DEN VACKRASTE ÄNGLAPOJKEN AV DEM ALLA

Den vackraste av alla änglar är min älskade son Hjalmar! 
Han föddes stilla efter att hjärtljuden helt plötsligt inte längre gick att hitta. Varför det blev så här vi inget svar på ännu tyvärr. Han föddes vecka 36+5 och 1 vecka efter förlossningen så gjordes obduktion av hans kropp för att försöka hitta någon anledning till varför han inte klarade sig inne i magen. Man tog blodprover på mig, på honom och efter svaret på obduktion har kommit så kommer de även göra en utökad undersökning för att söka efter ovanliga kromosomfel beroende på vad som hittas på obduktion.

Jag har känt att livet rusar på i full fart medan jag står stilla och ser aölt i slow motion. Jag måste på något sätt hålla ihop mig och samla mig för Hampus skull. Jag måste kämpa vidare. Men samtidigt känner jag mig inte som jag gjorde innan allt detta hände. Nu är jag inne i en period när jag bara vill fortsätta prata om Hjalmar större delen av tiden. Dessvärre orkar eller förstår inte min omgivning att jag behöver prata om det om och om igen. Jag kan inte beskriva hur det känns eller hur jag mår för större delen av dagen är det ganska bra eller okej. Jag känner mig lite ledsen ibland men ingen hysterisk sorg, inga hejdlösa gråtattacker eller andra starka känslor som är vanligt att uppleva vid dessa situationer uppstår.
Jag känner mig nästan dum och får skuldkänslor över att jag inte sörjer mer. Jag tänker att det kanske borde vara så att man sörjer längre än snart 2 månader? Förväntar sig omgivningen att jag ska må på ett speciellt sätt eller är det bara osäkerhet från deras sida? 

Det jag känner mest är sen känsla av att jag vill visa min otroligt fina och vackra pojke dör hela världen!!! Han är så himla vacker och hela världen borde se det kan jag tycka, så jag får skryta och visa hur stolt jag är! Däremot passar det sig inte att publicera bilee på sitt barn som ligger i ens famn men sim inte lever.
Det är en mycket märklig känsla . 

Igår var jag på kyrkogården för att hälsa på lillebror på kyrkogården igen. Hans viloplats vid silverträdet är så otroligt vacker. När vi sedan skulle gå därifrån går Hampus fram till det lilla altaret av sten och kramar lillebror. Ingenting hade jag sagt om det eller bett honom göra så. Sedan skulle även snutte ge lillebror en kram
Han vänder sig om och går 3 steg, sedan vänder han på sig, vinkar och säger "hejdå lillebror, ses en annan dag" och avslutar med en slängpuss.


För Hampus del så säger han ofta att lillebror bör på kyrkogården. Han säger att lillebror ligger i stenen, under locket. Jag tror att han har fått det ifrån begravningen när han såg kistan med och utan lock.
Lite konstigt känns det att bekräfta att han är i stenen, men vi får förklara bättre när han blir större. 

Kommentera här: