MIN ÄLSKADE ÄNGEL

Jag tänker tt detta inlägg främst kommer innehålla bilder och lite små tankar och liknande. 
Jag Är inne i en period med andan i halsen pga ångest och saknad. Givetvis beror det på att det är den tiden på månaden att vi närmar oss de många dagarna som var jobbiga. Både sista dagen han var som vanligt 7/3, när jag kände sista rörelsen 8/3, när vi fick dödsbeskedet 9/3, dagen han föddes 11/3. 
Det har nu gått ett halvår sedan vi drabbades och det har gått så otroligt fort. Jag kan knappt förstå att vi drabbats. Minnena börjar blekna och jag gör allt för att hålla kvar dem, prata om honom m.m.
För 1 vecka sedan "firade" vi en alldeles speciell fars dag
Jag skänkte en peng till Spädbarnsfonden och vi hade en mysig eftermiddag tillsammans.
Jag Är helt övertygad om att min fina pojke kikade ner på oss och skänkte oss styrka och kärlek. 

Det jag har gjort för att minnas på bästa sätt oh hedra Hjalmars minne är att framkalla de bilder som togs på honom, under förlossningen, vid begravningen, urnsättningen osv. Dessa bilder känns viktiga att ha och att kunna ta fram och visa när man vill.
Jag passade även på att framkalla en del bilder från de senaste 2 åren som jag sätter i album, ramar in och använder i babyboken. 
Det blev en hel del foton! Jag älskar dock att bläddra i fotoalbum och det gör faktiskt flera vänner och familjemedlemmar också.

För er som undrat och funderat kring min tatuering och hur en blev ska äntligen få svar:

Visst blev den vacker?! Jag älskar den verkligen och jag blev så nöjd! 

Jag har sedan ca 3 veckor tillbaka fått kontakt med en ny psykolog via företagshälsovården. Jag var inte nöjd med den jag hade och jag vet att jag behöver bearbeta det jag gått igenom. 
När jag först träffade psykologen så kände jag mig positiv och kände direkt att detta kommer att ge mig något i utbyte och inte bara prata för någon som bara säger "mm.." bekräftande.
Vi kommer tillsammans gå igenom det jag varit med om och försöka sätta ord på det som hänt och vilka känslor som finns bakom. 
Än så länge har vi träffats 2 gånger och närmat oss några av de känslor som är jobbiga. Det vi fokuserad på sist var när jag fick dödsbeskedet. Min hjärna har delat upp och försökt att resonera och tänka logiskt. Klart att personalen gjort det de kan, jag fick ett fint bemötande och bra hjälp samt stöd. Hade de vetat att detta skulle hänt hade de säkert gjort något osv. Bakom dessa tankar så finns det en känsla som jag först benämnde som frustration. Jag känner även ett svek som gör mig otroligt ledsen. Jag är dessutom förbannad/irriterad och arg. Jag är arg då denna tanken jagar mig och gör att jag är arg: " Om personalen gjort ett planerat kejsarsnitt på fredagen när allt såg bra ut, hade han levt då?". Denna tanke är otroligt stark och är ständigt närvarande. Mitt logiska tänkande resonerar att det är klart att de inte kunde vetat. Jag försöker lindra smärtan i tanken genom att tänka att det varit värre om han föddes på fredagen och levt i 3-4 dagar och sedan dött. 
Jag har försökt förklara denna hemska tanke för Johan men han tycks inte förstå eller kunna trösta. Han är av övertygelsen att Hjalmar hade dött den dagen oavsett om han låg i magen eller var född. Jag kan inte släppa eller förstå dock. Hur jag än vrider och vänder på det.

Jag har efter det samtalet för 1 vecka sedan insett att jag är arg på så många faktorer. 
Jag är arg eftersom ingenting lev som det planerades. Jag fick trombyl för att förebygga en havandeskapsförgiftning som jag sedan fick igen ÄNDÅ. Jag är även arg för att jag blev lovad ett planerat kejsarsnitt som aldrig blev. Jag är arg för att jag gjorde allt för att stå  i graviditeten men han klarade ig inte ändå. Jag är arg på mig själv som fäste mig så vid barnet. Jag är arg på det läkaren sa när jag fick beskedet: "du kommer inte ha ont, vi kan ge mer smärtlindring eftersom vi inte behöver ta hänsyn till barnet. Jag är arg eftersom jag "tvingades" genomgå en igångsättning som var det enda jag verkligen inte ville göra (igen). Jag är arg eftersom smärtlindringen inte hjälpte. Jag är arg eftersom de drog ut på beslutet om att göra akut kejsarsnitt. Jag är arg eftersom de hade svårt att sätta spinal. Jag är arg på att de missade och gav mig dragning trots att jag visste att epidural var på gång. Jag är arg eftersom jag själv fick jag personalen för att få de framkallade fotona på vår nyfödda prins. 
Givetvis är jag även arg och fruktansvärt ledsen eftersom jag ALDRIG någonsin kommer få se honom något mer. Jag kommer aldrig få höra hans röst, aldrig höra honom säga mamma första gången, se vilken hårfärg och ögonfärg han fått. Jag kommer aldrig få veta hur hans personlighet hade blivit. mammas älskade Hjalmar ❤

Kommentera här: