Psykologi

Som jag nämnde i mitt förra inlägg har jag kontakt med en psykolog. 
Det vi diskuterar i våra samtal är givetvis det som jag varit med om under graviditet, förlossning och tiden efter förlusten av min älskade son Hjalmar. 

Vi har under våra samtal försökt närma oss de "jobbiga" känslorna så som ilska, aggression, nedstämdhet och ledsenhet. 
Samtalen har på sätt och vis varit ledda av psykologen men genom fantastisk samtalsmetodik så här han fått mig att använda mina egna ord för att beskriva känslorna jag innerst inne känner.

Vi har kommit fram till att jag ofta väljer medvetet (men även omedvetet) att skjuta undan den starka känslan av sorg/saknad/ledsenhet/aggression. Den typen av beteende är vanligt och är en skyddsmekanism. Det skyddar oss från att uppleva för kraftiga och jobbiga känslor. 
Det är dock inte bra för oss människor att i längden skjuta bort dessa känslor, då kan mycket av bearbetningen och sorgearbetet stanna upp. 
Vi kommer under fortsatta samtal att försöka närma oss jobbiga upplevelser och försöka sätta ord på dem, beskriva känslan bakom händelsen för att på så sätt göra känslan mindre intensiv. 
Det är dock ett tufft arbete då det är svårt för mig att våga öppna den där dörren och släppa ut känslan, möta det som finns där inne. 
De känslor som finns där inne känns så otroligt starkt och intensivt att jag inte tror att jag kommer kunna hålla ihop mig själv om jag öppnar dörren till känslorna på vid gavel. 

På något sätt har jag satt upp någon mental spärr vid att ilska/frustration/aggression är något farligt och något som bör undvikas om det är möjligt. Troligtvis har det med mina erfarenheter att göra. 
När jag som 15 åring träffade en kille som jag inledde en 2 år lång relation med och som visade ig utveckla sig till en destruktiv relation innehållande psykiskt och sexuellt våld. Där var ilska något som ständigt försökte undvikas för överlevnad.



Följande text formulerade jag på min privata Facebook sida den 9 september och där har jag försökt sätta ord på min känsla av vrede och frustration oavsett vad mitt rationella/logiska tänkande säger.

"Idag är en tung dag! Så mycket tankar och känslor. Jag känner att ilskan bubblar inne i magen och bröstet. Jag är arg på vården, jag är arg på läkarna som inte gjorde kejsarsnittet tidigare trots min havandeskapsförgiftning. Jag är arg på min barnmorska som lovade att jag inte skulle få havandeskapsförgiftning igen. Jag är arg för att allt jag planerade i hela graviditeten gick "fel" och gav mig motstånd. Jag känner mig snuvad på den fina belöningen som skulle vara mödan värd så fort förlossningen var över. Förlossningen är jag så otroligt arg över också, samtidigt som jag inte ångrar att jag genomgick den med igångsättning osv. 
Jag är bara så arg för att de "missade" att jag inte skulle ha fragmin, eller snarare, de visste att jag stod på det, reducerade dosen och tänkte att narkosen ändå skulle sätta epidural trots att det måste gå 6 timmar sedan senaste dosen oavsett styrka. Jag fick därför ligga i hemska smärtor i 4 timmar "extra", innan narkosen satte den första epiduralen. 
Jag är arg eftersom jag blev lovad av läkaren att jag inte skulle få så ont som vid min första förlossning (som också sattes igång) eftersom man kunde ge massor med starka smärtlindrande intravenöst. Jag pumpades full med Ketogan men det bet inte på smärtorna. Jag hallucinerade däremot och sluddrade istället. Höll nära på att bli medvetslös. 
2 epiduraler och de hade endast effekt 30 min vardera. De sista 8 timmarna under natten är suddig för mig och jag har blockerat ut det mesta. Jag minns små fragment att jag bl.a. skriker av smärta såväl fysisk som psykisk när jag tvingas försöka föda mitt barn som inte lever. Det enda jag tänker och skriker är att "det är ju fan inte ens värt det här!" Jag får ingen belöning. 
Jag tvingas sakna tiden som jag inte fick och lämnas med tankar på hur han skulle ha sett ut. Hade han varit lik mig? Hade han varit lika energisk och ivrig motoriskt som sin storebror?  Hade han sovit i spjälsängen eller varit en HNB (high need baby) som krävt kroppskontakt? Hade han börjat prata? 

Vi står med frågor som aldrig får några svar. Vi har dock pratat om dig här hemma idag min ängel och det gör vi ofta 👼 Hampus har målat en fin teckning på dig och mig ❤ 
Vi har myst i soffan under täcket, kramats och sagt hur mycket vi älskar varandra ❤ 
För mitt i allt känslo-kaos så är jag samtidigt överlycklig för allt jag har i livet och det som vi står inför med flytt, skolstart (Om än flera år kvar), tankar på vidareutbildning osv ❤

Jag fick idag tipset att skriva ner mina tankar och känslor när jag hamnar i en situation med jobbiga känslor och tankar. Enligt min psykolog så minskar ofta känslans intensitet om vi bara försöker att vara närvarande i den känslan som vi upplever. Genom att sätta ord på den så minskar den också. Jag ska därför försöka skriva nästa gång jag känner att det känns jobbigt. Så får vi se vad som händer efter ytterligare samtal. 

Jag avslutar inlägget och visar några sista bilder på vårt nya radhus som vi flyttar till nästa vecka 26/9 
Jag står på MIN EGEN altan! Snart står jag där och planterar blommor och dricker kaffe medan Hampus leker runt omkring på baksidan eller på lekplatsen. 
Kolla in vår snygga framsida! Vi kommer så klart ha blomkrukor där och en cafegrupp med stolar och bord för skuggiga luncher när solen strålar för hett nästa sommar! Toppen att ha soptunna precis utanför dörren också! 
Rofylld lekplats i väntan på barnens lek, pallkragar i väntan på att få börja odla och en grill redo för grillfester med grannarna.

Kommentera här: