BREV TILL MIG SJÄLV SOM NYBLIVEN 15-ÅRING.

Följande text önskar jag att jag hade kunnat ge till mitt 15-åriga naiva jag för att skydda mig själv mot självförakt, skydda självkänslan och erbjuda trygghet. Jag vill gärna känsliga läsare om att det är ett mörkt inlägg om psykisk ohälsa som även berör sexuella övergrepp.

"Kära Emma! 
Detta brev kommer som en liten påminnelse från framtiden. I drift liv kommer du stöta på många motgångar, den ena efter den andra och du kommer till slut komma till en punkt i livet där du känner att livet inte längre är värt att veta och du kommer överväga att avsluta ditt liv genom att låtsas snubbla och slå huvudet i en sten eller svälja en drös med lugnande mediciner. Du kommer ha ett rent helheten framför dig och du är ynka 15 år. Livet har precis börjat och det kommer inte dröja länge innan du blir kär på riktigt. Lite drygt 2 veckor. Du kommer falla med huvudet först och till en början känna dig helt galet förälskad! Det kommer hålla i sig 2-3 månader innan lite sämre sidor visar sig i relationen. Varningssignalerna kommer du inte själv att uppfatta eftersom du är så naiv och tror så gött om allt och alla. Du borde lyssna till vad din mamma och pappa varnar för. Du borde lyssna på din bästa vän som visar sin oro och undrar om allt står rätt till. Att helt plötsligt bli upptagen med pojkvännen kommer göra henne ledsen och göra att ni glider ifrån varandra. Lyssna till dina köras åsikter och försök förstå att de vill ditt bästa och säger till dig för att hjälpa. Du kommer att sjunka djupare och djupare ner i isoleringen och du kommer känna en otrolig ensamhet och hopplöshet. Till slut kommer första utskällningen, det konstanta kontrollerandet, hoten, oron över vilket humör han skulle vara på, det eviga tjatandet om att ha sex m.m. Nästan 2 år kommer ni att vara tillsammans  och i slutet efter ständig nedbrytning psykiskt är det bara att att acceptera att det är lättast att göra det på detta viset. För att skydda sig själv, det blir så myxket mer våldsamt om jag sagt nej 60 gånger innan.
Som tur är kommer din bästa kompis Frida att bjuda ut 2 lite äldre killar som var 20 eller 21 år för att dricka alkohol och du kommer den kvällen att vara otrogen mot den kille som behandlade dig så illa. Du kommer att inse vilken skillnad det kommer vara på hur dessa killar behandlar dig. Du kommer därefter skriva en lista som kommer vara avgörande för dig. Du kommer lista i 2 rader vilka fördelar och nackdelar som finns med att vara tillsammans med den kille som behandlade dig illa. På listan med nackdelar fyller du nästan en hel A4 och det som är fördelar var två eller tre saker som dessutom förklarades med något som egentligen kunde vara negativt, tex "glad ibland- när han inte är arg". Du kommer sedan att lyckas göra slut och det kommer kännas både bra och dåligt. 
När du väl gjort slut och några månader har gått så kommer du att ta kontakt med den kille som kommer förändra ditt liv för alltid. Ni kommer börja prata på bilddagboken och kommer rymma för att träffa honom. Din mamma och pappa kommer vara alldeles förfärligt oroliga för dig men det kommer att gå över. Ungefär 4 månader av rosa moln innan verkligheten kommer ikapp dig. Det går bara att förneka verkligheten en viss tid innan den kommer tillbaka som ett bakslag. Att du inte förstod fören ett halvår efter uppbrottet vad du varit med om höll på att få förödande konsekvenser. Det är bra om du är stark och ärlig om dinatankar och känslor. Det kommer storma inom dig med allt du varit med om som behöver komma upp till ytan. Till din hjälp kommer du att träffa en fantastisk kvinna som jobbar på kriscentrum för kvinnor. Hon kommer lära dig massor av saker, lyssna och stötta dig igenom ett polisförhör. Hon kommer att hjälpa dig att förstå att den kille som förstörde en liten del av dig egentligen är en liten betydelselös människa som får ligga kvar i hörnet på kriscentrum. Allt eftersom den tidigare relationen brusar upp och bearbetas kommer det svaja mellan dig och din bästa vän. Du kommer se en del liknelser i beteende mellan ditt ex och henne. Ni kommer att vara osams, vara arga på varandra och du kommer att känna dig sämst och svagast i världen. Du kommer tveka och ångra dig, men om du inte står på dig så kommer din självkänsla att hamna i botten, rakt ner i självföraktet. 
Allt eftersom känslorna blir rörigare kommer du att må allt sämre, du kommer bli mer och med trött och du kommer hamna i en depression. Du kommer se allt det mörka i allt, jommer vara så extremt låg att du intw ens orkar resa dig upp och dra upp persiennen vissa dagar. Du kommer vara hemma från skolan periodvis och även vara inlagd på en psykiatrisk slutenvårdsavdelning i nästan 2 veckor för att du går så djupt ner i depressionen. Men det är så det blir när man systematiskt utsätts för sexuella övergrepp under 1,5 års tid, systematiskt kontrollerande, hot och psykisk misshandel. 
Du kommer dock successivt att må lite bättre men du kommer skjuta iväg hejdlöst i vikt av tabletten Mirtazapin och gå upp 20 kg i vikt pga konstant hungerkänsla och konstant ätande. Du kommer må skit över hur din kropp ser ut och vilja skada den. Som tur är så kan jag med facit i hand trösta dig med att det aldrig blir mer än tankar som tur är. Du kämpar på de sista månaderna på gymnasiet innan studenten. Du har träffat 2 psykologer sedan utskrivningen och jobbar aktivt med kognitiv beteende terapi, acceptans och ångesthantering via psykiatriska ungdomsteamet. Du kommer börja på en timanställning innan du inser att du faktiskt vill läsa till sjuksköterska istället för förskolelärare som var planen från början. 
När du flyttar hemifrån första gången som 19-åring flyttar du 40 mil hemifrån, vilket kommer vara en utmanande resa. Du kommer börja plugga, lära dig att sköta ett hem fullständigt, hamna i ekonomiska kriser, vara på gränsen till att elda upp lägenheten och bli galen på alla möbler och saker som ligger över allt. Du kommer stundtals känna att livet är hopplöst och du börjar känna igen tecknen på en ny depression 2014. Du tar därför kontakt med ny psykolog och börjar med antidepressiva. Psykologen hjälper dig att hantera den ökade ångest som dyker upp i allt för många situationer. Du kommer få diagnosen GAD, generaliserat ångestsyndrom vilket ger svaret på många av dina frågor. Du kommer vara otålig gör att få resultat och slippa ångesten men kommer inte alls att lyckas fören långt senare. 
Du pluggar på och kämpar med omtenta efter omtenta på anatomi och fysiologi. Även människans sjukdomar krävde en hel del strävan. Du kommer slita ditt hår, gråta och ringa efter mamma och Linda tusen och åter tusen gånger.  
När du gör din sista praktik innan examen kämpar du hörnet med en handledare som du inte riktigt kan sätta fingret på. Det är någon känsla som inte stämmer, du känner dig rädd och osäker kring henne och nu med facit i hand så hade jag bett dig prata med henne om det. Eller meddela någon annan lärare eller handledare, för det är viktigt att man går ihop. Du kommer att få kritik för att ditt bemötande är "för positivt" och att du måste bli bättre på fingertoppskänsla och att känna av stämningen. När du får höra detta kommer du att bli förvånad då du själv inte uppfattat någon "felaktig" detalj.
Det du skulle gjort nu är att inte fästa så stor vikt vid just den kommentaren. Du är grym på fingertoppskänsla och att känna av när det är läge att skoja eller inte. Du kommer bli en grym sjuksköterska som får höra det av så många! Att du efter den här kommentaren blir underkänd pga att jag delat felaktigt läkemedel i en stressad situation kommer att krossa dig fullständigt. Du kommer gråta i flera dagar och undra varför du ens gör det här längre. Du kommer dock klara dig fint på nästa praktik och bli en grym sjuksköterska ändå, trots detta. Det var mycket runt om i livet som gjorde mig ofokuserad, tankspridd, ångestladdad, i kombination med en okontrollerad diabetes. Så klart blev det pannkaka av det. 
När flyttlasset äntligen går tillbaka till Trollhättan och du börjar jobba på ditt första "riktiga" jobb kommer du att fundera på alla bra saker som ska hända nu. Börja umgås med alla saknade vänner igen, utekvällar, köpa lägenhet m.m. Dessvärre är relationen med Johan inte så stadig. Du vill inte ha sex lika ofta som han vill. Han känner sig frustrerad men respekterar din känsla medan du känner mig hopplös, värdelös och ovillig. Mycket av känslorna från ditt förflutna hänger kvar, och eftersom kroppen minns så kan ett samlag inte genomföras utan att du får tankar på dina erfarenheter. Du förnimmer känslan när underlivet får små blödande sprickor även fast du är villig och använder glidmedel. Hur lyckas man dessutom skaffa barn om man inte vill ligga och när man väl gör det så gör det ont?
Efter 9 månader på hemmaplan flyttar vi till vår egen köpta lägenhet. Du kommer fira med Kajsa och dricka rödvin i martiniglas några dagar före flyttlasset går. Det du inte vet om då är att vi har lyckats med vårt mål, jag var gravid! Du kommer få panik, må så himla dåligt framöver, men allt kommer vara värt det i slutändan och du kommer glömma hur jobbigt allt var då.
oron och rädslan för det lilla knytet i magen kan inte förklaras, du kommer klandra dig själv så mycket för att du gjorde ditt eller inte klarade datt, men allt kommer att gå bra. Försök att fokusera på det bra och det härliga i graviditeten istället för allt som kan gå fel.
När du väl får din son i famnen efter den ganska dramatiska förlossningen så kommer livet kännas mycket lättare och alla bekymmer som bortblåsta ett kort tag. 
Du kommer slita med ditt inre, känslan av att inte räcka till kommer äta upp dig inifrån. Du kommer känna dig otillräcklig för att du inte orkar med amningen, du kommer dessutom vara väldigt emotionellt laddad med alla hormoner som rusar i kroppen och allt detta gör att du kämpar mer än vad du borde göra. Lyssna på magkänslan och våga följa den oavsett vad någon annan ev skulle tycka eller tänka. 
Den första tiden som nybliven småbarnsförälder kommer vara krävande och prövande på många sätt och vis. Du och Johan kommer sova i separata sovrum första året och Hampus kommer endast kunna sova i famnen. Han kommer vara vaken mycket om nätterna pga magont och du kommer anstränga dig så mycket att du kommer köra slut på dig själv. Du kommer inte orka att vara vaken varje natt flera timmar för att alla andra ska må bra. Du kommer tillslut vilja kasta in ditt högt älskade barn i väggen bara för att han ska bli tyst och sova. Du kommer bli rädd för att skada honom ofrivilligt för att ilskan helt plötsligt dyker upp. Du kommer gråta hejdlöst och vara rädd för att få en dålig anknytning till honom.
Du kommer träffa ytterligare en psykolog som är kopplad till bvc och föräldraskap. Hon kommer hjälpa dig en hel del men framför allt få dig att ringa vårdcentralen för att bli sjukskriven från din föräldraledighet. Du har fått en ny depression och allt är mörkt och jobbigt på nytt, men nu med helt andra dimensioner. Du kommer vara hjärntrött, ha mycket ångest och vilja rymma hemifrån. Du kommer vara rädd för att be om hjälp när det dessvärre är det enda som skulle hjälpa. Om du bara slutade vara så himla envis! Du blir inte en bättre förälder för att du anstränger dig tills du inte längre orkar, Hampus förtjänar en mamma som mår bra, ber om hjälp och visar hur man sätter gränser och ber om hjälp. Det kommer ta lång tid, hårt arbete och ungefär 3-4 månader sjukskrivning innan du är på banan igen och först när Hampus närmar sig 9 månader kommer du att tycka att livet som småbarnsförälder är rätt så bra. 

Mina avslutande ord till dig är att vara rädd om dig själv! Våga sätta gränser, stå upp för dig själv och din åsikt oavsett vem som ifrågasätter/ev. kan tycka annorlunda. 
Försök att vara närvarande i alla stunder, för man vet aldrig när livet helt plötsligt ställs på ända och kanske plötsligt tar slut.
Den här bilden är tagen 25:e eller 26:e augusti 2007. Jag har precis fyllt 15 år och håller på att ta mitt mopedkörkort. Jag är på bilden ovetande om att personen på mopeden framför mig kommer att förstöra min självkänsla totalt, bryta ner mig, hota, kränka och utnyttja mig sexuellt under 1,5 års tid. 
Min kropp har än idag men efter dessa övergrepp, trots att jag sedan snart 10 år hängt ihop med världens bästa kille, sambo och pappan till vårt barn. Han har aldrig behandlat mig illa på något sätt, alltid ställt upp, respekterat mig och värderat mig högt. Trots det så reagerar min kropp på att något farligt kan hända mig. Jag får fortfarande sprickor och blödningar vid penetrerande samlag. Jag har gått på mängder med utredningar, gjort en mindre operation i umderöivet där de klippt och bränt för att försöka minska smärtorna. Det gör mig så frustrerad att jag varenda gång jag har samlat ska behöva bli påmind om något som jag bearbetat vid 2 tillfällen, och gått vidare efter. Detta började för lite drygt 11 år sedan. Hur lång tid ska det vara så? Ska jag alltid behöva bli påmind? 

Kommentera här: