EFTERLÄNGTAT SVAR

Ni som följer mig sedan tidigare vet att jag fick ett positivt graviditetstest den 5 augusti, redan 6 dagar efter vad jag trodde var befruktningstillfället.
Jag har haft blödningar i 2 veckors tid nu och uppehåll endast någon dag eller två.

Eftersom jag varit utan blödning i två dagar bestämde jag mig för att skippa att använda binda idag. När jag under eftermiddagen hämtade Hampus på förskolan känner jag hur npgot plötsligt rinner ner längs benen där jag står på huk och tröstar min lilla kille som precis snubblat. Jag fick snabbt upp honom på armen och så hejdå medan jag småsprang mot bilen. Väl hemma såg jag att det runnit ända ner till vaden och hela insidan av låren var fulla med mörkt blod. Så klart förstärktes min misstanke om att jag fått missfall och jag försökte smälta känslan en stund. Det kom totalt 3 stötar med kraftig blödning och jag kände mig orolig. Såklart misstänkte jag missfall men tänk om det är något annat som är fel? Jag blödde kanske 1-2 dl under eftermiddagen och när Hampus väl hade somnat vid 20:45 så övervägde jag att åka in akut för att se vad som stod på tok och förhoppningsvis få svar på om fostret lever eller ej! 

Min bästa vän Kajsa var vänlig och körde mig upp och väntade i 1,5 timma med mig innan jag fick träffa en läkare.
Väl inne togs ett Hb som var 145, vilket är vra med tanke på att jag haft kraftig blödning. Först fick jag förklara för läkaren vad som hänt och jag drog hela historien från Växjö för två veckor sedan och fram till idag. Vi pratade om när senaste mens var, när jag fick positivt graviditetstest, allt för att fastställa när befruktningen blev.
Till slut kom vi fram till att jag inte alls borde vara i vecka 6+1 utan någonstans mellan 8+4 till 8+6. Läkaren blev förvånad över att ingen undersökning gjordes i Växjö eller att jag ens fick träffa en läkare.
Efter allt prat så var det dags att hoppa upp i gynstolen. Läkaren undersökte livmodern, försökte klämma och känna på hur spänd/stor den var. Därefter var det dags för vaginalt ultraljud som jag väntat på så länge. Svårt att förbereda sig mentalt inför det jag skulle få se men jag stålsätta mig och försökte slappna av.

Det första jag fick se var en hinna med något litet inuti. Det var en befrielse bara att veta att jag inte inbillat mig graviditeten! Läkaren undrade om jag såg? Jag svarade nej? Och hon visade tydligen ett litet hjärta som slår där inne. Enligt måtten på bebis så stämmer det ganska exakt med vecka 8+6. 
I den lilla svarta avlånga cirkeln ligger alltså min bebis som lever och verkar må bra. Det var en enorm lättnad att få höra att hen mår bra. Däremot så hmm jag snabbt tänka: men vad är det då som blöder?!

Hon vred lite på ultraljudsapparaten och visade på skärmen att det finns två fosterhinnor. Alltså har det funnits två foster inne i livmodern och den ena har inte blivit något med. Chocken när jag hörde dessa ord gjorde mig alldeles skakig och chockad! Det fanns två foster från början men nu finns det bara ett som lever och utvecklas, den andra stöter kroppen bort nu och det är därför jag blöder.
Den stora cirkeln till vänster är alltså mitt barn som lever och som har ett hjärta som slår. Den mindre cirkeln till höger eller längst ner är den tomma foaterhinnan som kroppen nu håller på att stöta bort.

Alltså har jag väntat tvåäggstvillingar men fått ett missfall med den ena! 
Hur grym är inte världen? Jag alltså både fått det positiva beskedet att bebisen lever men samtidigt fått veta att jag fått ett missfall. Jag är i total chock! Jag vet att jag funderat på tvillingar tidigare och även skrivit ett inlägg om det här på bloggen. Däremot så är sannolikheten för att få tvillingar 4% för familjer som inte har tvillingar i släkten.
Att smälta detta kommer inte vara lätt, men däremot så kommer jag ha tid att smälta det på då jag blev sjukskriven i 3 veckor för att sedan få ett återbesök till gynmottagningen.

Kommentera här: