SNURRANDE TANKAR

Varför är det alltid så att man tänker de mest komplicerade tankar sent på kvällen eller natten när man inte kan sova?
Jag har alltid varit en person som är vaken sent. Oftast får jag en dipp runt 22:30-23:00 som gör att jag kan somna "tidigt" om jag lyssnar på kroppen. Annars lägger jag mig sällan före 23:30. Jag gillar kvällarna helt enkelt. Det lugna och stillsamma, där man kan göra precis vad man vill.
Jag har haft riktigt bra dagar sedan vi flyttade. Någon dipp har jag väl haft men förhållandevis mycket energi och positivt sinne. Givetvis hänger det ihop med att det är mycket att sköta om i vår nya bostad osv. 

För en stund sedan kände jag att det var dags att försöka sova. Jag hade dock svårt att slita mig ifrån tv-serien jag just nu kollar på, för att den är så otroligt spännande. Jag kan knappt sluta titta. Det tog därför ytterligare en timme innan jag bestämde mig för att stänga av tv:n och borsta tänder. Strax före jag stängde av Tv:n så kände jag en intensiv känsla av sorg och saknad. Det kom som ett slag i magen. 

Jag känner en sådan enorm saknad, längtan och kärlek efter min älskade bebis! Tänk om jag bara fick snusa en kort stund till på hans huvud. Tänk om jag fick hålla honom en sista gång, säga att jag älskar honom mer än ord kan beskriva! Det är så fruktansvärt orättvist att jag drabbades av detta fruktansvärda.
Samtidigt som jag känner dessa intensiva känslor så upplever jag även en längtan efter ännu ett barn. Jag vet med mig att längtan är normal. Logiskt så vet jag att ännu ett barn och en graviditet aldrig skulle ersätta mina älskade tvillingar men en bebis var det tänkt att vi skulle ha nu! Jag skulle var helt slut av alla vakna nätter, ammande och familjeliv. Det enda jag har som liknar det som jag föreställt mig att flerbarnsfamiljer har det är att min och Johans kärleksrelation inte är på topp. Vi orkar inte hålla liv i kärleken då all energi går åt till att antingen jobba, städa, laga mat, handla eller ta hand om hampus.

Jag vet med mig att min längtan efter fler barn kommer och går med jämna mellanrum. Längtan är okej att känna och jag försöker säga att det är okej att längta. Det minskar inte saknaden efter eller kärleken till Hjalmar. 
Däremot känner jag starkt att det med största sannolikhet aldrig kommer bli att jag blir gravid igen. Det känner jag väldigt starkt. 
Det tuffaste men även vanligaste man som förälder som förlorat sitt barn kan få höra från sin omgivning är att man har all tid i världen och kan skaffa fler barn. Visst, jag har jättelätt för att bli gravid och lyckades på andra respektive tredje försöket med alla mina 3 barn. Det är dock inte där skon klämmer... Varför skulle ännu ett barn göra mig gladare? Att säga så är som att förminska och säga tt min sorg och saknad inte spelar någon roll. Mitt döda barns liv och minne är ingenting värt. 

Jag har hört det några få gånger. Det är därför bättre att tex säga så här " Jag försöker verkligen förstå att det är jobbigt för dig. Om du någon gång känner att du skulle vilja bli gravid igen så kan du säkert bli det."

Kommentera här: