EFTERLIVET - MIN SYN PÅ LIVET EFTER DÖDEN

När jag fick dädsbeskedet och den första tiden efter så fick jag ofta höra att mycket blir lättare med tiden. Det blir inte bättre, det blir annorlunda. Då förstod jag inte förklaringen innebörd men nu så här 4,5 månad senare så tycker jag mig förstå den tanken. Det är jobbigt i perioder, mitt tålamod är kort, jag är mycket mer fysiskt trött än tidigare, men det går ändå. Trots det man varit med om så går livet vidare, det gäller att ta vara på tiden här som vi har tillsammans med varandra innan vi åter möts i livet bortom detta, vad det nu innebär. 
Just i skrivande stund sitter jag på kyrkogården, på platsen där Hjalmars åska är spridd. Jag lyssnar på avlägsna bilar, susande i träden och känner lugnet i kroppen. Det är relativt tyst och lugnt här, men inte knäpptyst. Han är inte ensam på denna plats rent fysiskt, då det är många andra personers aska som är spridd här. Däremot tror jag inte att han är precis på denna plats alltid.
För att försöka förklara hur jag tänker så ligger förklaringen inte inom området religion. Vissa bitar är så klart inspirerade från kristendomen då jag talar om himlen. Däremot tror jag inte på någon gud, pärleporten osv.
Andra ord som kan förklara varför jag tror som jag gör finns inom andlighet och spiritualism.
Jag tror alltså att när en människa dör så försvinner personens kropp, kremeras och sprids eller begravs. Själen lämnar kroppen som en osynlig skugga. Den finns kvar i kroppen ett tag efter att personen dött men sakta frigör den sig ifrån kroppen.
Vart tar den vägen sedan? Själen tror jag alltid kan sväva upp till himlen direkt om det är det som den vill. Ibland tror jag att själen stannar kvar i rummet för att se sin kropp och följas med sin egen döda kropp. Troligtvis så stannar själen kvar i rummet en stund för att stötta och finnas nära sin familj.
Ibland föreställer jag mig att min lilla Hjalmar kikar ner på oss från ett moln på himlen. Ibland tänker jag att han svävar runt och upptäcker världen. Vissa gånger kan jag tro att han skickar små signaler till oss, om vi är öppna för att se dem. Ibland kan det vara fjärilar som flyger förbi som gör att jag ler utan att egentligen förstå varför. Andra gånger så ser jag hjärtan lite här och var eller känner en närvaro. Det är precis som att han hänger lite över axlarna, sitter i mitten på baksätet mellan mig och Hampus eller ger en värmande lyckokänsla i magen. 
Denna känsla är svår att förklara i ord för någon som inte själv tror eller tänker som jag. 
Ett tag var jag övertygad om och trodde på reinkarnation. Det är dock något som jag inte är säker på längre. Jag är inte helt övertygad att vi föds på nytt, men utesluter det inte helt.
I Spädbarnsfondens slutna webbforum för föräldrar som förlorat ett litet barn så läste jag en kommentar från en mamma som skrev att hennes änglabarn åkte rutschkana på regnbågen, skuttade och hoppade på molnen och busade tillsammans med andra barn. Den tanken var så fin och jag hoppas verkligen det är så! Det är något speciellt med regnbågar som tilltalar mig. När jag tänker på barn och deras teckningar t.ex. de sprakar utav olika färger. Motivet är oklart men färgerna består. Det behöver inte passa någon kategori eller likna något, så länge barnet är nöjd och väljer själv. 
Att pride och HBTQ rörelsen ligger mig varmt om hjärtat kommer väl knappast som någon nyhet. Jag tycker så himla starkt att ALLA människor är lika värda oavsett könstillhörighet, sexuell läggning, hudfärg, religion eller åsikter. 
Jag försöker ständigt visa Hampus detta genom att inte tala illa om andra människor oavsett mina egna tankar som jag försöker ändra på så klart. Jag läser sagor med olika familjekonstellationer för att visa att alla familjer ser olika ut och det är helt okej. Det som är en familj för dig behöver inte vara samma för någon annan. Jag har även en bok som visar att det är okej att klä sig PRECIS hur man vill. Ens värde sitter inte i kläder. När Hampus blir lite större ska vi diskutera och prata om att olika människor tycker och tror på olika saker. Vi har förklarat att det finns kyrkor, moskéer, kloster, ortodox kyrka, tempel och det finns människor som inte går till något ställe alls eller inte tror på någon gud alls. Det känns så viktigt att visa att alla människor duger precis som de är, oavsett funktionsvariationer, prestationer, utseende osv.
Just dessa mänskliga rättigheter kopplar jag ofta ihop med pride som ofta kännetecknas av individer som har ett öppet sinne och acceptans för alla människors värde. Eftersom dessa åsikter ligger mig varmt om hjärtat så var det därför jag valde tema regnbåge och färgglatt på Hjalmars begravning. Att folk fick klä sig i det de själva ville. Vill man klä upp sig så är det ok. Vill man vara färgglad är det ok. Man kommer som man är helt enkelt. Buketten som låg på kistan gick i regnbågens olik färger och det var olika sorters blommor för att symbolisera mins tankar ytterligare. Jag hade så gärna velat lära honom detta men fick aldrig chansen.
Ibland sitter jag på kyrkogården och pratar helt öppet ut i luften med Hjalmar. Jag säger det jag tänker och vill att han ska höra. Givetvis är jag övertygad om att han hör mig och ser mig. Jag kan inte se eller höra honom. Däremot kan jag ibland känna hans närvaro, se de små tecken som han vill visa mig. Med dessa tecken vet jag att han är med mig. Att han älskar mig och saknar mig. Givetvis längtar vi båda efter varandra men vi kommer ses igen en dag. Först måste jag vara leva färdigt och ta vara på det liv jag har här och nu. 
För att förklara närvaron jag ibland kan känna så ska jag förklara en känsla jag fick för snart 2 månader sedan. 
På kvällarna är det oftast jag som läser säga och nattar Hampus. Det är den mysigaste stunden på hela dagen tycker jag. Vi varvar ner, läser en eller kanske två sagor och sedan pratar vi lite kort om dagen, morgondagen och Hampus spontana tankar. Efter det brukar han vända sig lite grann, säga någon sista sak och successivt bli tröttare och tröttare. Det sista han gör är att vända sig på sidan eller mage med ansiktet mot väggen. Ibland vill han ligga på min arm och ibland håller jag runt honom. Oftast vill han att jag håller runt om han är rädd för mönster eller liknande. 
Denna väll för snart 2 månader sedan gick ungefär som ovanstående. Vi läste sagan och jag fylldes av en enorm lyckokänslan bubblande i magen. Hampus låg ganska nära och jag låg på sidan och snusade i Hampus hår. Jag minns att jag tänkte att jag måste uppskatta och ta vara på tiden som han vill tt jag nattar och snusar i håret för snart vill han inte längre.
När jag låg där och snusade och höll ena armen runt Hampus så kändes det som att mellanrummet mellan oss inte var tomt. Det var som att det låg någon emellan Hampus och mig som båda låg på vänster sida. Precis som det var när jag kände sista sparkarna den 9 mars. Givetvis så känner jag av fantomsparkar i magen (tarmarna som sakta återgår till sin normala placering i magen). Detta "minne" gör mig varm i hjärtat och glad.
Idag när jag kom hit till kyrkogården så möttes jag av detta hjärta som jag inte alls sett tidigare. Givetvis tror jag att det är Hjalmar som meddelar och hintar till mig.
Det kan så klart vara en sannolikhet att dessa tecken uppstår. Jag väljer dock att tro att min Hjalmar försöker säga mig något. Detta är mitt sätt att hantera sorgen och efterlivet som tyvärr fortgår utan hans fysiska närvaro här hos oss.

Kommentera här: