SVAMMEL OCH IRRANDE I DIMMA

Precis som rubriken anger så känner jag mig så vilsen. Jag känner mig alldeles tom inuti. Som att all mening i livet tycks vara oviktig. Jag känner ingen hunger utan måste tvinga i mig mat.
Jag har ingen lust att göra någonting och de gånger jag försöker göra något tappar jag koncentrationen och fokus. Att städa ett rum tog mig 1,5 nästan 2 timmar.
Jag är så otroligt trött att jag sovit större delen av förmiddagen. 
Nu vet jag inte ens vad jag ska skriva om. Jag känner mig så himla tom efter allt som hänt med Hjalmar. Hampus är inne i något utvecklingssprång och upplever en enorm frustration. Han skriker och är arg nästan hela tiden och varken jag eller Johan har tillräckligt med tålamod för det.

Det konstiga mitt i all denna sörja är att jag känner mig så otroligt ledsen och tagen. Jag kan dock inte få fram några tårar. Jag känner mig ensammast i världen. Jag hade gärna velat ha kontakt med någon som varit med om liknande upplevelse. Någin som vet vad det innebär att sakna och sörja det barn som man aldrig fick träffa levande.








Min älskade Hampus! 

Kommentera här: