MÅENDE, VARDAG OCH TANKAR



Många frågar mig hur jag mår och jag vet ärligt talat inte hur jag ska svara på den frågan längre! Jag är svarat så ärligt jag kan, att det är bra när jag mår helt okej och att det är skit när jag mår dåligt.
Jag tänker mycket på missfallet. Jag blöder fortfarande en del, det kommer ut små klumpar med blod och jag bävar inför varje gång jag ska kissa, för att jag då får se dessa klumpar som är rester av ett icke levande embryo. Så klart är det bara små blodiga klumpar med celler men ändå! Det skulle blivit ett barn som inte hade förutsättningarna för att klara sig! Jag kan inte låta bli att tänka så. Det är en förlust även om både jag och Johan anser att det ändå var bäst så här. Jag undrar dock om allt verkligen kommer komma ut genom blödning eller om man även behöver skrapa? Den ena har ju klarat sig så det borde vara riskfyllt att störa det växande fostret, tänker jag.
Idag är jag i vecka 10+2 och allt kring graviditeten känns okej. Jag kan äntligen ha bh som vanligt då bröstvårtorna inte är lika känsliga längre. Gravidmagen växer och dem växer fortare denna gången. När jag väntade hampus kom inte magen fram tydligt fören i vecka 17, nu är jag i 10+2 och ser ut så här

Som sagt magen växer, så klart och jag funderar en hel del kring huruvida tidigt kroppen ställer om sig på att det bara kommer bli ett barn. Att magen blir större och växer fortare när det är två vet ju alla men hur långt efter ett missfall fattar kroppen?
Jag minns inte när jag började känna fosterrörelser när jag väntade Hampus men jag tycker redan nu att jag känner igen fladdrandet/pirret i magen.



Kommentera här: