NERVOSITET, ORO OCH HANTERING AV KRIS

Hallå igen! 
Dagarna springer iväg utan att jag hänger med över huvud taget! 
Jag är i nuläget gravid i vecka 20+2, känner bebisens rörelser flera gånger dagligen. Han älskar att kura ihop sig långt ner i livmodern till höger, så att bäckensmärta och buksmärta uppstår. Dessutom sprakar han massor när jag lägger mig på kvällen och försöker hitta en bekväm sovställning. 
Illamåendet är nästan helt borta, lite på morgonen finns kvar om det går för lång tid innan jag äter frukost. 
Kräkts har jag inte gjort på säkert 1 vecka. 
Jag känner mig lite piggare och har äntligen kommit tillbaka till att jobba mina vanliga 75% på jobbet. Det går varit underbart att träffa alla Goa härliga kollegor igen och jag känner mig verkligen laddad inför en härlig vinter.

Ni som läst tidigare inlägg och följer mig vet att jag i onsdags fick ett ganska oväntat besked på mitt rutinultraljud. 
Den fina killen som finns i min mage har korta lårben, vilket kan bero på slumpen, att alla barn ser olika ut, men även att bebisen kan ha en kromosomavvikelse. 
När vi fick beskedet förstod jag först inte vad det innebar och alla 100 000 tals tankar som kom efter beskedet.
Vi åkte hem och pratade hela eftermiddagen, kramades, grät och försökte komma fram till lämplig åtgärd osv.
Barnmorskan ringde dagen efter och då meddelade vi beskedet att vi vill göra fostervattenprov för att få ett garanterat svar på om barnet har någon av de avvikelser som ingår i provet eller inte. Vi fick en tid på måndag och imirgon är det alltså dags kl 08:00.
Jag har så svårt att föreställa mig att npgit skulle vara "avvikande" med denma lilla pojke som jag så tydligt känner sparkas i magen, är aktiv speciella tider och som jag redan börjat skapa en relation till. Jag tror att allt kommer vara normalt, att det är en slump att benen är korta, men garanterat vet man ju aldrig fören svaret väl har kommit. 
Jag skrev i förra inlägget att jag skulle försöka låtsas som ingenting, fortsätta som innan rutinultraljudet och behålla mitt lugn. 
Jag har i mitt liv fått träna så otroligt många gånger på att behålla lugnet, hantera oro och stark ångest, genomgått terapier, träffat massor med kuratorer, psykologer osv. Jag har verkligen fått med mig otroligt mycket i mitt bagage som har fått mig att lära mig hyr jag ska hantera kriser och ta mig än problem. 
Så klart kan jag långt ifrån alltid hantera alla jobbiga situationer men jag har blivit bättre på att hantera dem emotionella. 
Eftersom jag använder mindfulness i min vardag, gått mindfulness kurs osv. så har jag lärt mig massor av saker. 
En av sakerna som jag tänker på rätt ofta är att vi människor ofta stressar i situationer vi inte behöver, vi oroar oss i situationer där det är onödigt och bara genom att bli medveten om sina tankebanor så kan man ändra mycket.
Tex: om jag har försovit mig till jobbet en morgon så vaknar jag ofta stressad, hoppar kanske över frukost, glömmer matlådan hemma och när jag väl sätter mig i bilen så får jag i princip panik för att bilarna kör så långsamt... så klart är alla situationer olika men om man tar detta exempel där man blir stressad i trafiken för att man är sen. Om det då skulle bli broöppning mitt framför näsan så skulle personen i fråga bli än mer stressad. 
Det roliga eller kanske det paradoxala i den här situationen är att det inte spelar någon som helst roll hur stressad personen i bilen är, hen kan inte påverka hur snabbt broöppningen ska vara över, hen kan inte påverka hur lång tid det tar till jobbet. Det är vara att finna sig i att nu blev det så här, jag kan inte göra något åt det (och behöver inte tycka om det), nu fokuserar jag på vad jag faktiskt kan påverka istället. 

Detta sätt att tänka eller agera är ett begrepp som benämns som SOAS inom mindfulness. Bokstäverna står för 
S - stopp
O - observera
A - acceptera
S - svara/släpp

Att använda dessa begrepp i en stressad situation kräver massor av träning. Men om man börjar i enkla situationer så är det ofta lättare. 
Först stanna upp i det du gör eller det du tänker. 
Observera, vad var det som hände, varför hände det? Hur känns det? Hur får det mig att må? Osv.
Acceptera, inte likvärdigt med att tycka om. Acceptera att du nu är i denna situation och försök därefter att fundera på följande:
Ska jag Svara eller ska jag släppa? Ska jag agera på mina känslor/tankar eller ska jag släppa det och gå vidare. Ska jag Svara genom att skälla ut min son tex. Eller ska jag släppa det då det inte är värt min energi?

Detta tankesätt är otroligt bra att använda. Jag använder det dagligen! Som exemplet med ultraljudet i  onsdags. 
Jag stoppade, försökte observera hur det kändes i kroppen, hur det fick mig att känna, fundera på våra alternativ, för- och nackdelar m.m.
Därefter kom jag så sakta till ett accepterande. Okej nu är vi i den här situationen, jag gillar den inte men det spelar ingen roll för utfallet vad jag tycker. 
Det är alltså ingen idé att oroa sig och agera på dessa oroskänslor fören vi faktiskt har ett resultat i handen. 
Därför släpper jag taget om oron och låter fina tankar på bebisen vara närvarande istället.

Visst låter det fint? Visst låter det enkelt? Det är inte alls enkelt och jag har jobbat med mindfulness i minst 8 år, mer eller mindre aktivt. Jag kan fortfarande inte lösa alla situationer, skäller, hotar och säger saker som inte alls är särskilt mindful.

Nervös är jag inför morgondagen! Känns konstigt att göra fostervattenprov så sent i graviditeten. Det känns lite läskigt att de kommer att sticka med en nål genom buken in till bebisens inre rum och suga ut vätska därifrån. Just att nålen ska in genom magen känns olustigt. Så klart kommer det väl knappt kännas men är ändå nervös! Eftersom de sticker i magen kan jag liksom inte titta bort och slippa se nålen. 
Ultraljud används för att lokalisera moderkakan och fostrets placering. Men nålen behöver ju vara ganska lång om man ska komma in i livmodern ordentligt. 
Samtidigt förstår jag att det endast är när nålen hår igenom skinnet som smärtan uppstår. Jag är ju trots allt skuksköterska.
Som tur är så är Johanledig imorgon och följer med mig och tar provet. Vill inte göra det ensam även om jag egentligen velat ha med mig min mamma istället.
Förhoppningsvis får jag en tid för läkarbesök på torsdag för att få svaret på fostervattenprovet. Håll tummarna för oss alla 4! 


Kommentera här: