KÄNSLOR SOM KRIGAR I MITT INRE

Idag har jag varit och träffat min fantastiskt duktiga psykolog igen! Det känns alltid bra att vara där. Totalt har vi träffats 6 gånger ch det ger mig faktiskt mycket att vara där. Det är som att han lyckas ställa de rätta frågorna för att få mig att öppna mig, sätta ord på de känslor som jag känner när jag pratar om mina upplevelser. 

Jag berättade att jag känner mig ganska tom, att jag inte känt mig så ledsen eller känt några starka negativa känslor sedan vi träffades för 2 veckor sedan. Att jag känt igöedsenpch att jag faktiskt vågar vara i den känslan. Jag vågar hålla i den en stund utan rädslan för att Jag inte ska kunna hålla ihop mig själv eller för att få ett totalt sammanbrott och inte kunna ta hand m varken mig själv eller mitt barn som fortfarande lever.

Vi försökte hitta den del som berör mig mest när jag tänker på allt jobbigt som varit.
Dels är det graviditeten, missfallet med Hjalmars tvilling Eli i vecka 8, oron för att Hjalmar skulle ha något kromosomfel och havandeskapsförgiftningen. Det är dagen vi fick beskedet om att Hjalmars hjärta inte längre slog, den chockartade dagen hemma inför igångsättning och förlossning. Det är förlossningen som är något av det värsta jag kan tänka mig. Både psykiskt men även fysiskt. Det är sorgen över att jag aldrig kommer att få föda vaginalt oavsett om jag bestämmer mig för att skaffa barn igen eller inte eftersom jag då har 2 keksarsnitt. 
Det är den traumatiska men samtidigt otroligt vackra och fina stunden när jag fick upp mitt dödfödda barn i famnen, när jag fick se hans ansikte, känna på hans hår, lukta på hans huvud, snusa in doften, hålla hans hand och ta på de fina kläderna.
Det är tiden när vi åkte från förlossningen utan barn. Det är tiden hemma när allt är som en dimma. 
Det är begravningen och minnesceremoni.

När jag tänker på det som berör mig mest så är det stunden från det vi fick beskedet om att hjärtat inte längre slog och tills vi åkte hem från förlossningen.
När jag tänker på det så känns det som att det sitter ett bälte spänt över bröstet. Det känns som att det vibrerar inombords. Obehagligt och en enorm saknad och sorg. Samtidigt så är tiden med mitt barn det finaste, viktigaste och stoltaste ögonblick i mitt liv. Det är så förvirrande. 
Jag blev så pass berörd idag att jag fällde tårar när jag berättade om sorgen över att jag aldrig kommer få höra honom säga mamma. Att jag aldrig kommer få veta vilken ögonfärg han hade fått (alla barn föds med blå ögon). Jag kommer aldrig få uppleva vilken personlighet han hade fått. Kommer aldrig att höra hans röst, skrik eller skratt. Aldrig se ett leende. 

Just detta gör så fruktansvärt ont och gör mig så otroligt ledsen. Samtidigt känner jag mig väldigt stolt över mitt barn, att jag har fixat 2 graviditeter, Hjalmar har funnits och har levt om än inom mig. Jag är så stolt och vill visa honom för hela världen. 
Jag kan se med kärlek, värme och verkligen genuint uppskatta de fina minnen som skapades samtidigt som det gör så jäkla ont. 

Känslor är verkligen märkliga men o så nödvändiga. Jag hade aldrig kommit så långt i min bearbetning om inte jag fått sådan fin hjälp av en proffsig psykolog med lång erfarenhet av människor som varit med om trauma.