LIKHETER MELLAN BIPOLÄR SJUKDOM OCH SORGEARBETE

På kärt återseende mina kära läsare!
Jag ser att ni trots min inaktivitet på bloggen ändå varit här inne och besökt min sida. Ni ska veta att det glädjer mig att ni är här och läser. Förhoppningsvis kan jag kanske även hjälpa någon eller så kan mina texter ge en inblick i mina tankar och i min sorgeprocess.

Jag har den senaste månaden knappt haft koll på vad som händer. Dygnet har så otroligt få timmar att jag knappt hinner eller orkar med något annat än vardagslivet måsten. Det är jobb 75% av min tid. Resterande 25% ägnas åt matlagning  städ, hämtningar och lämningar på förskolan samt läggningar. Oftast jobbar jag 07:30 till 17:00. Då går vi upp ca 05:30, leker en snabbis och sedan är det frukost och påklädning. Har jag tur är jag på plats senast 07:30 på jobbet. Då har alla morgonbestyr mm tagit 2 timmar. Ofta kommer jag ifrån jobbet strax före 17:00 och då hämtar jag Hampus på förskolan senast 17:30. Då är vi hemma vid 18:00-tiden och ska då fixa mat och äta. Efter middagen, som ofta består av snabblagad mat i form av tex soppa, färdiga köttbullar, korv, pytt i panna osv. Det känns inte bra att vi äter sådant för ofta, men vi orkar helt enkelt inte med något annat efter en lång dag på jobbet.
Efter middagen kommer dem ljuvlig nedvarvningen i soffan. Hampus tittar på youtube på plattan/tv:n. Ibland brukar jag passa på att städa innan läggningen vid 19:00-19:30, men oftast prioriterra jag återhämtningen. Läggningen gör oftast jag eftersom jag älskar den stunden på kvällen när han för en gångs skull ligger stilla, är fullt koncentrerad på sagan. Den pratstund som blir innan han somnar runt 20:00 är ovärderlig även om den ibland är fylld av gråt, ilska och " jag vill inte sova!". Oftast när Hampus väl somnat är jag så otroligt trött att jag också somnar. Då sover jag hos honom fram till ca 22:00 och då brukar jag vakna till av mig själv. Ibland lägger jag mig direkt i vår säng och somnar om, ibland går jag ner och stökar i köket, städar, lyssnar på ljudbok eller liknande tills jag går och lägger mig.

Som ni ser innehåller min vardag minimalt med utrymme till återhämtning och fritidsintressen. Jag älskar att sy bland annat och det är inte mycket tid jag fått till att sy det senaste. Jag orkar knappt prata med mina vänner eller chatta. 

Att jag dessutom haft en ganska tuff period de senaste 2 till 2,5 veckan gör inte saken bättre. 
Efter mitt förra inlägg 20 oktober tog det några dagar innan mitt mående vände och jag mådde hyfsat igen. I början av november vände månader nedåt igen och allt känns tungt i kroppen. Jag har en känsla av dödsångest, fast inte den vanliga ångesten och rädslan för att Jag ska dö, utan snarare av att jag ska förlora Johan eller Hampus. Det känns som att något hårt spänner runt hela bröstkorgen, jag har hjärtklappning och andningen är ytlig. Attacken löser dock aldrig ut helt med hyperventilera och den klassiska känslan av att det känns som jag kommer dö. Ångesten ligger där bakom och hotar att ge mig en attack men det händer inte. Det tog ig flera dagar att lista ut vad denna känsla och ångest kom ifrån. 
Jag hade sedan några bättre dagar när ag nte upplever någon ångest alls. Jag plågas inte av minnen eller andra förnimmelser. Dessa dagar är jag så otroligt glad, känner mig lycklig så det bubblar i magen, får mycket gjort och jag verkar vilja ta på mig massor med saker som jag kanske inte orkar några dagar senare. Jag skulle vilja likna dessa dagar med den maniska perioden vid bipolär sjukdom, med undantaget att jag ALDRIG är eller troligtvis aldrig kommer bli manisk.
Måendet svänger så otroligt fort! I måndags var jag otroligt taggad och lycklig på jobbet. Jag kände mig tacksam för alla mina kollegor, fick en känsla av att jag faktiskt gör skillnad och påverkar patienters situationer på olika sätt. Tillfredsställelsen var total den dagen. Jag orkade massor av saker och påbörjade diverse projekt osv. Denna dag fick jag även fram min symaskin på eftermiddagen/kvällen och sydde mycket fram till sent på kvällen. Tisdagen upplevde jag desto sämre. Jag hade väl en ganska neutral dag på förmiddagen och gjorde mina arbetsuppgifter. Jag fick en uppgift att gå med vävnadsprov till patologen och började att gå samma väg som jag gått så många gånger. 
När jag kommer till rätt korridor och börjar närma mig mitt mål så slår Flashbacks igång då jag plötsligt får syn på skylten "Förlossning OP". Mina Flashbacks tog mig tillbaka till den fruktansvärda smärta jag upplevde natten då Hjalmar kom till världen. Jag minns hur jag kom in på operation och hur personalen berättade att de bara skulle sätta en spinal (bedövningsspruta i ryggen). Jag minns hur ont varje värk gjorde. Jag kunde knappt ligga stilla för det gjorde så otroligt ont. Jag minns hur de upprepade gånger bad mig att ligga helt stilla. Hur narkos-sköterska/läkaren försökte trycka lustgas på mig när jag inte ville. Jag minns hur arg jag var för att de aldrig stack mig i ryggen (de lyckades först på tredje försöket). Sedan minns jag hur värmen spred sig i benen och smärtan helt plötsligt försvann när bedövningen tog. 
Det var första gången sedan 22:00 jag kunde slappna av. Jag halvsov under operationen pga min enorma trötthet efter en hel natts smärta . 

Jag promenerade lite längre och gick förbi ingången/entrén till förlossningen och jag fick ytterligare Flashbacks. Dels för antalet gånger jag åkt in under bägge graviditeter och ringt på deras dörrklocka. Det som spärrade mest var att jag fick upp ett minne av hur vi gick hem från förlossningen efter att vi sagt hejdå till Hjalmar. Känslan av att vi gick ut därifrån utan ett barn kändes otroligt smärtsam. Att när vi gick in där var vi 3 personer och när vi kom ut var vi bara 2. Känslan kroppen när vi gick ut därifrån kom tillbaka i kroppen när jag gick på väg mot patologen istället för hissen som ligger bredvid. 
När jag gick tillbaka försökte jag att andas lugnt och titta på min mobil när jag gick förbi skyltarna då jag inte ville bli mer påverkan än  jag redan blivit. Jag försökte resterande förmiddag att ta det lugnt. Tillåta mig själv att känna alla känslor och försöka stanna kvar i känslan och se vad som händer med mig. Det är klart att jag kände ett enormt obehag, panik och sorg, vilket nte är det minsta konstigt.
Eftermiddagen på jobbet blev dock ganska stressig och jag fick därför skjuta undan dessa tankar och känslor och ta tag i dem när jag kom hem. Det var dock vårt eftersom jag somnade med hampus och sedan somnade jag om i min egen säng av ren utmattning.
Dagarna känns mörka och avgrunden jag befinner mig i känns total. Trots att jag äter mina antidepressiva så känns ångesten, sorgen och allt som hänt extremt tufft. Jag orkar ingenting. Det som tidigare var roligt lockar mig inte längre och jag är mestadels trött. Jag var därför på vårdcentralen förra veckan. Då gjordes en ökning av mina antidepressiva samt att jag fick några tabletter mot oro/ångest eller sömnbesvär.

Jag hoppas att arbetet med psykologen jag har kontakt med kan hjälpa mig med dessa upplevelser. Dessutom har jag en privat samtalsgrupp som jag och Johan är med i via Spädbarnsfonden. där träffas vi 7 par och samtalar kring våra erfarenheter, vad hände oss, hur tog vi avsked, hur anhöriga tog sorgen, vad som hände sedan och livet efter förlusten.
Dessa träffar är otroligt krävande energimässigt och samtidigt mycket bra eftersom man får höra andras historia, får veta hur andra hanterar sin smärta och sorg, hur det skiljer sig och vilka likheter vi har i sorgen. Det är ett mycket givande forum men samtidigt jobbigt. 
Tyvärr verkar sorgearbetet vara just ett arbete för att bearbeta. Det tar lång tid och sorgen kommer i intervaller med olika intensitet. Intensiteten i sorgen har dock minskat successivt sedan vi drabbades i mars 2020. Nu är det snart 8 månader sedan och jag vet inte vad som hände. Tiden går så fort samtidigt som det ibland känns som att den står still! 

Kommentera här: