FÖRSTA MÅNADSDAGEN

Idag är det en tuff dag! Det är 9 april och odag är dagen då vår älskade lilla Hjalmar var beräknad att komma till världen.

Den perfekta lilla killen skulle verkligen varit hos oss på jorden senast idag, om allt inte gått så himla fel som det gjorde.
Det är förutom hans beräknade förlossningsdag dessutom exakt 1 månad sedan jag var på specialistmödravården och fick veta att Hjalmars hjärtslag inte slog. 

Egentligen är det helt otroligt hur fort tiden går gått! Jag har på denna tiden hunnit bli igångsatt, genomgå ett fruktansvärt värkarbete, kejsarsnitt, spendera tid med honom efter förlossningen, säga hejdå när vi lämnade sjukhuset, planera begravning med allt vad det innebär som tex val av kista, blommor, musik, dikter, gravplats, fundera på varför det blev som det blev m.m.

Igår var jag på återbesök på specialistmödravården och fick träffa den läkare som var med under kejsarsnittet. Jag fick ställa alla de frågor jag kunnat komma på och känner mig nöjd med de svar jag kunde få.

Min första fråga var varför Hjalmar hade så röda läppar. Det tyckte jag såg väldigt obehagligt ut första gången jag såg honom. Det har med Hemoglobinet i kroppen att göra. När de varit döda ett tag så blir Hemoglobinet tydligt i läpparna och är inget konstigt alls.
Nästa fråga var varför han hade så mycket vätska i huvudet under huden. Det är inte heller konstigt att han hade så mycket vätska. Det blir så eftersom han var död i min mage i minst 1 dygn samt eftersom jag hade värkarbete så pressas vätskan ut.
Jag frågade om det fanns någon uppenbar anledning till varför han inte överlevde. Om det syntes någonting när de opererade, om han såg konstig ut på något sätt men det var ingenting som hon reagerade på.

Obduktion gjordes och det kommer ta säkert minst 4 veckor till innan vi får något svar på den och beroende på om det kommer fram npgot speciellt på obduktionen så kommer de rikta den utbredda sökningen efter kromosomfel. Tex. Om man upptäcker något avvikande med skelettet på obduktion så kan man fokusera på att titta på just dem kromosomerna. Det känns som att just dessa provsvar kommer dröja mycket länge innan vi får svar på. 

Jag är inställd på att vi aldrig kommer att få något svar på frågan varför. 
Jag frågade faktiskt den sak som plågat mig mest det senaste: om de gjort ett kejsarsnitt den 6/3 när jag var på kontroll och allt såg bra ut, hade han klarat sig då? Hade han överlevt? Hade möjligheterna att rädda honom varit större eller hade han levt några dagar för att sedan dö i alla fall? Hade det varit bättre om han fått leva några dagar? För vem i så fall?


Jag frågade lite hur länge till jag skulle behöva blodtrycksmedicin och vi gissar väl att jag behöver den ett par veckor till så kanske jag kan sluta sedan. 
Jag frågade även varför inte smärtlindringen hjälpte och det fick jag inget direkt svar på mer än "Jag vet inte". De trodde att det var mitt ärr efter mitt första kejsarsnitt som var på väg att brista/spricka, men när de snittade så såg de att det inte alls var så. Man funderade på om det var ärrvävnad runt urinblåsa eller liknande som orsakade mina enorma smärtor men ingenting sådant berodde det på heller. Trots vetskapen om att Hjalmar inte levde vid förlossningen så skulle smärtlindringen ha hjälpt i alla fall lite grann.
Läkaren berättade att de kände sig extremt frustrerade och maktlösa när de inte kunde förstå varför smärtlindringen inte hjälpte och oavsett vad de provade så hjälpte det inte mot smärtan.

Jag passade även på att fråga vad det kommer vara för kontroller osv om vi nu mot förmodan skulle bli gravida igen. 
Eftersom jag har min diabetes typ 1 så går Jag redan på täta kontroller hela graviditeten. Oftast brukar man lägga upp en plan inför det här och utefter vad paret känner sig trygga eller otrygga med så planerar man in kontroller efter det. Med tanke på den erfarenhet jag har med fosterdöd sedan tidigare så brukar man starta igpng förlossning som i mitt fall kommer bli ett planerat kejsarsnitt eftersom jag nu har gjort två stycken. De kommer dock inte göra det 10 dagar innan beräknat förlossningsdatum som i vanliga fall utan kanske tidigare ändå, beroende på så klart.
Eftersom jag hade havandeskapsförgiftning båda graviditetens så är jag så klart rädd för att få det igen vilket läkaren inte kan förneka att jag kommer få eller bekräfta att jag kommer få. Risken finns men om jag får det igen så kommer man att planera snittet än tidigare.

Det känns så himla konstigt att 1 månad har gått. Jag har varit hemma med föräldrapenning och igår så blev jag sjukskriven i 4 veckor framöver till att börja med. Jag längtar tillbaka till ögonmottagningen och mina underbara kollegor samt stimulansen i vardagen.
Jag är helt slut i hjärnan som checkat ut totalt och inte alls vill fungera som vanligt. I mitt jobb som sjuksköterska behöver jag dock en hjärna som fungerar ganska bra, som tål stress och som kan hålla många bollar i luften samtidigt. Dör är jag inte ännu. Men efter dessa 4 veckor så är jag kanske det, förhoppningsvis. Det återstår att se.
"Silverträdet" med tillhörande löv med namn på. Askan sprids i vegetationen nedanför bergshällen
Det "sista" som vi har kvar att göra är spridning av askan i askgravlunden där vi valt att begrava Hjalmar. Han kommer att vila på Håjums kyrkogård i Trollhättan och det är perfekt för där är det ingen skötsel alls men det är ett ställe dit man kan gå och visa vart lillebror Hjalmar finns, det finns ett löv och en plats att gå till om man vill. Man kan sätta ljus eller blommor men det är inget måste.

Här hemma har jag en byrå i hallen som jag dedikerat till Hjalmars plats. Jag har fotografier, ljus, blommor och minneskort. Det är en fin plats där jag ofta dumpar av mycket sorg, kan prata med Hjalmar osv. Jag säger alltid godnatt och godmorgon t.ex.

Kommentera här: