FÖRSTA BESÖKET PÅ FÖRLOSSNINGEN

Jaha hörrni! 
Då har jag precis som rubriken anger varit på förlossningen för första men inte sista gången denna graviditet. 
Igår hade jag en massa sammandragningar som faktiskt gjorde ont och som kom regelbundet. Jag försökte ta det lugnt så gott det gick med en aktiv och livlig 2,5 åring hemma. Vi försökte leka doktor, bygga med lego (då sitter vi i alla fall stilla) och Hampus lagade mat i sitt kök medan jag satt eller låg i hans säng.
Dessvärre blev det inte jättemycket vila utan den enda lugna stunden jag fick var 30 minuter när Hampus sov middag. Sammandragningarna minskade då något i frekvens och styrka men avtog inte helt.

Efter lunch kände jag att hela magen ömmade mer än under förmiddagen. Min ländrygg och bäcken gjorde väldigt ont och jag kände att jag var tvungen att stämma av med min barnmorska angående mitt mående. 
Jag berättade för en barnmorska som tog emot samtalet och efter en stund fick jag prata med min barnmorska direkt (händer aldrig annars). 
Hon tyckte att jag borde kolla upp det här med sammandragningarna på förlossningen och bokade in en jourkontroll samma eftermiddag. Hon tyckte det var för länge att vänta till onsdag när de har diabetesmottagning med läkare kunniga på den biten. 
Hon undrade även angående mitt insulinbehov det senaste och jag berättade för henne att jag just den dagen och dagen innan legat lågt en hel del och fått minska mina doser. 

Som tur är så bor min mamma och pappa mycket nära och kunde gärna passa Hampus under tiden jag och Johan åkte till förlossningen.
På vägen märkte jag på stämningen att något var på tok och jag fick liksom inte ur Johan varför/vad orsaken var. Jag upplevde honom inte alls orolig, utan snarare grinig/irriterad.
Till slut kom det fram att han känner en enorm frustration över att situationen är så här. Han uttryckte att han kände att "det är knappt värt det i slutändan". Just den kommentaren gjorde mig frustrerad/arg/ledsen. Jag kontrade med att surt svara "Det här kunde du inte kläckt ur dig lite tidigare?! Innan jag är 28 veckor gravid?" Han förklarade att han inte menade så men att situationen är så krävande och det är jobbigt att se mig må dåligt hela tiden.
Stämningen blev tyst och vi avslutade diskussionen. Väl på förlossningen blev vi välkomnade och fick träffa en barnmorska inom 10 min.

Jag tror att frustrationen kommer från en rädsla från Johans sida att det ska bli samma jobbiga resa som första graviditeten. Då var vi inne på förlossningrn ca 30 gånger totalt för kontroll av tilltagande smärtsamma sammandragningar. Han menade på att det är frustrerande att åka in i onödan.

Fördelen den här graviditeten är att jag känner och vet skillnaden på sammandragningar och värkar. Jag vet hur det var sist gång och osäkerheten är mycket mindre denna gång när vi aldrig visste om förlossningen dragit igång eller ej. 
Jag kände mig inte det minsta orolig för att något skulle vara igång eller att livmodertappen skulle vara påverkad på något vis. Jag var inte heller orolig för att barnet inte skulle må bra. Barnmorskan på specialistmödravården ville dock att vi skulle kolla för säkerhets skull, vilket jag uppskattar mycket.

Vi kom in i undersökningsrummet där jag fick ligga på en brits för att kontrollera CTG. På CTG tittar man på barnets hjärtfrekvens som var runt 140 slag per minut och mina värkar/sammandragningar (hur långa de är och hur frekvent de kommer).
Hjärtljuden såg bra ut men sammandragningarna var svåra att fånga. Det är inget ovanligt att sammandragningarna inte syns eller att apparaten reagerar på varje värk. CTG visar inte heller hur kraftiga eller smärtsamma värkarna är.
Efter en stund fick jag lämna ett urinprov för att se så att jag inte har någon urinvägsinfektion och efter det fick jag träffa en läkare som gjorde ett vaginalt ultraljud för att titta på livmodertappen. Det man vill se då är att livmodertappen är helt sluten, att den inte börjat mjukna och krympa i storlek (normalt är den 2,5-3cm). Om de skulle upptäckt det så ville de lägga in mig på avdelningen och ge dropp som stoppar/minskar värkar/sammandragningar.
Som tur är så hade trappen inte påverkats och allt såg bra ut. Förhoppningsvis lugnar sig sammandragningarna av sig själv och försvinner (själv är jag skeptisk till det med min erfarenhet). 
Det jag kunde göra och fick råd om är att vila och försöka ta det så lugnt som möjligt. Inte helt lätt med Hampus hemma så klart, men värt ett försök. Det är ju trots allt slutspurten nu med max 11-12 veckor kvar innan lille bror äntligen är här! 
Hampus är överlycklig för att han får leka hemma hos mormor
Igår bar jag Hampus i bärsele under min kappa på väg till familjecentrums öppna förskola.

Kommentera här: