MENSVÄRK FROM HELL, DRÖMMAR OCH SNURRANDE TANKAR

Sedan i förra veckan har jag haft molande mensvärk som inte vill ge med sig. Naiv som jag är har jag gått runt och trött att jag är gravid utan att veta säkert. Troligtvis eftersom det gick så bra första gången vi försökte.
I måndags tilltog dock smärtan ordentligt och sent på kvällen kände jag den obehagliga känslan av något som rinner ut från underlivet. Jag har känt känslan tidigare och tänkte bara: "jaha ja då var det dags igen..." under tisdagens morgon kom det massor, vilket det i vanliga fall brukar göra, men det var en hel del som var som slime i konsistensen. Menssmärtorna har dock hållt i och det känns verkligen som att någon sätter en kniv i livmodern och gräver omkring i magen. Fruktansvärt! 
Jag trodde att jag skulle känna mig känslomässig, bli ledsen och känna mig dålig pga att jag inte blev gravid men det gör jag inte alls. Jag vet att det gör somliga tar tid innan det går och vi får helt enkelt försöka igen. Troligtvis är min menscykel inte som vanligt ännu eftersom spiralen togs bort för 2 veckor sedan. Johan tror att det är därför jag har så ont. Att hormonerna kanske hänger kvar och kroppen inte kommit i balans.
Själv misstänker jag att detta var en misslyckad graviditet. Jag tror att jag blev gravid men fick ett mycket tidigt missfall pga något som inte blev bra efter befruktningen vilket gjorde att cellerna inte utvecklades som de skulle. Därför tror jag att smärtan är högre, men givetvis så kan vi inte veta eftersom jag aldrig hade något positivt graviditetstest. 
Jag tänker mycket på att försöka igen, jag tänker på de par som försöker i flera år utan att lyckas samt de som har fått flertalet missfall eller mist sitt barn under förlossning eller efter. Jag vill så gärna ha ett barn till. Jag vill känna rörelserna i magen, snosa i håret på en nyfödd och känna hens mjuka fötter och små händer knipa runt mitt finger.jag vill se Hampus kärlek till sitt småsyskon och katternas reaktioner.
Jag har hittat massor med fina babykläder på tradera som jag har budat på i väntan på att bebis ska tillverkas. Jag ska även gå igenom, vika och sortera hampus babykläder som inte längre passar men som ska sparas.
Jag försöker att hålla tankarna och mina förhoppningar för mig själv men det är svårt, jag kan knappt hålla tyst. Som tur är så kan jag bolla mina funderingar med min bästa vän Kajsa som förstår min situation, försöker dämpa mina förväntningar när jag spinner iväg, hejar på mig när jag har det kämpigt och som alltid lyssnar på mitt eviga tjat.
Hur har ni gjort när ni väl bestämt er för att skaffa syskon? Har ni haft det svårt att hålla det hemligt? Tog det lång tid? Hur var skillnaderna/likheterna? Jag blir himla glad om ni delar med er! 
Infogar bild på när jag väntade Hampus. Bilden tagen maj 2017 endast någon vecka innan han föddes.

Inför att jag blir gravid nästa gång så försöker jag samla mina tankar, önskemål och drömmar kring just förlossning, tiden innan och efter. Jag har via min Instagram hittat något som heter doula. När jag först hörde namnet så visste jag inte alls vad det var. Jag läste vidare, googlade och började följa en doula på Instagram. 
Det är alltså en person som utbildat sig till någon slags förlossningsexpert och peppar, pushar, och finns där för dig och ev. din partner om vederbörande finns med under förlossningen. Jag kände direkt när jag läste om det att jag själv vill ha kontakt med en doula så fort jag blir gravid igen. Känslan finns fortfarande kvar trots att det gått säkert 1 år sedan jag lärde mig vad doula är.
Ikväll pratade jag med Johan om tänkbar  kring syskon, ny graviditet, förväntningar och även ämnet om en doula.
Jag nämnde att jag hade velat ha en doula närvarande och kände mig nästan attackerad när jag fick svaret "vad ska vi med en doula till? Vad ska hon göra?" Jag svarade att jag känner mig rädd och osäker inför en till förlossning och att en doula kan hjälpa oss med det. Svaret jag fick gjorde mig nästan mållös: "Varför ska vi betala 500kr/timme när du kan få professionell hjälp från tex. MVC? Det är ju ungefär som att använda homeopati istället för sjukvården." Vad svarar man på en sådan kommentar? Jag försökte förklara, sa ifrån och berättade att jag kände mig attackerad, vilket så klart inte var med mening. Jag berättade vidare att jag känner mig ledsen eftersom jag är osäker på om Johan verkligen vill ha barn eller om han faktiskt ser fram emot syskon. Han berättade att han troligtvis kommer tycka första 2 åren efter förlossningen kommer vara jobbiga och krävande. 
Självklart bekräftade jag hans oro och håller med om att den finns hos mig också. Däremot så är den med i bakhuvudet medan förväntningar, härliga känslor är i framkant i mitt huvud. Jag berättade att jag inte vill skaffa ett barn till om han inte kommer vara engagerad, älska det barnet lika mycket som Hampus o.s.v. 
Johan lyssnade tålmodigt på mina tankar och höll med om att han inte lyfter fram det positiva. Han övertygade mig dock om att han kommer älska båda barnen, han kommer vara lika engagerad som tidigare och han vill inte skaffa ett till barn bara för att ge Hampus ett syskon, det är något han verkligen vill. Dessvärre är han inte så bra på att uttrycka sig alltid så jag måste dra det ur honom, och be honom förklara. Ibland måste jag medvetet tolka det fel för att få en förklaring och tydlighet i vad han menar med det han säger.
Vi är dock världens bästa par eftersom vi alltid pratar med varandra om allt! Vi reder alltid ut saker med en gång och slut är inte prata fören allt känns okej för oss båda två. Efter 9,5 år tillsammans så har vi lärt oss när den andra säger en sak men menar något annat och ungen av oss kan ljuga för den andra utan att vederbörande förstår det.
Nu känns det mest skönt att det löste sig och att vi båda är sugna men Johan inte har ork till minsta eufori/förväntningar. 





Kommentera här: