TANKAR OM SYSKON

Hallå där!
För ett tag sedan tänkte jag skriva ett inlägg där jag berättade om mina tankar om att skaffa ett syskon till Hampus. Dessvärre försvann inlägget innan jag hann publicera och jag har inte haft varken tid eller ork att skriva om det går en nu. 
Som jag upprepar säkert alldeles för ofta så vet ni att graviditeten när jag väntade Hampus var HEMSK! Jag mådde otroligt illa, jag sjukskriven större delen av min graviditet och avslutade med hemskt smärtsamma förvärkar i 8 veckor. När han föddes trodde jag att allt skulle bli bra, men oj vad fel jag hade. Omställningen som blev över att vara förälder tog kål på både mig och Johan. Vi sov dåligt, hade varsitt sovrum och jag fick min depression och hampus sin överkänslighet mor mjölkprotein. Allt detta tog väldigt hårt på mig och Johan. Vi har länge sagt att vi aldrig vill göra om det igen, att vi är färdiga och inte orkar med fler eller att göra det igen. NEVER AGAIN! 
Jag har senaste halvåret börjat längta efter ett till barn, vilket var raka motsatsen till vad jag sa för 1,5 år sedan. Jag har själv vuxit upp med en lillebror och även fast vi har bråkat en hel del, precis som syskon gör så här vi haft stor nytta av varandra. Jag har fått lära mig att vänta på min tur, att det inte alltid är rättvist i livet, att inte ta saker för givet m.m. Johan har vuxit upp med em storasyster och även han ser fördelar med att ha syskon. Barnet blir inte lika lätt bortskämd om den här syskon t.ex. Jag är naturligt den ivriga delen av förhållandet, kan inte vänta, tänker inte alltid igenom mina beslut särskilt noga m.m. Jag känner dock att jag är redo för syskon redan nu. 
Johan har länge sagt att han inte vill ha fler. Det har varit en stor sorg eftersom jag alltid velat ha flera barn. Det är dock något som jag ställt in mig på eftersom allt gick som det gick första gången. Jag har dessutom valt att leva ihop med Johan och därför respekterar jag hans beslut och önskemål.
Vi har dock pratat flertalet gånger om huruvida livet skulle vara om vi hade två barn. Jag frågade för ett 9ar månader sedan om han fortfarande kände att han inte ville ha fler barn. Jag fick då till svar att han funderat och att han skulle kunna tänka sig en till men inte ön, inte i nuläget.
Det beslutet vet jag har krävt många och långa tankebanor innan han har kommit dit. Jag blev så glad över hans beslut att jag höll på att studsa ur soffan av glädje. Jag ville dock försäkra mig om att han inte gick med på fler barn endast för min skull, utan för att han själv vill det. Vilket han faktiskt ville.


Igår var hela familjen iväg på utflykt tillsammans med min bästa kompis Kajsa och hennes sambo Johan. Vi pratade en hel del på utflykten då det var en vandringsled på 3-4 km enkel väg. 
När vi kom fram och började grilla tofs samtalet upp om barn, först pratade Kajsa och Johan om att dem är sugna på att skaffa barn men att allt måste stämma innan dess. 
Vi pratade om husdrömmar och slutligen om vi var sugna på syskon. Johan sa att han var sugen men inte just nu. 
I bilen på väg hem slängde han helt plötsligt ur sig följande: " Jag skulle säga till ett tag innan men vi kan väl försöka skaffa nummer 2 när du har fått ditt körkort?" 

Så nu försöker jag stenhårt med att gå mitt blodsocker i schack! Så fort det ligger bra så är det i princip bara att köra. För jag kommer snart ha mitt körkort.
Vill ni vara med och följa mig på min resa mot ett framtida syskon?


Kommentera här: