ANDRA VÄGAR TILL FAMILJELIV

Sedan Hjalmar dog i magen i mitten på mars så har jag funderat på en ny graviditet.
Jag ville så gärna att Hampus skulle få växa upp med ett småsyskon. Både jag och Johan har vuxit upp med syskon. Vi är övertygade om att man som barn lär sig massor av att ha syskon i familjen:
Att dela med sig, att leka tillsammans med andra, konflikthantering osv. för att nämna några saker.
När jag har tänkt på ännu en graviditet så har det varit med både glädje i form av en längtan. Graviditeten är endast en transportsträcka tills barnet är hos oss.

Det är med blandade känslor som jag tänker på en ev. ny graviditet. 
Trots allt det jobbiga jag varit med om mina två graviditeter så tänker min hjärna helst tillbaka på det (i mitt fall ganska lite) fantastiska i graviditeten. I början när man känner barnets första tidiga rörelser och blir påmind om graviditeten som kanske inte börjat synas ännu. Jag tänker på alla förväntningar man får, alla drömmar om det lilla barnet som växer där inne i magen. Hur man kommer uppfostra barnet, vad man vill ändra sedan förra gången, tankarna på om barnen kommer vara olika eller lika till sätt och utseende osv.

Det finns dock delar av mig som skriker "NEJ, ALDRIG MER" i panik när jag tänker på graviditet. Jag är rädd för att drabbas av missfall (både tidigt och sent) och intrauterin fosterdöd ytterligare en gång. Rädslan sitter ganska djupt i mig och jag vet inte hur jag någonsin ska kunna komma över den. 
Rädslan finns även eftersom jag drabbats av så många komplikationer och jobbiga saker under mina hittills 2 graviditeter. Jag har brottats med en diabetes typ 1 som innebär svängningar i blodsockernivå och hårdare kontroll, illamående och kräkningar i såväl tidigt som sent i graviditeten, foglossning, täta kontroller på såecialistmödravård och diabetesmottagning varannan vecka, förvärkar och havandeskapsförgiftning vid bägge graviditeter. Jag hade dessutom en tvilling graviditet nu sist där jag fick missfall med den ena tvillingen i vecka 8 och förlorade den andra tvillingen vecka 36. Den andra tvillingen, Hjalmar, hade korta lårben, överarmar och käke. Fostervattenprov togs i vecka 20 någon gång.
Båda graviditeter har jag blivit igångsatt och bägge slutade med kejsarsnitt. 

Att jag över huvud taget funderar på en ny graviditet kan för många tyckas helt otroligt. Varför utsätta sig för detta ännu en gång med tanke på hur jag har mått de sista gångerna. Jag förstår att folk tänker så när de hör min historia. Jag håller delvis med om det också då jag allra helst inte gör detta igen. Vi lovade varandra jag och Johan redan efter första graviditeten att vi aldrig skulle göra det igen. Den åsikten har förstärkts efter denna andra graviditet.

Det finns några som har åsikter om huruvida vi ska göra detta igen eller ej. Dessa människor står oss tyvärr väldigt nära. Givetvis uttrycker de sin åsikt eftersom de är rädda om mig och min kropp och vår familj. Det som jag upplever som problematiskt är att dessa människor uttrycker sin åsikt utan att veta hur/vad vi som par tycker och tänker. 
Även fast jag tänker på en ny graviditet så behöver det inte betyda att jag faktiskt kommer att genomföra en. Jag saknar förståelsen för att tankarna egentligen grundar sig i en längtan efter ett barn. Det gör mig så ont när någon säger: "Nej men Emma ska du verkligen göra det en gång till?" eller "Kommer du inte ihåg hur dåligt du mådde sist?". Som att beslutet om en ny graviditet låg hos personen som uttryckt sina åsikter?! 
Beslutet om graviditet eller ej ligger inte hos någon annan än hos oss som föräldrar. Det är helt vårat beslut och ingen annan ska få komma och säga hur vi ska göra eller inte. Om personen i fråga inte förstår eller respekterar det beslutet så är det dags att vi säger upp bekantskapen! Så pass trygg är jag i mig själv och i mina åsikter och värderingar. 
Det sägs att det är i en kris som man får veta vilka vänner som egentligen är ens riktiga vänner och vilka som bryr sig på riktigt.

En ny graviditet kommer självklart inte fylla Hjalmars plats eller ersätta honom på något sätt.

Eftersom rädslorna är stora och troligtvis kommer att vara med oss resten av livet så har jag och Johan funderat på andra alternativ som skulle kunna passa oss som familj. Jag var inne på adoption ett kort tag men kände mig inte helt säker där. Det kändes inte som något jag skulle vilja, inte nu i alla fall.

Det jag tror skulle passa vår familj är att vi blir så kallade familjehem alternativt koktaktfamilj. Johan har stor erfarenhet av familjehem, hvb-hem och socialtjänst.



Idag kände vi oss mogna och har bett att en människa på familjehemsenheten ska höra av sig till oss angående bokning av tid för informationsmöte där vi kan ställa frågor osv.
Det känns fantastiskt och så får vi se hur det går. Innan man blir godkänd som förälder så behöver man genomgå en relativt omfattande utredning för att garantera att barnet får en bra, trygg och stabil miljö att växa upp i.

Det som jag känner mig mest sugen på i nuläget är att bli koktaktfamilj. Eftersom jag i nuläget fortfarande har besvär med trötthet och då framför allt hjärntrötthet så tror jag att en eller 2-3 helger per månad kan passa oss perfekt. Det är förhoppningsvis inte så extremt krävande att jag ändå ska orka med och köra 120% med koncentration på  två barn.

Det som vi i så fall har som krav är att barnet inte ska ha några särskilda behov utöver det vanliga. Ingen utvecklingsstörning, inga diagnoser inom autismspektrum eller likvärdigt.
Vi vill inte ha ett barn som är yngre än 2 år men inte heller äldre än 6 år. Vi vill helst ha en 2-4 åring om vi får välja fritt. Vi får dock se om och hur många frågor jag hinner samla ihop innan mötet med familjeenheten. 

Enligt Johan kan det ta ganska gott om tid innan man blir godkänd, ca 6 månader. Förhoppningsvis råder samma väntetidäven fast Corona härjar i vårt samhälle.







Kommentera här: