graviditetsvecka 13

Igår gick jag in i graviditetsvecka 13 (12+0). Jag känner mig mindre illamående än jag gjort tidigare, dock förekommer det fortfarande.
Jag har lite mer ork än vad jag har haft tidigare och får saker gjorda jämfört med för några veckor sedan. Jag är fortfarande extremt trött, sover mycket om dagarna efter jobbet.
Jag upplever även att mitt humör svänger fortare än vädret. Jag har lätt att bli upprörd, irriterad och ledsen. Jag är ganska överkänslig och tolkar allt som Johan säger som kritik.
För övrigt känner jag onte av så mycket mer än smärta i bäcken och ländrygg, framför allt när jag har städat hemma eller när jag är på väg hem från jobbet där jag stått upp mycket av tiden.

Så här stor år bebisen i magen just nu. Så otroligt liten men samtisigt så stor! Det är verkligen ett foster snarare än embryo.
I appen som heter graviditet+ görs jämförelser av storlek vecka för vecka. Just nu är bebis lika stor som en kyckling, kiwi eller muffins.

Just nu ser jag mycket fram emot besöket på specialistmödravården på onsdag 2/10. Då kommer vi göra det tidiga ultraljud som oftast är det första som görs i en normal graviditet. Efter det är gjort så tror jag att vi kommer gå ut med graviditeten offentligt. Många vet redan om det men hade varit kul att gör något kul sätt för att berätta. Jag googlade runt och hittade några kul idéer 



Jag hade dock velat berätta på ett kul sätt att det har varit två foster där inne men att det nu är en kvar. Tex. En bild på mig och Hampus som viskar och tisslar med en tavla där det står att vi önskar 2 bebisar, i mitten en ultraljudsbild på bebisen som lever och längst ner en bild på en chockad Johan med en tavla där det står "men vi bestämde oss för att en fick räcka" eller liknande. Det är kanske lite groteskt dock så det tåls att fundera på.

Förra gången gjorde vi ingen stor grej av det utan tog bara kort på ultraljudsbilden och publicerade. Denna gången ska jag anstränga mig lite till! 

Efter ultraljudet den 2/10 ska jag dessutom på inskrivning på specialistmödravården. Då har jag fyllt i information om tidigare graviditet, förlossning, sjukdomar mm och vi samtalar kring det.
Vid detta samtal ska jag berätta att jag mådde väldigt dåligt förra graviditeten (som hon säkert kommer ihåg eftersom jag ska ha samma barnmorska) och att tiden efter förlossningen vlev kaos med amning som inte funkase, hormonrus och blodsockerkaos. Kombinera allt detta med magknip och en bebis som är känslig för mjölkprotein, en depression och ångestattacker pga skrikande barn m.m.
Eftersom jag inte mår 100% bra, märker att jag tappar intresse för sådant somjag tyckte var roligt förut, ökad ångest, trötthet och oförmåga att genomföra saker så behöver jag nog förebygga en ny depression. Det var nog för tidigt alternatuvt fel tillfälle att sluta med mina mediciner.

En annan sak jag funderat på och som jag också kommer diskutera med min barnmorska vid inskrivningen är att jag blev enormt skakad och rädd efter förra förlossningen. Rädslan sitter i även denna gång, jag är rädd för att bli igångsatt då det ofta resulterar i snitt eller annat som går tokigt vid igångsättning. Värkarna jag fick då var inte att leka med och jag är rädd för uterusruptur (att livmodern går upp/brister i mitt gamla ärr vid snittet) pga den ökade belastningen som en igångsättning innebär.

Det som skadade mig mest förra och första gången jag födde barn var hur fort allt kunde ändras och bli akut. Samt hur dåligt informerad jag kände mig (trots att jag var i en dimma av lustgas, oro och intensiva värkar). 
När det beslutades om att bebisen skulle komma ut och att jag skulle bli sövd så gick allt i en rasande fart (såklart). Johan stannade kvar i rummet när sängen rullades mot operationssalen. Jag kände mig i den stunden lugn eftersom det inte var första gången det beslutades om akut snitt för personalen. 
Jag rullades in i operationssalen där det befann sig minst 10 personer. Alla var helt inne i sin egen arbetsuppgift och jäktade med det. Jag kände där och då att jag började bli rädd. Jag flyttade över till britsen , en person spände fast mina armar, en satte nål (pvk), en satte upp ett grönt skynke ovanför magen, någon hällde en kall vätska på min mage och jag hann tänka: "oj herregud nu skär de i mig innan jag ens har somnat, skulle jag inte bli sövd? Varför pratar ingen med mig, eller varför säger ingen något?". Precis i den stunden dyker narkosläkarens ansikte upp och han berättar att jag ska få andas i den här masken, det kommer smaka stekt lök och sedan somnar jag. 3-4 sekunder senare dyker det enda kända ansiktet upp och visar sig för mig och klappar min axel  (undersköterskan från förlossningsrummet) innan jag somnar.

Jag förstår rent logiskt att vid en akut situation hinner ingen prata med de vederbörande för det handlar om att rädda liv! Däremot har jag accepterat att det blev så och jag förstår varför osv. Däremot så behöver jag en förlossningsplan ifall det skulle bli ett akut snitt igen. Jag vill inte bli rädd, jag vill inte ligga och undra vad som kommer hända eller varför ingen tog sig 3 sekunder att säga "Hej Emma, nu ska vi ta hand om dig och ditt barn" eller vad som helst. 
Jag är livrädd för att det ska bli akut snitt igen med detta barnet även fast jag vill föda vaginalt (då jag blev snuvad på den första).
Fördelen är att barnmorskan som kommer följa mig under även denna graviditet även jobbar som aurora barnmorska och därför är van att jobba med förlossningsrädda. Jag önskar massor med information och det jag mest önskar inför nästa förlossning är att kontinuerligt få information och pepp. Jag vill gärna ha personal mer närvarande denna förlossning än förra.
Så klart kommer denna förlossning se helt annorlunda ut, och förhoppningsvis så slipper vi snitt över huvud taget. Däremot så är det bra om de finns en plan ifall det skulle bli så  (vilket man aldrig kan förutsäga).

Här ni några tips till mig? Har ni själva varit rädda för snitt? Lämna gärna en kommentar och berätta hur det har varit för er.

Avslutar med en magbild från idag (vecka 12+2)

Kommentera här: