SAGAN OM DEN GAMLA GAMLA SJÄLEN

När jag träffade min kurator i torsdags så fick jag en otroligt fin dikt eller snarare saga. Jag tänkte att jag skulle dela med mig av den till er. Den tilltalade mig väldigt mycket då jag är spirituell av mig. Jag tänkte berätta om vad jag tror och tänker, men det tar jag en dag när jag har mer energi än nu:

Sagan om den gamla själen

Det var en gång en gammal, gammal själ som hade levt många, många människoliv
på jorden och nu nästan var färdig med sin tillvaro som själ också. Ja, snart
skulle den smälta samman med och bli en del av den Stora Andligheten som
uppfyller Evigheten.

För tillfället kände den gamla själen sig lite ensam där den satt i tomrummet
mellan det senaste människolivet och den kommande Sammansmältningen. De bästa
vännerna hade gett sig av. Den gamla själen kunde se dem där nere på jorden,
hur de uppfyllde var sin människa med iver, nyfikenhet, förundran och tankar
av alla de slag.

- Jag vill dit, sade den gamla själen. Jag har fortfarande en god portion
glädje kvar. Jag vill dit och ge dem den.
- Men din tid till Sammansmältningen är så kort, varnade Vakten. Visst kan du
ge dem glädje men om du är hos dem så kort tid, ger du dem också en väldig
sorg när du lämnar dem.
- Jag vet, sa den gamla själen. Men jag vill ändå. Jag vill ge dem så mycket
glädje att den kan hjälpa dem över sorgen sedan.
- Så låt det få bli som du vill, sa Vakten och släppte iväg den gamla själen.

Då fick ett människopar på jorden det barn som de så länge hade önskat. Det
var den raraste unge, som strödde glädje över dem från den dag hon föddes. Den
ogrumlade glädje som människor känner när deras själar träffas och med
förtjusning känner igen varandra från Evigheten.
- Men har du inte väldigt kort tid kvar? viskade mammans själ till den gamla
själen i den lilla flickan.
- Tiden är kort men glädjen är stor, svarade den gamla, gamla själen.

Och fastän mamman inte hörde deras samtal, väckte viskningarna en anande oro
hos henne, en fläkt av kunskapen att vi inte äger något på jorden. Inte
varandra, inte ens oss själva. Allt kommer att tas ifrån oss, allt vi bär på,
alla kära omkring oss och slutligen även vårt liv och kropp.

Men flickebarnet växte och fick med sin glädje mamman att glömma sådana
tankar. Pappan var hos dem och gladdes, han också. Ja, den gamla, gamla själen
fick leva sin sista tid precis som den hade önskat. Men tiden var kort, även
med människors mått var den kort. Och stunden kom då Sammansmältningen skulle
ske. Den gamla själen fick kallelse att utan dröjsmål infinna sig till
ceremonin och måste lyda.

För människorna såg det ut som att flickan fick en plötslig död. Deras sorg
blev oerhörd, just som Vakten hade sagt. Men eftersom allt de kunde minnas av
sitt barn var glädje och endast glädje, kunde de uthärda sin sorg, just som
den gamla själen hade förutsagt.

Och därför, istället för att låta de gamla själarna bara sitta av sin sista
lilla skvätt i tomrummet blev det i fortsättningen sed i Evigheten, att skicka
dem att skänka sin sista stora glädje till människor som behöver den. Sorgen,
sedan, ja den oundvikliga sorgen, den har människorna genom glädjen fått kraft
att uthärda och så småningom vända till något gott.

Ur boken "Jag saknar dig, jag saknar dig" av Peter Pohl

Kommentera här: