ALLA HAR RÄTT TILL SIN ÅSIKT, MEN TÄNK OM DET ÄR FEL ÅSIKT?

I helgen (alltså förstår ni hur konstigt det blir när man har semester, vi åkte ut i onsdags) var jag och Hampus ute och hälsade på min mamma och pappa i deras husvagn som står uppställd ute på västkusten i närheten av bohus-malmön. 
Det var mysiga dagar vi hade där, vi åkte först bussen ut dit, en resa på 1 timme och 40 minuter ungefär. När Vi nästan var framme, kanske hade vi 10 minuter kvar så tappar Hampus allt sitt tålamod till att sitta stilla efter att ha kollat sporadiskt på spöket Laban och ätit upp allt ätbart ur skötväskan.
Han visade att han ville till vagnen och jag lade ner honom där. Han låg där tyst och snällt medan jag packade ihop våra saker inför avstigning. Efter ca 30 sekunder tystnad så börjar han gny lite. Så klart hade han spytt ner hela sig själv, vagnen, snutte och filt, troligtvis pga åksjuka. Jag fick snabbt av honom alla kläder, han fick vara i bara blöja tills vi kom till campingen.
Han var helnöjd, lekte på lekplatsen, spanade på cyklar, andra barn, hämtade vatten till mormor och busade med min mosters hund. Han har även ätit glass i stora lass, målat och varit på promenad.
Hampus och mormor cyklar och stöttar Sveriges damer i fotboll, som dessvärre gick mindre bra. Som han ÄLSKAR sin mormor. Han kallar henne för bouh-bouh och ropar efter henne så fort hon går någonstans utan honom. Husvagnen ser ni dessutom precis bakom min kära mor, så klart har blomkrukorna pimpats med svenska flaggor för att heja lite mera! 
Här är när vi precis kom ut i onsdags förmiddag. Han var överlycklig för att han fick ha med sig sin dock-sulky, dottä(docka, helt i tyg) och bäääiis (bebis med napp)  
Lagotton Doris vill så klart också vara med och måla. En sådan fantastisk hund hon är, passar så att Hampus följer med, vill vara nära och helst sitta i hans knä, vilket han verkligen ogillar. Han är dock väldigt noga med att hålla henne i koppel så fort vi är ute.
Glass är gott! Ingen mer kommentar behövs! Mer än att dessa arbetsbyxor är bedårande söta och jag är överlycklig att jag köpte dem på stadens second hand butik för 30 kr. Halsbandet har han gjort till mormor i present.
Hampus målar i sin målarbok. Babblarna är kul att måla! Mamma var också tvungen att måla och så fort jag slutade så tryckte han kritan i näven på mig och pekade i boken.
Det är inte så noga att hålla sig innanför linjerna. Så länge det är mycket färg så duger det.
När man är trött och vill läsa saga innan läggdags. Mormor och morfar har massor med bra sagor i sin husvagn! 

På kvällen igår kom min lillebror ut till kusten och tanken var att de skulle hyra ett rum på vandrarhemmet eller sovit i tält. Det blev dock inget av de alternativen. Hela familjen kom med en husvagn på släp som de lyckats hitta och köpa inklusive 2 tält för 15 000 kr. Den luktade så klart instängt men det går alltid att vädra ur. Det vanliga tältet var faktiskt i ganska bra skick för att vara ett original från 1985. Endast några mindre fläckar och ett minimalt hål i ett utav fönstren.
Jag blir så himla avundsjuk då jag själv hade ÄLSKAT att ha husvagn. Det står faktiskt högt upp på önskelistan och lockar mer än att köpa eget hus.
Hampus var överlycklig när morbror och "diiiisa" (Alicia, hampus halvkusin) kom och vill bara vara med henne.
Han gick runt med en gummiklubba och bankade överallt. Jag var helstressad så han inte skulle banka i någons fina Saab (pappa och Antons bil som stod bredvid husvagnen).

Vi (Familjen Johansson/Andersson/Andersson/Kryh) kom under gårdagen in på ämnet barn och frågan kom upp om "nummer 2". Jag försökte förvilla bort och skaka på huvudet för att varken säga ja eller nej. Jag vill inte börja berätta nu innan om våra tankar eftersom både jag och Johan vill hålla det för oss själva i början tills vi vet säkert att jag är gravid och att graviditeten går bra. Det finns många gånger det blir fel i en graviditet och att det blir ett tidigt missfall.
Jag har fått frågan några gånger och bara det gör mig frustrerad för vem har rätt att påverka eller lägga sig i ett sådant privat beslut? Tänk om hen som frågar visste om att vi redan försökte, att vi för 2 veckor sedan bestämde oss för att börja försöka. Hade hen reagerat annorlunda då? Undvikt att fråga kanske? Tänk om vi hållt på att försöka i över 1 års tid utan att lyckas? Tänk om jag redan var gravid utan att någon annan än jag visste om det? Alla frågor om barn och liknande är ett extremt känsligt ämne och jag undviker ofta frågor kring det utan låter personen jag pratar med själv få berätta det hen känner för. Om jag absolut vill fråga brukar jag ställa frågan mer öppen och så neutral som möjligt; t.ex. "Hur känner du inför barn/fler barn?". Då kan personen svara utan att jag påverkar personen, jag visar att oavsett vad du tycker så är det helt okej att tycka så. Men man ska alltid vara försiktig med sina frågor och kommentarer som kanske inte betyder mycket för dig men kan påverka den du frågar/kommenterar.
Min mammas reaktion när jag fick frågan om "nummer 2" var dock den som sårade mig mest. Jag tror att hon så klart inte menade att såra mig utan visade sitt missnöje till ett syskon pga oro, då min första graviditet och första tid var hemskt jobbig och krävande för mig. 
Hennes kommentar blev "nänä, kommer inte på fråga! Kommer du ihåg hur dåligt du mådde?". Så klart oroar hon sig med tanke på mitt mående förra graviditeten. Jag mådde illa från vecka 7 till 22, kräktes flera gånger om dagen och kunde knappt hålla ordning på blodsockret. Sjukskrivning vecka 8 till 23 och 26 till förlossningen vecka 38+0. Mina smärtsamma förvärkar vecka 28 till 38 och den avslutande havandeskapsförgiftning, igångsättning och urakut kejsarsnittet när jag nästan var helt öppen. Den jobbiga tiden efter snittet, mitt låga Hb och höga blodtryck trots medicin och förlossning, sömnbristen, magontet på bebis som inte kunde bajsa själv pga känslighet mot mjölkprotein, den jobbiga amningen, humörsvängningar och Min depression som gjorde att jag ville kasta mitt barn in i väggen eller ut genom fönstret.
Hon har helt klart rätt i att vara orolig, vilket även jag själv är. Dock så önskar jag att hon visste om hur jag tänker kring hennes kommentar, hur mycket den har påverkat mig. Jag älskar min mamma mer än något annat, jag behöver verkligen hennes stöd, pepp och jäklar-anamma om jag ska klara ytterligare en graviditet och kommande två barnschocken.
Min fina mamma
Vi är bäst tillsammans
Hon stöttar mig genom allt. Här fick hon mig att skratta mitt i allt mörker vid min första depression 2010. Dessutom är skrattet äkta och ärligt vilket var svårt för mig vid denna tiden.
Äpplet faller inte långt från trädet
Världens finaste och bästa föräldrar och morföräldrar till min Hampus.
Det finns ingen som dem! 












Kommentera här: