POSITIV/NEGATIV KROPPSUPPFATTNING

Som en del av er säkert vet så brinner jag sedan ca 1 år tillbaka för kroppspositivism och engagemang kring att alla storlekar är lika vackra. Det är något som blivit så starkt och så viktigt för mig att jag känner mig helt tagen av detta otroligt viktiga ämne! 

Mitt intresse startade efter att jag läst boken "Så lärde jag mig att älska mig själv" av Linda-Marie Nilsson. Det är en fantastisk bok som beskriver praktiska tips, tankar om hur vi människor ser på kroppar m.m.
Den fick mig att bli så pass modig att jag vågade gå ut och visa mig i bikini förra sommaren, vilket jag kände mig väldigt obekväm och ångestladdad inför. Jag upplevde och tänkte att alla var smalare och snyggare än mig. Jag kände mig tjock, blek och fulast i hela Sverige. Jag minns att jag tänkte "undra varför Johan vill vara tillsammans med någon som är så ful som jag? Det är säkert bara för att vi har ett barn ihop". Hur konstigt låter inte det? Så klart var det min egen uppfattning om vad som var snyggt som inte stämde överens med mitt eget utseende. Jag hade inte en tanke på att det troligtvis var min egen och samhällets skeva syn på vad som är snyggt och vackert. 
För det finns knappt en enda sida på nätet eller i media generellt som visar kroppar i alla storlekar, former och utföranden. Alla människor är olika men det är oftast en vit, oftast yngre tjej i 30-årsåldern med smala långa ben, platt mage och små men ändå synliga bröst som synd. Tjejen är alltid glad och skrattar/ler och verkar så lycklig över dessa kläder. 
Det jag frågar mig när jag ser bilder på klädesplagg på diverse nätbutiker är varför det alltid är just denna modell som visas upp? Varför kan inte en tjej som har korta och kraftigare ben, hijab (slöja), och fräknar visa upp den fina klänningen? Varför kan inte en en man visa upp klänningen? 
Det jag försöker komma till (jag hoppas inte jag svävade iväg för långt från ämnet), är att det är en bit tyg som sitter på en kropp. Mer än så är det inte. Tyget kan väl för sjutton gubbar sitta på vem som helst oavsett vad?
Samhället har dock inte accepterat att det bör vara så och troligtvis säljer kläder som bäst när den följer den "smala" trenden.
Tolka mig rätt! Det är inget fel alls på att vara smal. Det är lika lite fel att vara tjock, kvinna, man, heterosexuell eller homosexuell. Varför ska det betyda och påverka oss så mycket?
Man kan med dessa ord jag yttrat hittills i detta inlägg tro att jag själv alltid lyckas se mig själv som vackeroch bra på alla sätt. 
Det stämmer dock inte. Jag har ganska ofta dagar när jag känner mig ful, tjock och dålig.
Jag har därför tänkt illustrera hur jag ser och tänker på mig själv när jag har en bra respektive dålig dag. Jag tänker förklara och beskriva vad jag själv ser när jag tittar mig i spegeln. Naket, ärligt och en inte så vacker sanning.
När jag har en bra dag tittar jag först och främst på min midja och mina höfter. Jag älskar att jag har den smala midjan och mina fina höfter. Jag tittar på ärren på min mage efter alla slangar, sensorer och de 2 operationer jag har gjort. Jag tycker att min kropp är fantastisk som överlevt en graviditet, förlossning och hittills 22 år med en buspottkörtel som inte funkar som den ska.
Jag ser starka armar som orkar bära Hampus varje dag och fixa allt på jobbet och hemma utan att ha ont. 
När jag har en dålig dag så går mina tankar så här: usch vad den där kulan till mage hänger! En riktig hängbuk! Märken är det på den, precis över allt! Gamla bristningar efter kraftig viktuppgång till följd av depression och nyare bristningar som uppstod under graviditeten. Korta och tjocka lår med knän som går inåt. Hur jag än står så är jag kobent och det ser ut som att jag sträcker bak knäna åt fel håll. Den där höfterna säger bara "pang" på bredden och jag kan därför inte ha för tajta tröjor för då får jag inte plats. Brösten hänger och slänger. Riktiga hängpattar som inte alls är fasta och på rätt ställe längre, trots att jag bara ammade i 1 månad. Att hitta en snygg och bekväm BH är i princip omöjligt.
Jag tittar på fettet som hänger mellan bröst och armhålor. Där har jag hur mycket som helst som gör att jag ser fet ut. De breda överarmarna som ser onaturligt stora och kraftiga ut jämfört med de små nätta underarmarna och små händerna gör att hela jag ser konstig ut.
Som sagt: breda kraftiga överarmar, en mage med två kulor/bilringar. En rumpa som är konstigt platt/osynlig och en svankande rygg. Knäna är översträckta även på denna bild där jag anstränger mig för att se normal ut.
Mitt ansikte är fullt med finnar blemmor och pormaskar. Jag ser värre ut än en tonåring trots att jag snart fyller 27 år! Min mun är väldigt liten och samma sak med hela ansiktet. Min näsa däremot är enorm. Mina näsvingar är stora och likadant med ögonbrynen som är buskiga och tvåfärgade. De är nästan osynliga!

Usch vad nu mer negativt och självhat jag fick ur mig där. Ni ska veta att det faktiskt var svårt att få ur sig det och att det tagit mig emot. Jag har länge funderat fram och tillbaka på om jag verkligen borde skriva detta inlägg,  om jag verkligen ska utsätta mig själv för detta offentligt och blotta både min kropp samt intäre tankar. Jag har dock kommit fram till att det är ett stort behov av att visa att alla kroppar duger precis som de är. Ingen ska behöva gå runt och må dåligt för att de inte trivs med sin kropp. Jag tänker på alla unga som ständigt strävar efter den ouppnåeliga lyckan. Det är dags att sätta ner foten nu! Det är dags att visa hur olika våra kroppar ser ut och att det är okej att vi är olika. Visar vi upp olikheterna, lär våra barn och kommande generationer att vi tolererar alla kroppar (genom beteende) så kommer det ge avtryck och leda till något stort! 

Vad kan vi då göra för att visa att alla kroppar är okej? 
Jo, vi kan börja med oss själva. Vi kan börja med att vara snälla mot oss själva. Säga att vi duger precis som vi är. Vi behöver inte gå på den eller den dieten för att bli smal och snygg. För smal/tjock eller valfri beskrivning av en kropp är inte synonymt med snygg. Snygg är dessutom inte synonymt med lycka. Det är en viktig tanke tycker jag! Hur vi ser på oss själva och hur vi ser på andra är något man ständigt kan jobba med. Det tar oss max 7 sekunder innan vi har dömt en människa. Placerat vederbörande i ett eller flera "fack". T.ex. titta på hen som har det (infoga valfritt klädesplagg som du inte gillar) på sig! Den personen är säkert på "det" sättet (ersätt ordet det med valfritt beteende). Redan här har Vi dömt personen. Vi har dömt att personen har dålig klädsmak med tanke på vad hen har på sig. Vidare har vi även dömt att personen är på ett visst sätt bara på den korta stundens observation. 
Det är viktigt att vi är medvetna om hur snabbt vi dömer människor och även hur vi väljer att agera på det eller inte.
T.ex. Jag sitter och fikar med min kompis på stan medan min son är med oss. Jag ser en person som jag dömer (vi kan inte medvetet sluta döma, men vi kan bli medvetna om när vi dömer och huruvida vi agerat på det). JG kan därefter gå vidare på minst 2 sätt. Jag kan antingen bli medveten om att jag precis har dömt personen som gick förbi. Jag kan tänka att personen troligtvis gillar det hen har på sig och att det inte behöver betyda att personen är på ett visst sätt. Jag kan vidare välja att hålla dessa tankar för mig själv och försöka att låtsas som ingenting för att inte påverka mitt sällskap. 
Det andra sättet att hantera situationen är: att notera vad personen har på sig för kläder, döma personen. Jag kan därefter kommentera till min kompis "har du sett vad **** har på sig? Den personen måste vara **** (infoga valfri negativ association). Genom att kommentera personens kläder/utseende/kropp eller beteende har vi sorterat och placerat personen i ett visst fack. Det vi kanske inte tänker på är att även barnen hör hyr vi vuxna pratar om andra människor. Vi vet ju alla att det inte funkar så bra att säga "ät inte godis" och sedan ser barnen att vi vuxna äter godis. Det kommer sluta med att de vill göra precis som vi gör. 


Kommentera här: