MIN ÄNGLABEBIS

Jag är så nervös och förväntansfull! Nu äntligen så kommer min dröm gå i uppfyllelse. 
Jag fick i födelsedagspresent förra året en tatuering ifrån Johan. Det tog ett bra tag innan jag kom underfund med om och vad jag ville tatuera. Imorgon eftermiddag/kväll är det äntligen dags! 
Det jag ska tatuera är en minnestatuering eller snarare en familjetatuering. 
Givetvis är alla barn inkluderade i tatueringen! Likväl som Hampus och Hjalmar så kommer även Eli vara en del även fast jag inte skrivit Elis namn. Det hela sammanhållna av ett hjärta som håller ihop hela familjen vilket såklart består hälften av mig och hälften av Johan. 
Jag Är medveten om att det är en ytterst lummig förklaring av en tatuering men när jag lägger upp en bild när den är på plats så kommer ni att förstå. Jag inspirerades av hjärtan och änglavingar. Hela idén har jag kommit på och skissat fram själv tillsammans med min tatuerare som dessutom är en kollega till Johan.
Som sagt så vill jag inte visa skissen eller avslöja något fören den är på plats. 
Dessa är några av bilderna som inspirerade tatueringen design i alla fall.
I denna bild gillar jag enkelheten i mamman och de två barnen, varav ett har vingar. Det visar symboliskt men ville inte endast ha denna figur men inte heller allt plotter, skuggor osv som personen på bilden valt.
Den här bilden är så himla vacker tycker jag! Den kan symbolisera att Hjalmar vakar över Hampus och omsluter honom med sina vingar. Däremot tror jag att den varit finare att göra som minnestatuering för Eli om Hjalmar hade klarat sig. Det känns som att det är 2 lika stora barn i bilden, likt tvillingar.mycket av den bildens enkelhet har hämtats till min tatuering.
Den här är vacker med EKG kurva, inga detaljer osv men kändes samtidigt lite för sorglig. Jag ville ju att alla i familjen skulle vara med, inte "bara" Hjalmar.

Vill ni se hur det blev så håll utkik på bloggen närmsta dagarna!

Jag avslutar detta inlägg med en otroligt vacker text jag läste igår kväll. Observera att det inte är jag som är upphovsperson till texten!!!

Vill du veta hur det är att förlora ett barn?

Sitt ner, det här kan ta ett bra tag.

Först är man chockad, och sedan är man i förnekelse. Och ganska snart ställer verkligheten dina känslor inför rätta.
Du förlorar så mycket, men det första du förlorar är ditt leende. För andra verkar du okej, men det är du verkligen inte.

Sorgen du känner är bara början. För att ditt barn nu lever, bara i ditt hjärta. Du uppskattar varje bild som är allt du har kvar. Du klamrar dig fast vid minnen som du trodde att du glömt

Du vet att ditt liv aldrig kommer att bli detsamma igen. Du låtsas att allt är okej, och du döljer din smärta. Du vill bara att någon nämner hans namn, så du kan tänka dig att han är bredvid dig igen.

Ibland känns det som att man håller på att bli galen. Du känner dig fortfarande alldeles ensam, även när du är i en publik.
Andra kan tala om sina barn som de är stolta över, men att prata om sitt barn som inte lever, på något sätt, är inte tillåtet.

Så ditt barns minnen är gömda under sorgens moln. Du vill bara nämna hans namn högt.
För varje dag blir du påmind om allt du har förlorat och hur mycket din förlust i slutändan har kostat. Ditt barns förhoppningar och drömmar har kastats

Så innan du dömer, håll tummarna för att du aldrig vet smärtan av ett barns förlust.

Du håller tillbaka tårar, för de skulle vara en ström. Du gråter varje dag, men du vill egentligen skrika.

′′Mitt barn betydde något, hur kan folk vara så elaka?". Man ber för ett besök, eller vision i form av en dröm.

Så innan du berättar för mig några överanvända fåniga klichéer som: ′′Han är på ett bättre ställe′′ eller ′′Saker är bättre på det här sättet′′.
Tänk på vad du ska säga

Jag menar det verkligen när jag berättar för dig, att jag hoppas och ber för att du aldrig ska få veta hur jag känner varje dag ❤

Min älskade ☆Hjalmar☆Johan☆Hermansson☆
Aldrig glömd ❤


Kommentera här: