ATT ERKÄNNA SIG BESEGRAD

Hallå på er! 
Nu är jag här igen och jag vet knappt vart jag ska börja för att förklara mitt mående just nu.

Ni som följt mig vet hur tuff den här graviditeten har varit och hur trött jag är på att aldrig få må riktigt bra. 

I fredags var jag på ny kontroll av blodtryck och det hade stigit till övre gränsen. Det togs blodprover och dessa visade såklart att jag håller på att utveckla en havandeskapsförgiftning. Det verkar dock vara en mild variant menade läkaren och de alternativ jag fick i fredags var att läggas in för observation av blodtrycket eller gå hem och vila ordentligt och komma tillbaka för ny kontroll på måndag morgon. 
Då jag inte alls var sugen på att ligga på sjukhus hela helgen så valde jag att åka hem och lovade att höra av mig om jag blev sämre under helgen. 

I söndags mådde jag verkligen inte bra! Jag var blek, hade sprängande huvudvärk, kände mig extremt trött och hängig. Framför allt på eftermiddagen. Under kvällen mådde jag såpass dåligt att jag ringde förlossningen. De tyckte jag skulle komma för en kontroll och som tur var så fick jag träffa min "vanliga" barnmorska Kristina som jag brukar träffa på specialistmödravården i vanliga fall. Hon tog oss på största allvar och såg på mig att det inte var bra. 
Urinprovet visade att jag läcker mycket proteiner från njurarna, vilket är ett tydligt tecken på havandeskapsförgiftning. Det togs tox-prover för att se om mina inre organ var påverkade på något sätt. 
Läkaren förklarade att tox-proverna såg bra ut trots mitt dåliga mående och det man erbjöd från förlossningen var att jag fick stanna på sjukhuset om jag ville. Då skulle blodtryck följas och jag skulle få lite starkare smärtlindring i form av panocod/citodon samt följa blodtryck 4 ggr/dygn och ta nya tox-prover. Det var även ett alternativ att få med panocod hem, sova i lugn och ro och gå på mitt planerade återbesök på måndag morgon. Jag tänkte att jag helst sover hemma i min egen säng om jag kan men jag måste få må lite bättre snart om jag ska orka med detta.
Jag tog mina panocod så fort vi kom hem och stensomnade efter det. Hela natten sov jag stenhårt och Hampus sov lika bra han. 

När jag väl kom till sjukhuset för kontroll fick jag träffa en av mina favoriter av läkare på mädravården. En fantastisk kvinna som följt båda mina graviditeter och varit mycket hjälpsam och stöttande. Hon frågade om mitt mående, tittade på mina prover och konstaterade att jag har en havandeskapsförgiftning och att jag borde läggas in för att få kontroll på blodtrycket. Hon satte in blodtrycksmediciner morgon och kväll och påtalade att mina njurar är påverkade. Framför allt är albumin lågt och det kan medföra lite besvär i form av svullnad osv, vilket ökar risken för att jag får blodproppar. Hon satte därför in fragmin (blodförtunnande sprutor) förebyggande. Vi diskuterade vidare angående förlossning och jag försökte få en uppfattning om hur lång tid man kan tänka sig att det kan ta innan barnet behöver komma ut (vilket är enda botet mot havandeskapsförgiftning). Hon kunde givetvis inte ge mig något svar eller ens ett hum om det då det helt beror på provsvaren. Hon sa att jag säkerligen inte kommer gå tiden ut, vilket jag tycker är skönt.
Däremot kan jag känna att jag inte vill npgot hellre än att den lilla skrutten där inne ska komma ut så att jag äntligen kan få tillbaka min kropp och få må bra igen.
Givetvis är det en ständig vågskål med huruvida mamman mår och när barnet är redo. I nuläget är varke dag för bebisen i magen viktig. 

Så inlagd blev jag måndag förmiddag och det har kollats blodtryck 3-4 gånger per dag, man har kollat så bebis mår bra på ctg morgon och kväll. Mediciner har jag fått och allt ser okej ut. Beroende på morgondagens blodprover så får vi se om jag kan få komma hem med mediciner och fortsatt täta kontroller ellee om jag tvunget måste stanna. Jag vill så gärna hem! Samtisigt som jag vill att proverna är så pass åt skogen dåliga att bebisen måste komma ut nu. 
Magen i vecka 34+3
Så här sönderstucken har jag blivit den här graviditeten. Massor med blodprover där de sticker 2-3 gånger innan de lyckas gör att mitt bästa kärl är lite upprörd och inte medverkar. De har inte lyckats få in någon infart på mig och idag fick de be narkosen komma hit och sticka mig. Äntligen fick de in en nål och proverna togs. Jag hoppas de slipper sticka mig för mycket imorgon också. Ny är jag full med blåmärken i båda armveck, handled och handrygg! 
Nu i eftermiddag/kväll har jag måttlite bättre en stund och huvudvärken försvann en kort stund när jag träffade min älskade son och sambon nere i cafeterian. Jag saknar honom så mycket att det gör ont i hela mig!!!

Min fina älskade Hampus som betyder mest av allt i hela världen och kan trösta mig som ingen annan!


Kommentera här: