PSYKOTERAPINS BAKSIDA

Jag har sedan Hjalmar föddes gått i någon slags dimma där jag väntat på att den totala sorgen och avgrundsdjupa smärtan ska komma. Som att det som hänt är overkligt och omöjligt att förstå. 
Jag har på något sätt försökt att förlika mig med att min sorg kanske inte är så pass enorm som jag trodde från början eller vad som förväntades ifrån min omgivning. Min förförståelse var att en mamma som förlorat sitt lilla barn är i konstant sorg. Hon gråter hysteriskt varje dag, kan inte hejda sina impulser och skäller oförklarligt för småsaker.

Jag träffar nu en otroligt kunnig och erfaren psykolog som har erfarenheter av att möta personer som genomgått trauman. Jag måste därför bara få skryta lite om hur bra våra samtal går. Hur han lyckats få mig att "lätta på locket" och tillåta mig att känna känslan bakom det som jag varit med om. Det låter luddigt, men genom att gå igenom förloppet i minsta detalj och försöka sätta ord på den känsla som finns där bakom är otroligt svårt. Det är givande men suger massor av energi och kraft.
Jag har tack vare våra 3 samtal á 45 minuter tillåtit mig att känna ilska, ledsenhet, rädsla och sorg. 
Det tär på mitt psyke att vända ut- och in på sig själv i terapi, trots att det är värt allt slit i slutändan. Att reaktioner skulle uppstå var väl inget oväntat egentligen men för mig så kom känslorna så plötsligt och med sådan kraft att jag tappade fattningen helt medans jag försökte stänga igen locket på burken av känslor.

Idag kom sammanbrottet jag så länge väntat på. Jag blev lovad att få bilder som personalen på förlossningen tagit på Hjalmar direkt efter det akuta kejsarsnittet (pga fruktansvärda smärtor). 
Dessa fotografier skulle jag och sambon fått vid återbesöket till läkaren på specialistmödravården. Det gick vi dock aldrig och inte fören nu har jag insett detta. Jag ringde mödravården som idag ringde upp mig. Barnmorskan som ringde tyckte det var märkligt att jag inte fick några foton då hon såg att de fanns i journalen. Hon erbjöd sig däremot att maila de 11 st fotografier som tagits på honom. Jag tackade glatt ja eftersom jag nu skulle få ytterligare foton på min finaste lilla pojke.
Jag vet inte varför men jag hade föreställt mig att han skulle vara lila ljus och fin i huden, om än lite blek och aningen grå i hudtonen. Jag tänkte att det skulle vara fantastiska foton på händer och fötter samt hela honom. 
När jag öppnade bilderna så slogs jag av en kraftigt blå/lila liten kille som tyvärr hade den hudtonen trots att han fortfarande hade min kroppsvärme. Jag blev därför helt övertygad om att han drabbats av syrebrist. Jag har aldrig i mitt yrkesliv sett någon människa bli så blåaktig i huden som min älskade son när de var döda (jobbar som sjuksköterska).

Tankar om att han kanske lidit sista tiden i magen, ovetskapen om varför detta hänt, alla frågor som inte kommer få n0gra svar gjorde att jag rasade ihop i en hög. Jag fick en panikångestattack, blev rädd för min egen sorg och reaktion på dessa, egentligen väldigt vackra bilder på min älskade son. 
Det som psykologen bad mig att göra igår var att våga öppna locket, om än bara för en liten kort stund för att titta på känslan, sätta ord på den och våga vara i den för att få intensiteten att sjunka. 
Idag öppnade jag enligt anvisning på locket och känslan reagerade som en läskflaska som ramlat i golvet och sprutar läsk och kolsyra överallt när man börjar lätta på korken. 

Kommentera här: