FÖRSTA MORS DAG SOM ÄNGLAMAMMA

Då var det mors dag igen och jag kan fortfarande inte förstå riktigt att jag är en person som ska firas. Jag är faktiskt en mamma, trots mina snart 28 jordsnurr. 3 barn har vuxit och kommit ut ur denna kropp, på ett eller annat sätt. 

Hampus är den mest fantastiska kille som glädjer min dag, men som samtidigt kan väcka vreden inom mig på 2 sekunder. Han gjorde mig till en mamma, livets enligt mig viktigaste uppgift som jag axlar med stort allvar!
Min fina kille fyller snart 3 år och det känns ändå som att han nyss lades där på mitt bröst. 


Jag blev väckt vid 08:30 idag och fick frukost på sängen. Hampus flög upp i sängen och hoppade så energiskt att all dricka rann ut i sängen innan jag ens vaknat till liv.
Present kommer vid ett senare tillfälle när Johan och Hampus får en möjlighet att köpa något till mig. Johans idé är att Hampus ska få välja en present till mamma helt själv eftersom det blir roligare på så sätt. Jag bryr mig inte om när jag får något eller om, så länge jag får kärlek i massor alla dagar i veckan, året runt så är jag nöjd!

Johan har jobbat hela helgen, samtidigt som Hampus blev hemskickad från förskolan i fredags med snuva. Ekvationen att vara ensam med en snorig men pigg 3-åring samtidigt som vi tvingas hålla oss hemma utan stimulans resulterade i katastrof! 
Lördagen var ändå en okej dag. Jag tog med mig Hampus upp på vinden där vi tog ned alla för små barnkläder, fotade och gjorde säljesannons för. Jag kan knappt förstå hur enormt mycket kläder man kan samla på sig på 3 år! Detta är det jag har i nuläget och då har jag ändå fått sålt nästan hälften!  
Vi tog även ner barnpoolen han fick i 1-årspresent från vinden. Den tog vi ut, tillsammans med leksaker, fika och barnvagn på vår innergård och hängde där ute hela eftermiddagen.



Hampus sov middag i vagnen i skuggan där ute medan jag göttade mig i solen!
Till slut gick vi in och lagade mat medan Hampus provade sin födelsedagspresent som han fick några dagar i förtid (för att helgen skulle bli lite lättare för mig). Han älskar sin platta, tittar gärna på Bolibompa och spelar med draken. 

Idag hade jag verkligen inga planer alls. Jag var trött efter lördagens utevistelse och hade inga bra idéer på vad vi skulle kunna göra för att fördriva tiden. 
Fick tips om att åka till Claes Ohlsson för att köpa en ny eltandborste till Johan. Hampus slängde nämligen ner den gamla i toalettstolen innan Johan hann spola bort sitt kiss eller stoppa honom.
Sagt och gjort så åkte vi till Claes Ohlsson, snabbt in och snabbt ut. Resten av dagen har jag haft en kompis och hennes flickvän på besök. De står i kö för att få göra IVF behandling. De kom förbi och kollade och köpte lite bebiskläder osv. 
Sedan har jag bara försökt att överleva. Min ork är verkligen i botten, Hampus kräver enormt mycket uppmärksamhet, han river hela lägenheten och klättrar på väggarna när ingenting händer eller så fort jag inte leker med honom. Vi har lekt hund, lekt katt, kurragömma, byggt koja, lagat mat på hans rum, lekt bebis och med bilar. Hampus hjälpte mig att dammsuga och plocka i ordning här hemma. Däremot tog det endast 1 timme så var lägenheten lila rörig igen! 
Jag förstår inte hur jag kan vara så orkeslös? Allt känns som en enda lång utandning/suck. Ingenting fungerar längre, Hampus bara skriker, slåss och kämpar emot varje gång han ska ta på kläder. Det spelar ingen roll om jag låter honom leka sig fram till det, distraherar, hotar, förklarar, låter honom göra det själv eller tvingar honom. Jag blir snart galen!!!! Hur svårt ska det vara att bara ta på sig kläder? Det hade kunnat vara klart på 2 minuter, men nu tar hela processen minst 30 minuter då jag måste brottas, jaga, skrika, argumentera och förklara minsta lilla! Att mitt tålamod är obefintligt hjälper inte heller!

Nu har jag svävar iväg från ämnet en hel del men jag var väldigt trött efter maten vi åt vid 16 och tänkte ta med honom ut på baksidan för att bada igen. Han ville dock inte det så vi var inne och jag satte på TVn. Ett enkelt sätt för att hålla honom någorlunda nöjd medan jag försöker samla kraft liggandes i soffan.
Hampus brukar under denna period i soffan spei ha ut i köket för att hämta diverse saker att äta vid tittandet. Riskakor, russin och salta kex är hans favoriter. Men äveb klämmis, körsbärstomater, kall grillkorv mm. Äts också. Jag försöker säga emot och står fast vid min sak. Jag orkar dock inte med det särskilt länge eftersom han aldrig lyssnar när jag säger nej. Då spelar det ingen roll och då kan jag lika gärna vara tyst. 
När han inte hämtar saker i skafferiet eller kylen så är han i badrummet. Han är ofta naken här hemma och vi försöker träna bort blöja dagtid. Han vill gärna gå på toaletten eller pottan men har nu börjat vägra göra det om vi är i samma rum. Han vill gå dit själv. Det resulterar oftast i att han själv vill kissa på pottan för att sedan hälla det i toaletten. Allt som oftast får vi Kiss i hela badrummet. Eller så tar han en leksaks kaffekanna eller glas och fyller med vatten från kranen. Han spiller ut minst hälften på golvet när han går till TVn. Väl där dricker han direkt ur och vattnet rinner vid sidan om munnen rakt ner på golvet. 
Om han istället fyllt på nappföaska med vatten så här han gärna omkring och klämmer på pipen så att vattnet åker ut överallt!
Jag orkar inte utan ligger vara i soffan för all energi är redan slut. Det mesta som kommer ut ur min mun är arga skällande ord och hot.
Det gör ont i mig att jag inte orkar vara en bättre/mer tålmodig mamma, men samtidigt gör jag så gott jag kan. Jag kan faktiskt inte göra saker och ting bättre. 

Att tålamodet är extra tunt idag är kanske inte så konstigt ändå. Det är mors dag, vilket jag firar för 3e året i rad, men det är min första mors dag som änglamamma. 
Min älskade lilla Hjalmar saknar jag så mycket att det gör ont i varenda liten cell av kroppen. Saknaden i kombination med min oerhörda trötthet ger mig spänningshuvudvärk.

Hjalmar skulle varit här hos oss och firat idag! Jag skulle glädjas åt att få se honom skratta för första gången, se honom följa min röst med blicken och se Hampus hålla sin lillebror. Jag blir tårögd när jag tänker på att jag vill lukta på hans fjuniga lilla huvud igen. Jag vill krama honom, känna hans värme, klappa hans mjuka kind och hålla honom i handen när han går där genom livet. Men livet är banne mig inte rättvist! 
Eftersom jag spenderat den här dagen med 1 av mina 3 barn så har jag så klart tänkt massor på dem. Givetvis tänker jag mycket på Hjalmar men jag tänker faktiskt på Hjalmars lilla tvilling som vi också förlorade, men dock tidigt i graviditeten. Det kändes sorgligt och hemskt att vi inte har något namn till hen. Oavsett vad folk tycker så borde hen få ett namn, det är hen förtjänt av! Jag tänker på hur livet hade varit om jag fått ha alla 3 barn hos mig samtidigt. Hur hade vårt liv sett ut idag? Hade jag ens orkat hålla ögonen öppna? Hade vi gått på promenader? Lekt ute under ett parasoll?

Idag firar jag att jag är en stolt mamma till 3 underbara barn! 
Hampus, Eli och Hjalmar!
Här är Hjalmar till vänster och det som skulle blivit vår Eli men enbart är en tom fosterhinna till höger.
Denna bilden får mig att tänka på att de är precis där de borde vara... tillsammans! Som att Hjalmar inte kunde med att lämna Eli ensam där uppe bland molnen.

Just nu ligger jag här i soffan, tårarna bränner i ögonen och hålet i mitt hjärta känns enormt!
Det som känns värst nu rent sorgemässigt är att jag försöker förstå vart i sorgeprocessen jag befinner mig, som att jag famlar framåt i blindo. Man kan nog inte veta vart i sorgeprocessen man befinner sig under tiden den pågår. Det enda jag vet är att folk, inklusive mig själv beskriver att den ofta kommer och går som i vågor.
Det som gör ont precis just nu förutom att jag vill ha Eli och Hjalmar hos mig är att jag känner mig så förbannat ensam! Människor förstår inte min smärta, kan inte ens förestölla sig hur det är men säger att de försöker. Jag förstår att man inte kan förstå, men det hjälper mig inte ett endaste dugg! 
Jag känner mig ensam eftersom det endast är jag som har den anknytningen till barnen. Det är jag som har känt deras sparkar. Jag har drömt och hoppats men fått ge upp dem längs vägen. 
Ensamheten äter upp mig! 

Min omvärld tycks fortsätta och låtsas som att ingenting har hänt. Ingen pratar om min Hjalmar längre. Folk frågar hur jag mår och hur det går med mig. Men det är inte tankar på Hjalmar de vill höra om. Att jag önskar att jag bara hade några timmar eller dagar till med honom eller med Eli hade gjort mig så glad. Ingen ber att få se bilder på honom, ingen pratar om hur det skulle ha varit om han var i livet. 
Jag umgås knappt med någon av mina vänner längre, jag tror faktiskt inte att de orkar göra på mitt tjat och mina problem.....