ÄLSKADE ÄNGEL!

Tänk, idag, exakt just nu för 2 år sedan så befann jag mig på förlossningen på NÄL (Trollhättans sjukhus), jag hade blivit igångsatt under förmiddagen och hade haft kraftigt värkarbete sedan 12-tiden. Jag använde lustgasen flitigt men vid 17-tiden var det tufft och värkarna väldigt smärtsamma trots rörelse och tyngdkraften till hjälp. 
Vi bad om annan smärtlindring och jag blev erbjuden epidural som de satte vid 19-tiden ungefär. Jag kunde knappt tro att jag snart skulle få träffa mitt barn och om jag ändå hade vetat hur det skulle sluta....
Många som jag hör är rädda för att få en epidural bedövning. Min inställning under graviditeten var att jag skulle prova utan bedövning så länge som jag orkade (typ 4 timmar), sedan skulle be om råd och hjälp, vilket jag också gjorde, men om det inte hjälpte så skulle jag ta allt som behövdes för jag visste att epiduralen var bra att ha om något skulle hända (vilket det också gjorde).
Men jag tror att det är helt rätt inställning att se på det lite som det kommer. Är det jobbigt, be om hjälp, funkar det bra utan så kör på! Det finns liksom ingen prestige i hur en förlossning "ska" eller "bör" vara. Självklart ska man förbereda sig på vad som kommer hända under förlossningen men jag tror att för min del så hade det blivit helt tokigt om jag planerat ställning att föda i, när vi skulle åka in, hur vi skulle göra om vattnet gick m.m. för det var faktiskt inget av det där som spelade roll. Vattnet gick inne på förlossningsrummet efter att de gjorde hål mekaniskt (fruktansvärt smärtsam upplevelse enligt mig, värsta av allt på hela förlossningen). Förlossningsställning blev inte aktuellt eftersom jag fick göra ett urakut katastrofsnitt för ungen i magen fick syrebrist och höll på att dö i magen innan jag var öppen helt. Jag öppnade mig 7-8 cm ungefär så jag tog mig nästan hela vägen. Det står mig fortfarande och jag är besviken att jag inte själv fick avsluta förlossningen. Det är en stor sorg att det blev som det blev men samtidigt så känner jag att jag blev otroligt bra omhändertagen när hjärtljuden gick ner på Hampus. Detta var ca 1 timme efter att de tog hål på hinnorna. Värkarna var smärtsamma men ändå uthärdliga i slutet och med både epiduralen ochlustgasens hjälp så gick det bra. Helt utan vidare så tittar Johan som av en slump bort på övervakningen och ser att hjärtslagen på bebis som tidigare låg på 150-160 slag/minut sjönk. Han blev så klart orolig och jag försökte lugna med att personalen har koll, de ser alla barnens hjärtrytmer och mammornas värkar på expeditionen. Johan ville larma, men det fick han inte först. Sedan spänner han ögonen i mig och säger "det här fortfarande inte kommit någon och nu är hjärtfrekvensen 44, det känns inte bra, nu ringer jag!". Det var verkligen tur för helt plötsligt dyker det upp 3 eller 4 personer på rummet. De försöker få hjärtljuden att gå upp genom att jag ska vända mig åt olika håll. Jag är så rädd eller rädd är egentligen fel ord för jag var inte rädd jag var orolig för vad som hände men var så fullständigt inne i värkarna att jag inte minns vad som hände riktigt. Jag hade full tillit till personalen och att de hade koll på vad som hände  och hur vi skulle göra. Det var säkert inte första gången detta hände tänkte jag. Jag fick bricanyl i blodet för att stoppa värkarna och hjärtljuden steg för en kort stund innan de beslutade att han måste komma ut nu! Jag kände en lättnad: äntligen skulle vi få träffa vårt barn  som vi längtat efter så länge! Men jag skulle ju bli sövd så Johan skulle få träffa vårt barn först! Det kändes så orättvist samtidigt som jag kände att jag faktiskt missade det finaste ögonblicket i varje människas liv; när ens barn föds och kommer till världen.
Usch jag blir alldeles rörd och gråter medan jag skriver, men det är också terapi!
Från det att de beslutade sig för att göra ett kejsarsnitt till dess att Hampus kom ut, så gick det 8(!!!) minuter, och på den tiden så har de satt kateter, tagit på operationsstrumpor, mössa, rullat in mig på operationssalen, flyttat över mig på en annan brits, spänt fast armar och ben (vet inte varför riktigt?), fäst dukar över magen, satt pvk, desinfekterat magen, sövt mig, intuberat mig och sedan gjort själva snittet. 
Man kan alltså tro att det blev "slarvigt" gjort när det blev så akut men inte alls! Snittet är rakt och fint, jag fick inga komplikationer, inte ens en urinvägsinfektion efter katetern som jag alltid annars får lätt.
Jag minns känslan så väl när jag rullades in ensam på operationssalen som var ganska stor. Där inne var det massor med människor, alla har sin uppgift, och det verkade vara så bråttom med allt, de nästan sprang omkring. Jag kom över på britsen, det började sättas nålar, jag blev fastspänd och gröna dukar lades på min mage så att jag inte skulle se magen. Än så länge så är det inte en enda människa som har sagt hej eller pratat med mig sedan jag kom in på salen. Jag känner helt plötsligt hur något kallt hälls på magen och jag förstår att det är någon typ att desinfektionsmedel. Jag vet att jag hann bli livrädd och tänkte "herregud, nu snittar dem innan jag ens har blivit sövd, hallå det går ju inte, jag skulle ju sova!". Då ser jag den fantastiska undersköterskan som jag inte minns namnet på. Hon sticker fram huvudet, säger inget men lägger en hand på min axel och visar att mitt i allt detta kaos så finns hon där, som varit med ända sedan hinnorna togs några timmar tidigare. När jag fick se henne i operationskläder bakom masken så kände jag mig sååå trygg. Den där lilla gesten med en hand på axeln betydde så mycket och jag ångrar än idag att jag inte kontaktade förlossningen i efterhand för att tacka barnmorskan och undersköterskan som var med under förlossningen.
Men ut kom han tillslut den mest älskade och vackra pojk jag någonsin sett. Klockan 00:47 stod Johan där redo att ta emot vår lilla grabb. Han fick stå i bakgrunden för det var två barnläkare och en barnsjuksköterska från neonatal som tog hand om Hampus när han kom ut. Han var enligt Johan alldeles grå/blå i färgen och han fick inte igång andningen direkt. De fick suga ut fostervatten ur luftvägarna och ge honom CPAP en stund innan han hämtade sig. Han hade lågt blodsocker när han föddes men annars såg allt bra ut. Johan och Hampus gick till neonatalen där de fick vänta på att jag skulle vakna upp efter snittet.
Den här bilden skickades i vår familjechatt där min mamma, pappa, Johans mamma och pappa samt syster Malin var med. Johan skrev ett kort meddelande strax efter att jag kördes till operation att hjärtljuden gick ner men att de skulle operera mig med en gång. Min mamma och Johans mamma Kicki hade världens panik hemma och kunde inte sova alls. Alla undrade hur det var med mig och om det var allvarligt eller inte. Mamma har sagt att hon var nära att klä på sig för att komma till sjukhuset för hon var så orolig. Bilden skickades vid 03:30-04:00 ungefär och då blev alla sååå glada! Äntligen var han här! 
Hur gick det med mig då?
Jo jag minns att jag vaknade i hissen på väg ner till uppvaket. Det första jag frågade när jag vaknade var inte om allt gått bra, eller hur bebisen mådde, det första jag fick ur mig var "såg ni vad det blev?" Efter att de sagt att allt gått bra med bebis. Antagligen insåg jag inte allvaret fören långt senare. Jag borde vara glad och tacksam över att allt gick bra men det enda jag funderade på var om det var en liten pojk eller flicka som föddes. Tjejen som körde där fram svarade att hon inte hann se vad det blev och inte ens då fattade jag att det måste varit allvarligt om de inte ens tittat på könet. 
Jag tänkte att de säkert inte "fick" berätta, snacka om skyddsmekanismer!
Väl på uppvaket hade jag lite högt blodsocker, 12, så de kopplade bort glukosdroppet. Jag hade lite ont men det var ändå ok. Fick lite smärtlindring och fick till mig att jag skulle försöka sova lite. Jag fick en episod med kraftig smärta efter ca 2 timmar och fick dubbel dos smärtlindring. Jag sov sedan, drack lite vatten och vid 06-tiden fick jag lov att komma upp till förlossningen. 
Den känslan av pirr i magen när jag ska få träffa mitt barn för första gången går inte att beskriva. Jag ställde mig upp och fick hjälp av min alldeles egna barnmorska som jag hade på specialistmldravården som min barnmorska den morgonen. Hon hjälpte mig att byta trosor och binda, jag ställde mig alltså upp redan 5 timmar efter snittet gjordes. Jag hade dock ont och fick smärtlindring subcutant. Jag tänkte be om en rullstol mrn de körde mig in i säng till neo. De backade in sängen med huvudändan först och jag ser Johan sitta i fåtöljen med ett stort virrvarr av täcken. Upp ur täcket sträcker sig en liten liten hand och jag förstår att det är mitt barn jag ser

Första bilden på mötet mellan den nyblivna mamman och sonen! Jag var så rädd att göra fel! Jag trodde han skulle läggas på mitt bröst men de satte honom där istället! Jag var så orolig över huvudet, nålen i huvudet och grejen på foten för att kolla syresättningen.
Wow vilken känsla det var! 
Bästa känslan någonsin 😍
Jag var så trött så ni anar inte! Klockan är kanske 06:45 ungefär, jag orkade knappt vara hos honom längre eftersom jag knappt sovit alls under natten, föregående natt sov jag dåligt pga förvärkar. Jag är även OTROLIGT blek och har lågt blodvärde på gränsen till att få transfusion.
Ögonen lyser av stolthet och trötthet! Vi gick och lade oss för att sova vid 07-10 sedan var vi hos hampus hela dagen. Jag åkte dit i rullstol från BB. Jag pratade en del med mamma så klart, förklarade hyr jag mådde. Jag hade sådan hosta efter situationen och det gjorde så himla ont att hosta utan att anstränga magmusklerna! Helt omöjligt faktiskt.
Jag var dock glad över att allt gått så pass bra och att vi alla mådde okej efter omständigheterna. Här hade vi fortfarande inte bestämt oss för namn för jag var heeeelt inställd på att det var en Inez i magen! Så efter andra dagen tittade jag på listan med namn, så till Johan "Ska vi ta Hampus eller?" Varpå han svarar "Ja det blir bra, det tar vi". Så var det bara bestämt.
Andranamnet var desto svårare att klura ut. Hade det blivit en Inez så skulle hon heter Margareta i andranamn efter min farmor och Johans mamma, då skulle det haft betydelse från båda våra familjer. Manliga namn på samma sätt fanns inte och namnen: Gunnar, Christer, Rune och Sten kändes inte särskilt lockande eller passande till Hampus så det fick bli 
Hampus Johan Hermansson! Världens finaste ängel som överlevde ❤





Kommentera här: