulle komma tillbaka och vara redo med nålen kl 01. Jag svarade att jag med glädje skulle ta emot henne då.



Dessa 4 timmar tills jag kunde få en epidural var vääääääldigt långa. Jag använde som sagt lustgas på max och jag fick även intravenösa injektioner med Ketogan mot smärtan. 
Det var dock konstigt eftersom det endast var de första 3 sprutorna som hjälpte och gjorde mig mindre smärtpåverkad. Efter tredje dosen hade det inte effekt mot smärtan längre. Injektionerna på 2,5-5mg tog knappt bort udden av smärtan, trots att TENS, värme och lustgas användes samtidigt. Däremot så blev jag alldeles snurrig i huvudet och började till slut sluddra när jag pratade och fick hallucinationer (detta var dock senare och dokumenterades komiskt nog på film av min kära sambo). 
Jag kämpade under dessa timmar även mot att blodsockret började sjunka och drack stora mängder nyponsoppa och vatten. Jag blev väldigt torr i munnen av lustgasen, vilket jag inte minns att jag blev förra förlossningen. Totalt drack jag 2 liter vatten och säkert 2 liter nyponsoppa. Jag vägrade tydligen glukosdropp trots att de försökte sätta ett på mig.

Vid 01 kom narkosläkaren äntligen tillbaka och satte en epidural efter mycket om och men. Ingen skön känsla när de sticker en i ryggen mellan ryggkotorna. Men det fungerade ändå okej och tog inte alls lång tid. Jag låg hopkurad som en liten boll med knäna upp mot bröstet och hakan nedåt. Inte lätt att ligga i den ställningen med en stor mage och värkarbete.  
Jag upplevde en liten förbättring direkt efter epiduralen sattes men de sade att det kan ta upp till 30 minuter innan den har full effekt. Jag passade på att försöka kissa men trots att jag satt länge och väl i olika ställningar kunde jag inte få ut något. Barnmorskan valde därför att tappa mig och tappade ut 700ml. Därefter lättade smärtan från värkarna en aning. Jag försökte passa på att vila inför vad som komma skulle och jag minns
s inte så jättemycket efter att epiduralen sattes. Jag hade så himla ont och minns bara fragment och har fått allt följande berättat för mig.
45 minuter efter att epiduralen sattes så ökade värkarna ytterligare i intensitet och jag upplevde ingen effekt alls av epiduralen. TENSEN togs bort då den inte hjälpte. Barnmorskan undersökte mig regelbundet och tillslut beslutade barnmorskan och läkaren att ta bort ballongen för att se om det var den som orsakade att smärtorna var så jobbiga.
Hon gav mig även Ketogan med jämna mellanrum och bolusdoser i epiduralen, vilket jag dessvärre hallucinerade av snarare än blev smärtlindrad av.
Läkaren kom in och undersökte och försökte förstå varför jag hade så ont. Det bestämdes efter ett tag att narkosen skulle komma tillbaka för att justera alternativt sätta en ny epidural för att se om det kunde lindra smärtan bättre.

Det drog dessvärre ut på tiden pga att narkosen stod fast på ett annat ställe. Smärtan jag upplevde vid den här tiden under förlossningen och fram tills min fina pojke föddes 07:28 var något av det värsta jag någonsin varit med om! Jag ömsom stod upp och låg ner. Johan höll ständigt min hand, försökte pusha, sa att jag var jätteduktig och en kämpe. 
Jag kan så här i efterhand förstå att jag utöver den fysiska smärtan upplevde en stor oro/ångest och psykisk smärta i samband med förlossningen. Oron yttrade sig i att jag blev arg på personalen som inte höll i min hand och som endast tjatade om att slappna av trots att jag försökte så gott jag kunde. Att de hela tiden tjatade om att axlarna skulle sjunka osv. Jag skrek att jag inte orkade mer, att jag gjorde så gott jag kunde. Jag bad om att få slippa det här, att det inte ens var värt all smärta. Jag skrek efter hjälp, bad efter hjälp och barnmorskan gav mig mer och mer Ketogan utan någon effekt. Hon berättade i efterhand att hon sagt till mig att hon inte visste vad mer hon kunde göra för mig. 
Det var mycket folk inne på rummet den natten. När epiduralen skulle sättas för andra gången satt jag upp på sängkanten och jag hade så ont att jag knappt kunde sitta stilla. Johan gick runt sängen till andra sidan och hamnade då bakom personalen. Jag fick i princip en panikångest attack när jag inte hade honom vid min sida. Min klippa och den som får mig att klara allt här i livet.

Tillslut kom som sagt narkosläkaren för att sätta om min epidural. Vid det tillfället ville hon att jag skulle sitta på sängkanten. Mycket jobbig ställning när jag hade värkar. Jag fick kämpa otroligt för att kunna sitta helt still. De sa åt mig att sitta stilla massor av gånger men det var stört omöjligt under dessa extremt smärtsamma värkar. 
Till slut satt den nya epiduralen på plats, jag fick Ketogan och lyckades faktiskt somna en liten stund.
Efter en kvart kollade barnmorskan till oss och jag sov fortfarande. Det tog dessvärre inte mer än 5-10 minuter efter det, så var smärtan tillbaka igen med full kraft. Jag behövde kissa igen men kunde inte på egen hand och de tappade mig ännu en gång på ungefär lika mycket som första gången.

Hela natten är som en suddig dimma av smärta och jag har ingen tidsuppfattning alls.
Efter vad som kändes som en evighet men troligtvis endast var några timmar, hade jag öppnat mig fram till 9 cm. Jag var vid det laget helt slut efter all olidlig smärta. Fick panik om personalen lämnade rummet och jag skrek att de inte fick lämna mig ensam. Jag ville hålla Johan i ena handen, undersköterskan i den andra barnmorskan undersökte hur öppen jag var och läkaren minns jag inte vart hon stod. 
Barnmorskan berättade att det snart var dags för krystvärkar. Hon försökte få kontakt med mig genom all smärta och förklara att hon kunde hjälpa mig att krysta men att jag var tvungen att göra en hel del själv. Det krävdes att vi kunde kommunicera med varandra. 
Jag hörde i bakgrunden att barnmorskan och läkaren diskuterade huruvida jag skulle orka genom krystvärkarna. Barnmorskan undersökte mig och kunde se barnets huvud och hår. Hon förklarade att det var minst 1-2 timmars jobb kvar och frågade om jag skulle orka. Mitt svar var bara "snälla hjälp mig!" "Jag orkar inte mer!" och "Det är inte ens värt det här!". Läkaren böjer sig fram mot mig, tar mig i handen och frågar hur jag vill göra. Antingen så gör jag färdigt förlossningen vaginalt eller om jag vill så görs ett kejsarsnitt". 

Jag säger att jag vill göra ett snitt för jag orkar inte mer. Vid det laget är jag så tömd på all energi och kraft jag har kvar. Jag skriker att jag vill ha med mig Johan. Barnmorskan och undersköterskan som kämpat med mig hela natten frågar om jag vill att hon är med på mitt snitt, vilket jag gärna vill. Hon stannar alltså och jobbar över för att vara med vid min sons födelse. Snacka om fantastiskt bemötande och välvilja från hennes sida.

Vi rullar in på operationsrummet och väl där flyttas jag över på britsen. Det är lite rörigt där inne och jag är på dåligt humör. Jag förstår inte vad de vill att jag ska göra samtidigt som jag har så extremt ont av mina värkar. De säger att jag ska flytta mig lite längre åt Anna, varpå jag svarar "Men v fan är Anna då?!" I en mindre trevlig ton. 
Tydligen har min krystreflex påbörjat när de ska lägga bedövning (spinal) i ryggen. Jag tycker det tar tid och skäller på Johan om personalen medan narkos sköterskan trycker lustgasen mot mitt ansikte, någon barnmorska/läkare eller annan personal säger till mig att ligga helt stilla och att jag inte får krysta. 
Det är en mycket märklig känsla när det känns som att ett huvud håller på att ploppa ut mellan dina lår och någon säger att jag ska hålla emot. Samtidigt var jag nog lite orolig för att han skulle komma så pass långt ner i förlossningskanalen att det inte skulle gå att genomföra ett snitt. Efter vad jag upplevde som ännu en evighet påbörjar de själva stickandet i ryggen. Jag skäller på Johan om att de måste skynda sig. De skulle ju bara lägga lite bedövning. Varför tar det sådan tid? Varför sticker de inte? Efter totalt 3 stick så tar bedövningen äntligen och jag känner att det pirrar i tårna. När narkosläkaren hör mig säga det så blir hon väldigt lättad. Jag känner mig alldeles varm i benen och som att jag tappat all känsel. Alla på operationssalen slappnar av och andas ut, då de var mycket nära på att söva mig. Hade det sista försöket inte lyckats så hade de sövt mig.

Så fort spinalen tog och jag kände att nedre halvan av kroppen var bedövad så kände jag bara en så stor lättnad! "Så skönt!!" Uttryckte jag nog 10 gånger under operationen för äntligen kände jag inte någon smärta längre. Det tog inte många minuter så somnade jag på operationsbordet. 
Jag hör mina egna snarkningar, narkossköterskans samtal med Johan i bakgrunden och tunga andetag. 
Vid 07:28 tittar världens finaste ängel ut på världen med sina stängda ögon. De svepte in honom i en filt och bar ut honom bakvägen medan de sydde ihop mig.

Vid 08:30 kommer jag tillbaka till förlossningsrummet och får frågan om jag vill titta på min son med en gång. Men efter en sådan jobbig natt ville jag bara sova. Vi bestämde oss därför för att sova några timmar och äta frukost innan vi tittade på honom för allra första gången.
Johan var så trött att han somnade med operationsmössan fortfarande på. Ett så fantastiskt stöd jag hade av honom dessa dagar. Tänk vilken pärs att behöva se den man älskar mest av allt ha sådan smärta som jag hade. Han är verkligen den starkaste och bästa människa som jag känner.

●○●○●VARNING FÖR KÄNSLIGA BILDER ●○●○●

Detta fina kort hjälpte personalen på förlossningen till med att göra! Ett så ljuvligt fint kort som jag har stående framme på byrån i hallen tillsammans med 2 ljuslyktor och en virkad elefant. Det är Hjalmars hand- och fotavtryck samt en liten tuss med hår.
De minsta sötaste händer jag någonsin hållt i min hand.
Dessa små ljuvliga små händer som jag höll i min. Som hade den mjukaste huden någonsin och var så små jämfört med min egen hand. I början alldeles kall men efter en stund fick lite av min värme.
Kolla in det ljuvligt mörka vågiga håret. Hjalmar hade betydligt mycket mer hår än Hampus som nyfödd. Dessutom var Hjalmar mycket mörkare i håret jämfört med Hampus som var ljust blond.

Dessa små ljuvliga fötter! De är det minsta jag någonsin sett och de är dessutom mjuka som smör att känna på.
Hjalmar hade precis som sin storebror och faster långa smala tår. 

Här kommer första bilden som togs på min fina älskade pojke som fick namnet Hjalmar Johan Hermansson. Här har han precis landat i min famn där han hör hemma, fast inte på detta sätt.

När jag tittar på alla bilder som togs de 2 dagar som vi var kvar på förlossningen med honom så blir jag varm i hjärtat, det blev så fina men samtidigt sorgliga minnen. Hampus fick träffa sin lillebror, mormor, farmor, morbror och faster fick se honom och säga sina hejdå. Vi fick ett fint avslut även om jag hade hjort vad som helst i världen för att få honom tillbaka levande.

Nu har det gått 1,5 vecka sedan förlossningen och allt har gått ju en ständig berg och dalbana. Ibland blir vi mer ledsna/dämpade och ibland har vi bättre dagar.
Nu är det åt det bättre håller och jag kan titta på alla fina bilder som togs på Hjalmar och faktiskt le. Jag vill stolt visa upp min fina pojke för den som vill se men inte tvinga på någon som inte vill. Jag har gjort en bild på båda mina pojkar när de är nyfödda för att se hur/om de var lika varandra. Att jag inte svimmade när jag såg det! De är så otroligt lika att jag tappar andan. Det är endast hårfärgen som skiljer. Munnen är Samma, kinderna, hårfästet, ögonen, ja ALLT! 
Är det inte skrämmande så säg?

Nu har vi fokus på att överleva till nästa vecka. På onsdag är det planerat en enkel men vacker begravning som jag planerat och förberett på egen hand med dikter, musik osv. Det kommer bli en tuff dag men samtidigt hoppas jag att det blir vackert och fint att säga hejdå en allra sista gång. Men mer om det och annat nästa gång. 
Ta hand om varandra!