POST PARTUM REAKTION

Jag har länge nu gått och funderat på när min reaktion ska komma efter min son Hjalmar dog i magen och föddes den 11/3. 
Jag har dock inte fått någon större reaktion. Jag kände mig förkrossad första veckan efter han avled. Efter begravningen har jag inte kunnat gråta någonting trots att jag känt ett behov av det. Kanske är det hjärnans sätt att skydda kroppen och medvetandet genom att jag är så här "bedövad" eller "avtrubbad".
Det känns som att jag "borde vara" förkrossad över det som hänt, vilket jag på sätt och vis är, men oavsett hur jag reagerar så får jag honom aldrig tillbaka ändå.
Jag har de senaste dagarna tänkt mycket på att allt känns så orättvist! Jag ser gravida kvinnor, kompisar med gravidmage, vänner och bekanta som nyss fått barn och känner en sådan avundsjuka! Jag tror även att det är lite ilska och frustration inblandat. Vad gjorde jag för att det skulle gå så fel? Vad gjorde jag som förtjänade detta hemska öde?
En annan tanke som plågat mig just nu är att jag och Johan faktiskt fick se, hålla, krama och njuta av Hjalmar innan vi hade begravning och sade våra sista adjö. Hjalmar fick ALDRIG öppna sina ögon. Han fick aldrig se sin mamma och pappa som älskar honom gränslöst och hade varit de viktigaste personerna genom hela hans liv. Han fick inte möjligheten att lära känna oss och vara en del i vår familj på utsidan magen.
Dessa tankar gör så fruktansvärt ont att tänka men är ständigt närvarande.

För att försöka hantera dessa hemska tankar har jag försökt att promenera en hel del och då oftast på kyrkogården där Hjalmars aska kommer att spridas. 
Han kommer att vila i blåbärsriset nedanför en bergsknalle i en vacker skogsdunge.
Som ett minne så kommer det sättas upp ett litet löv med namn, födelse/dödsdatum och texten "Älskad från första stund" på baksidan. Lövet sätts upp i detta fina silverträdet på Håjums kyrkogård.

Igår var en tuff dag. Jag var ute på ett ärende för att hämta ett paket med hjälpmedel för min diabetes. Solen sken och det var en del folk ute trots den kalla vinden. 
På vägen hem från affären möter jag en kvinna som är ute och promenerar med sin vagn. Hon ser så löjligt lycklig och nöjd ut, och varför skulle hon inte vara det när hon har fått livets största mening i ett litet format som körs omkring i barnvagn? 
När jag såg detta högg det till något fruktansvärt i hjärtat. Andningen ökade, min hjärtfrekvens ökade och jag kände att en panikångestattack var på gång. Jag har inte upplevt panikångest på flera år nu men jag lyckades att häva attacken genom att andas i fyrkant och ta ångestdämpande medicin.


Tänk att en sådan "liten" sak som att se en barnvagn vid ett specifikt tillfälle kan framkalla så kraftiga känslor. Andra gånger så känner jag inte något speciellt när jag möter barnvagnar på stan. Det som kan svida att se är syskonvagnar eller gravida kvinnor som kör storasyskon i vagn. Det gör så ont och gör att jag känner mig så himla avundsjuk! 
Varför fick de ha kvar sitt barn men inte vi? Varför fick inte jag glädjen att vara tvåbarnsmamma? Vad gjorde jag för att förtjäna detta? Vad har jag gjort för ont?
Så klart inget alls men tanken finns där ändå....
 Jag försöker att kämpa på så gott det går. Ibland känns det som att världen springer omkring och rusar fram, medan jag står helt stilla och försöker komma ikapp. 
Ibland mpste jag ta en stund i taget för att orka, ibland ett andetag i taget.

Kommentera här: