ORÄTTVISA

Jag känner idag att livet är så himla orättvist! Det gör mig förvånad och arg som sjutton! 
Jag har funderat så många gånger hur det är möjligt att man gå igenom så mycket motgångar och ändå fortsätta kämpa sig igenom livet med min positiva anda.

För att ge er en kort resumé över de motgångar som varit de senaste 13 åren så följer här en lista med några motgångar:

  • Jag levde som 15 åring i en destrultiv relation i 2 år med en kille som utnyttjade mig sexuellt och psykiskt (2007-2009)
  • Jag genomgick en tuff bearbetning av det jag varit med om på kriscentrum för kvinnor(2010).
  • Jag gjorde polisanmälan och fick efter förhör nummer 2 höra av poliskvinnan "ni inga tjejer borde lära er att säga nej!".
  • Jag fick mitt livs första depression i samband med bearbetningen av relationen (2010).
  • Jag blev så djupt deprimerad att jag hade självmordsplaner och blev inlagd i 2 veckor på en sluten psykiatrisk avdelning (2010).
  • Jag bråkade med min dåvarande bästa vän sedan 2 år och bröt kontakten med henne helt (2010).
  • Jag flyttade hemifrån 2012, 40 mil från mamma och pappa som 19-åring till en stad där jag inte kände en endaste människa.
  • Jag pluggade till sjuksköterska och pluggade samtliga tentor utom 3 st på första försöket (2013-2016).
  • Jag höll på att utveckla en ny depression 2014, men hann stoppa den med mediciner innan jag sjönk för djupt. Jag träffade en psykolog som "diagnostiserade" mig med GAD (generaliserat ångestsyndrom).
  •  2016 blev jag gravid och genomgick den med kraftigt graviditetsillamående och kräktes upp till 8 ggr/dag fram till vecka 22. Från vecka 30 hade jag förvärkar som stoppades. Avslutade graviditet nummer 1 med havandeskapsförgiftning och igångsättning.
  • Genomgick en förlossning med igångsättning som slutade med ett urakut kejsarsnitt pga Hampus hjärtljud sjönk till 44 slag/min trots att jag var öppen 8-9 cm. 
  • Efter den traumatiska förlossningen 2017 och i kombination med en tuff graviditet och första tid med en liten bebis så fick jag ytterligare en depression. Jag ville kasta Hampus in i väggen så fort han skrek och jag hade svårt att knyta an.
  • Första tiden med Hampus var tuff eftersom han café oförståeligt svårt att bajsa och hade ont i magen som liten. Vid 3 månader kom vi fram till att han inte tålde mjölkprotein.
  • Jag var sjukskriven för depression från Hampus var 5 månader tills han var 8 månader (2017-2018).
  • 2019 bestämde vi oss för att skaffa ett syskon i tron att det skulle bli annorlunda denna gång, vilket det blev men åt andra hållet.
  • Jag fick kraftigt illamående och kräkningar även denna graviditet men det höll i sig fram till vecka 30.
  • Jag fick i graviditetsvecka 8 ett tidigt missfall med Eli och fick samtidigt veta att det varit tvillingar där det inte utvecklats som det skulle. Jag blev därför sjukskriven (2019)...

  • Vid rutinultraljudet i vecka 20 så upptäcktes det att Hjalmar hade avvikande korta lårben, vilket kunde indikera att han hade någon kromosomavvikelse. 
  • Vi ställdes inför två val, antingen fortsätta trots risken eller ta ett fostervattenprov och få ett svar. Möjlighet att avbryta fanns  om det visat att han hade haft någon avvikelse.
  • Vi riskerade att framkalla ett missfall men gjorde fostervattenprov, oron innan vi fick svaren var fruktansvärd.
  • Jag sökte upprepade gånger för jag upplevde att något kändes fel i vecka 28. Jag tyckte att sammandragningarna drog igång och att symtomen på havandeskapsförgiftning kommit likt första graviditeten. Det viftades bort med att jag var orolig. 
  • Jag fick som jag misstänkte och kände på mig havandeskapsförgiftning i vecka 34 (2020).
  • Jag fick besked om att Hjalmars hjärta inte längre slog den 9/3 2020.
  • Jag genomgick en igångsättning av vaginal förlossning med mitt döda barn i magen.
  • Jag klarade nästan hela förlossningen med Hjalmar som dog i magen vaginalt. Strax före krystvärkarna så beslutadesatt vi skulle göra ett akut kejsarsnitt pga de fysiska smärtorna.
  • Jag har fått hålla, krama, snosa, pussa och klä på mitt döda barn.
  • Jag har valt kista, planerat begravning, valt gravplats och kyrkogård till min bebis.
  • Jag har planerat och genomfört en minnesceremoni i samband med spridningen av Hjalmars aska.
  • Jag har hjälpt Hampus att bli blöjfri dagtid och att sluta med nappen helt (2020).
  • Jag har sett hampus gå igenom den mest helvetiska trotsperiod/självständighetsutveckling med fruktansvärda vredesutbrott som höll på i 6-8 månader. Troligtvis blev denna period värre pga vad vi varit med om som familj och med tanke på att vi som föräldrar inte mådde så bra psykiskt under denna period.
  • Vi har rensat igenom hela vår bostad inklusive 4 förråd (2 vindsförråd och 2 mindre källarförråd).
  • Vi har iordningställt inför fotografering, visning och försäljning av vår lägenhet. 
  • Vi har flyttpackat i princip ALLT som går att packa i nuläget.
  • Jag har successivt kommit tillbaka till arbetet trots det som hänt, panikångest och samtal med psykolog.  
Är det rimligt att behöva gå igenom alla dessa saker på 13 år? Kan det inte finnas någon maxgräns? Jag känner bara att allt känns så orättvist! Det är inte rimligt att behöva gå igenom allt detta och mycket mer på 13 år?!


Kommentera här: