SUPERHJÄLTEN IFÖRD BLÅ PYJAMAS

Hej allihopa! Just i skrivande stund är det en trött tjej som skriver.
Jag gick till jobbet med vemod förra fredagen och det är precis så som jag alltid känner efter att ha varit ledig lite längre än 2 dagar. Jag ville bara vara hemma, mysa med Hampus, visa och upptäcka världen tillsammans med honom istället för att vara på mitt stressiga och krävande arbete. 
Jag vet dock med mig att alla jobbiga känslor släpper när jag väl kommer dit och när jag väl är där så trivs jag trots allt slit.
Det var en riktigt stressig eftermiddag/kväll och jag hade ihop med min duktiga undersköterska Millan hand om totalt 9 patienter. Av dessa 9 st svårt sjuka patienter så har 4 av dem en tracheostomi, som kräver en hel del omvårdnad och tillsyn. Vilket är alldeles för mycket att hinna med när man även har 5 andra patienter att ta hand om. De övriga fem var inneliggande för eftervård efter strålbehandling och/eller cytostatikabehandling för olika typer av cancer. Så dessvärre hade vi att göra och sprang som dårar hela arbetspasset. 
Som helgrutin på mitt jobb brukar det oftast beställas mat från pizzerian intill jobbet, vilket vi så klart gjorde även den fredagskvällen. 
Tyvärr hann vi bara äta lugnt i 5 minuter och blev ständigt avbrutna av ringningar från patienter som behövde hjälp. 
Trots att vi sprang som idioter hann vi inte med allt som skulle hinnas med och den känslan är något som jag starkt ogillar. Jag var inne och skulle smärtlindra, suga luftvägen och starta inhalation hos en patient runt 19-tiden. Patienten hade sin fru och barn på besök varvid sonen ger mig en utskällning för att de fått vänta så länge på de mediciner jag skulle hämta (alla kvällsmediciner + smärtlindring som även ska dokumenteras i knarkpärm, inhalation skulle dras upp, mediciner skulle krossas och ges via en tunn släng i näsan). Sonen hävdade att "Här får man vara glad om hjälpen kommer om 1 timme. På Sahlgrenska fick han hjälp med en gång". När jag hörde detta blev jag helt paff och handlingsförlamad. Vad svarar man på en sådan kommentar egentligen? Säger man förlåt? Ber dem att åka tillbaka dit?
Jag svarade i alla fall att "Jag ber om ursäkt att de upplever att det tar tid och vi gör så gott vi kan." Jag ville dock svara något helt annat. Kanske något i stil med "Jaha det tycker du ja. Nu är det faktiskt så att jag utan att förminska sjukdomstillståndet hos din anhörig har ansvarar för 9st minst lika sjuka patienter varav 4 av dem har trach precis som ni har. Jag kan inte vara på mer än ett ställe samtidigt och det är alltid en bedömning enligt prioritet som avgör hur snabbt allt ska fixas". 
Det låter hemskt  en jag börjar känna att nån måtta får det faktiskt vara. Att jag dessutom fick jobba över 45(!!) Minuter för att hinna färdigt mitt kvällsarbete med att dela medicin medan nattpersonalen vackert satt på sina rumpor utan att fråga oss om vi behövde hjälp med något. Det är ändå 8 händer och 8 ben som kan hjälpa till med en endaste liten grej. Självklart frågar jag om de behöver hjälp när jag kommer, då jag anser att vi alla hjälper varandra med det vi kan.
På lördagen var det bättre men inte bra. Dessvärre var en kollega som skulle jobba kväll sjuk och en annan behövde vara hemma för VAB (Vård Av Barn). Då fick det bli så att istället för att gå hem klockan 16 när jag skulle så fick jag vackert stanna till 21:30. Dock sprang jag som en idiot och gick från jobbet 22:15. Jag var uppe i varv och hade svårt att vara tyst, babblade okontrollerat för mamma som hämtade och körde hem mig på kvällen.
Söndagen försov jag mig till jobbet eftersom jag somnade på tok för sent för att jag inte kunde varva ner. Dock kom jag "bara" 45 minuter sent så det löste sig bra ändå.
Måndagen gick faktiskt bäst av alla dagar! Det var dock tack vare att vi är mer personal dagtid på vardagar. Då har vi 4 grupper istället för 3 och en sköterska som ger allt intravenöst, så som antibiotika, dropp m.m. Hon hjälper även till med att sätta nålar, springa o h hämta mediciner från VNL (lager) fram till kl 11 när hon slutar. Dessutom har vi vår fantastiska Britt i receptionen som svarar i vår huvudtelefon och har det tuffa jobbet att koordinera in- och utskrivningar, planerade operationer m.m.
Vården hade aldrig fungerat om inte all personal fanns, och då menar jag allt ifrån sjulhusdirektören till mellanchefer, till fackliga organisationer, vårdpersonal, regionservice som sköter städ, västfastigheter som reparerar, transportörer och övrig personal.







Kommentera här: