LIVET MED ETT LITET MONSTER

Min familjs yngsta medlem har de senaste 2 veckorna varit ett riktigt monster att ha att göra med.
Han vill inte klä på sig på morgonen, skriker, "morrar" och försöker slingra dig iväg. Han vill inte äta det som bjuds till frukost, vi måste hela tiden deala och komma fram till något gemensamt. Tandborstningen vill jag inte ens prata om. Ytterkläder är lika hemskt. Han springer iväg, vägrar ta på skor. Jag brukar försöka ge honom två alternativ att välja mellan. Det har alltid funkat men numera så får jag inget svar alls, han springer åt motsatt håll eller gömmer sig på sitt rum. Han vill inte sitta i bilstolen om han inte får hålla i bilnyckeln och massor med liknande situationer.

Att lämna på förskolan är inga problem, men att hämta honom är numera en skräckupplevelse. Han vill inte gå hem, springer bort från oss, gömmer sig och vägrar följa med. Jag har försökt att försöka möts honom i leken och låta honom visa vad han gör vilket han accepterar men jag måste alltid förhandla eller muta med något för att få honom med mig hem. Ofta lutar jag med att lyssna på Pettson saga på cd på vägen hem eller en riskaka. 
När jag parkerat bilen vill han oftast inte gå ur, jag måste förhandla igen och förklara, han blir arg och skriker och gråter. När jag efter några minuter som känns som timmar äntligen kommit innanför dörren så vägrar ungen klä av sig sina kläder. Idag ville han inte klä av sig alls och jag försökte locka med att visa smörgåstårtan vi skulle äta till middag. Han tog av sig jacka, tjocktröja och när stövlar och täckbyxor skulle av blev han arg och skrek högt. Jag fick hålla fast honom medan jag försökte förklara för honom samtidigt som jag drog av kläderna. Han var helt hysteriskt seg, gick in i vardagsrummet, slog på sina leksaker, kastade bilar mm. Jag dukade fram och efter 20 minuters gapande och skrik hade han lugnat sig och jag fick bära honom ut till köket där han åt några tomater, vägrade smaka på smörgåstårtan och åt alla 3 citronskivor. Efter en stund ramlade han plötsligt av stolen (han har senaste månaden blivit fumlig och ramlar överallt!). Såklart hysterisk gråt och rädsla från hans sida. Han fick ett plåster i pannan mest för prästens skull. Åt lite yoghurt sittande i mitt knä.
Jag och Johan pratade lite om att situationen är frustrerande och Johan hade pratat med personal på förskolan om att Hampus blir så arg. Enligt personalen är det inget konstigt alls. De märket inget av att han är arg eller ledsen på förskolan men ofta håller barnen inme på känslorna på förskolan och de vågar visa sina känslor när de är i trygghet med oss som föräldrar.
Efter middagen tittade vi på barnprogram en liten stund innan läggdags. Jag bestämde mig för att lägga då jag tycker det är väldigt mysigt att ligga i sängen och läsa saga! När vi läst två böcker om mamma mu så var det läggdags.
Då kom monstret fram igen. Han ville ha täcke, inte ha täcke, ha filt, ta min kudde, kastade napp och snutte 20 gånger, sparkade i väggen och på mig, slog i väggen och på mig (inte hårt). Vid varke tillsägelse blev han mer och mer arg och ledsen, som att han visste att han gjorde något fel.
Efter att ha sagt ifrån 1 miljon gånger så blev han så himla ledsen att jag själv kände mig som en usel förälder. Jag kände mig hopplös och oavsett vad jag sa, tröstade, skällde och tillrättavisade så kände han fortfarande samma. Jag försöker hjälpa honom att sätta ord på sina känslor, visa honom att jag ser att han är arg, ledsen, skamsen m.m. När mina egna tårar kom i den hopplöshet så fick jag och Johan byta. Hampus var säkerligen helt slut och hade gått in i övertrötthet men somnade 19:45 efter Johan sjöng imse vimse spindel 40 gånger
Hur hanterar man en hopplöshet och en arg 2 åring med stark vilja, integritet och som har nära till sina känslor?
Jag som knappt kan hantera mina egna känslor; hur ska jag kunna hjälpa min son att förstå och hantera sina känslor?
Har du några tips till en trött och hormonell mamma som inget hellre vill än att hjälpa sin son! 

Kommentera här: