NÄR DET INTE BLIR SOM MAN HAR TÄNKT...

Hallå på er! Jag vet om ursäkt för att jag inte skrivit något om ultraljudet trots att det gjordes igår morses. Det uppkom dessvärre vissa omständigheter som jag inte räknat med. 

Jag gick till jobbet som vanligt på morgonen och var spänd och förväntansfull inför att få veta barnets kön och att få så den lilla varelsen röra sig där inne.
Jag fick dessvärre stressa lite smått då plånboken låg kvar i omklädningsrummet och när jag väl kom dit så låg nyckeln kvar på mottagningen. Stressad, flåsig och med ömma höfter kom jag tillslut till obstetriska mottagningen och slog precis ner rumpan när pumpen larmar för lågt. Jag försökte upp blodsockret med cashewnötter när mitt namn ropas upp och jag med munnen full försöker svara. Vi gick in och började titta på barnet. Från huvudet och neråt. Man såg bebisens båda hjärnhalvor, lillhjärnan, hypothalamus och andra strukturer i hjärnan. Huvudet mäts mellan öronen, man såg bebisens söta näsben och över- samt underläppen som rörde sig där inne och smackade i sig fostervatten. 
Barnmorskan tittade även på hjärtat och dess 4 hålrum, aorta, blodflöde, magsäcken och att den var fylld med vätska som barnet sväljer. Buken mäts också innan barnmorskan tittade på njurar och urinrör. Urinblåsan innehöll vätska vilket är ett gott tecken på att njurarna fungerar. 
Slutligen kom vi fram till om vi ville veta barnets kön. Självklart svarade vi medan jag låg med hjärtat i halsgropen. 
Det visade sig att krabaten där inne i magen är en lillebror! 


När barnmorskan försökte mäta lårbenet höll hon på länge och så att hon försökte få till en bra bild men inte lyckats. Hon hämtade en annan barnmorskekollega för att se om hon lyckades bättre. Vilket hon inte gjorde. När de mäter fostret så får man fram förväntad graviditetsvecka som stämmer med måttet och enligt vårdpersonalen så ska måtten inte skilja mer än 2 veckor för att cara "normalt". 
En läkare kom in för att även han göra mätning och alla fick samma mängd på lårbenen som båda är för korta jämfört med vad som är normalt. 
Allt detta kan vara normalt och endast en tillfällighet då alla barn är olika propotioneliga. Dessvärre är det en risk att barnet har en kromosomavvikelse. Risken är ganska liten 1 av 400 dvs 0,25% generellt. 
Det vi ställdes inför då är om vi vill acceptera detta som det är och köra på som att ingenting har hänt, eller om vi vill gå vidare i fosterdiagnostik och göra ett fostervattenprov. Att göra ett fostervattenprov ger ett garanterat svar på om barnet har en avvikelse eller inte, men själva provtagningen innebär en ökad risk för missfall. 

Vi fick gå därifrån och satte oss i sjukhiskorridoren för att prata ihop oss. Väl där bröt jag ihop av frustration, oro och förtvivlan. Vi grät en stund, pratade lite försiktigt om det och åkte sedan raka vägen hem för att fortsätta fundera. 
Johan vill gärna göra provet medan jag var mer skeptisk och rädd för ännu ett missfall. 
Däremot är vi rörande överens om att vi inte vill sätta ett barn med någon kromosomavvikelse till världen. Det känns inte rätt emot Hampus som i så fall hamnar i skymundan, det är ett livslångt jobb med särskilda behov m.m. som gör att vi om vi skulle få ett svar som tyder på någon form av avvikelse kommer vilja avbryta graviditeten.

Alla dessa tankar som kommer med tankar kring den ev. aborten, hur den ska gå till, om vi gör etiskt rätt, känslan av att vi brukar makt och dödar ett levande barn, öron för hur vi ska orka igenom allt detta kommer så klart även om vi så klart hoppas att allt är normalt.

Jag ska göra fostervattenprov på måndag och sedan får vi svar inom 2-3 dagar vilket jag antar kommer vara de längsta dagarna någonsin. Förhoppningsvis är den lilla killen där inne frisk och har ingen vanligt förekommande kromosomavvikelse. 
Det finns inget annat under ultraljudsundersökningen som tyder på att det skulle vara något fel. Varken jag eller Johan är särskilt långa och ingen i våra släkter heller. Så det är säkert bara vårt barn som är lite kort i rocken helt enkelt. 

Kommentera här: