S:T LUKAS

Idag har jag på nytt varit hos min psykolog som jag fått kontakt med via jobbets företagshälsovård. Jag går på S:T LUKAS mottagning och det är en privat klinik med psykologer. 
Dagens samtal blev mitt fjärde samtal och jag fick till att börja med 5 samtal av arbetsgivaren. Min psykolog kommer nu att skicka ett remissvar tillbaka och föreslå behovet av fler samtal. Förhoppningsvis går det igenom då jag trivs otroligt bra med honom. Känner mig trygg och får med mig kunskaper när jag väl är färdig. Terapin ger mig verkligen något. Det är dock svårt att veta vad jag ska säga när jag kommer dit. Nu var det bara en vecka sedan sist men så mycket har faktiskt hänt. 

Jag minns inte om jg skrivit detta tidigare men jag har för någon vecka sedan hört av mig till specialistmödravården eftersom jag blev lovad att få framkallade foton av min älskade Hjalmar vid läkaråterbesöket i april/maj. Jag fick inga bilder då och minns egentligen inte vad som sades när vi var där heller. Jag har tänkt på att vi blev lovade att få fotona några gånger men tänkt att det kanske tagit extra tid pga semestrar, corona osv. Jag tog dock tag i det och frågade vart dessa foton ska finnas och varför vi inte fått dem osv. Barnmorskan jag pratade med skulle höra med den som var ansvarig för framkallning osv. Hon ringde upp mig för en vecka sedan idag. Barnmorskan presenterade sig med namn, titel och att hon ringde från förlossningen. Jag blev lite chockad redan där och fick hjärtklappning. Hon förklarade att det var märkligt att vi inte fått några bilder för de finns i min journal. Jag försökte att inte lägga så stor vikt på varför jag inte fått dem utan hur jag skulle gå till väga för att få dem istället. Därför erbjöd sig barnmorskan att Maila bilderna på Hjalmar till mig för att undvika att komma in i onödan i dessa tider med corona osv.

När jag fick mailet med 10 bilder på min älskade änglabebis så blev jag nästan lite pirrig i magen. Det finns bilder som jag inte sett ännu. Det finns fler bilder på min pojke som jag inte tagit själv. Det är det enda nya som kommer hända. Vi kommer aldrig få träffa honom mer i detta livet. Kan inte hålla om honom eller skapa fler minnen, fler bilder. Det är liksom redan förbi. 
Jag hade på något sätt föreställt mig att Hjalmar skulle se ut som vilken vacker liten bebis som helst. Som en nyfödd sovande bebis. Han skulle ha lite rosig färg eftersom han fortfarande hade min kroppstemperatur, han skulle vara blekare än vanliga bebisar men inte blåmelerad eller liknande. Jag föreställde ig de vackraste bilder man kan tänka sig. 
När jag öppnade mailet och tittade på bilderna tillsammans med Johan bredvid så slogs jag av en enorm chock! Han såg ännu mer blåmelerad ut än jag föreställde mig eller kom ihåg. 
Johan var med och tittade på första bilden, sedan tyckte han att det blev för jobbigt och tittade bort. Jag tittade dock på alla bilderna. Nu i efterhand kan jag säga att de är jättefina, han är ju mitt barn och därför det vackraste som finns. 
Jag försökte efter jag tittat färdigt att fortsätta flyttpacka men det var väldigt svårt! Jag satte mig på golvet och försökte lätta på locket till ledsenheten jag kände och besvikelsen att bilderna inte var så vackra som jag föreställt mig. Jag försökte prata med Johan om mina känslor men jag tyckte att hans gensvar inte var det jag ville höra. Vi två tänker så olika och därför ringde jag till mamma, som tänker precis som jag. Jag berättade om bilderna och hur illa berörd och ledsen Jag blev när jag såg dem. 
Jag delade med mig av mina tankar och min oro för att jag gjort något fel när han låg i magen. Min känsla var att jag ände mig övertygad om att han fått syrebrist, annars kan man omöjligt bli så himla blåmelerad. Men vad vet jag? Jag har enbart varit med om vuxna människor som avlidit och det är stor skillnad jämfört med barn som dör och dessutom ett barn som inte ens är född än. Jag kände en enorm rädsla för att min lilla pojke på något sätt lidit i magen sista tiden. Den tanken och alla kraftiga känslor kring dessa bilder riggade igång en panikångestattack hos mig. 
Jag har inte haft panikångest på ett tag nu vilket är skönt men att det skulle komma flygande såhär var ganska oväntat för mig. 
Jag fick slänga ifrån mig luren och gå in i ett annat rum för att samla mig och sänka andningen, få ner pulsen och paniken  kroppen. Det tog säkert 3 minuter innan det lugnade sig så pass att jag kunde avsluta och fortsätta mitt samtal med min mamma.

Så här i efterhand så kan jag känna tt det var skönt att få uppleva en reaktion på det vi varit med om senaste halvåret. Det måste ut och det förstår jag rent logiskt. Jag har bara så svårt att öppna locket till känslorna. Det är en ganska stark rädslarädsla för att falla ihop som gör tt jag knappt vågar titta och känna känslorna som finns inom mig. Det är därför bra att jag har min fantastiska psykolog som kan framkalla dessa känslor och hjälpa mig att sätta ord på dem och bearbeta mina traumatiska upplevelser. 

Kommentera här: