NÄR VÄRSTA FRUSTRATIONEN LAGT SIG OCH EN TILLBAKABLICK

Senaste inlägget skrev jag att jag var frustrerad och arg. En känsla som kommer och går med jämna mellanrum, precis som hos de flesta människor. 
Sedan dess har den värsta frustrationen lågt sig. Hampus är inte längre lika mammig som han var efter helgen. Han är fortfarande fäst vid mig och vill helst att jag ska trösta, jag ska mata och jag ska lägga helst om Hampus själv får välja. Numera går det dock bra om Johan lägger också, han blir bara lite ledsen de första minuterna innan han lugnar sig. 

För många så kan det kanske verka mysigt och skönt att vara nummer 1, att vara den som blir vald och det är det ibland. Som när han vill sitta i knät och kramas eller kommer springande med armarna i luften när man kommer hem från jobbet.
Det är dock mer krävande än man kan tro! Du får ingenting och blir ständigt avbruten. Att få en stunds egentid för att duscha eller bara ligga och titta tv eller läsa är stört omöjligt.

Hampus har blivit helt hysterisk och kastat sig i golvet, böjer sig som en pilbåge och gallskriker för att jag inte är med honom och går undan i sovrummet för att återhämta mig. Dessa dagar försöker jag att fokusera på att bära försöka andas och behålla lugnet, vilket är lättare sagt än gjort. Det går som sagt i vågor med mammigheten men jag funderas ofta över varför han är så mammig men aldrig varit pampig.

Det enda jag kan komma på är att jag är den föräldern som oftast spenderar mest tid med honom, alltid är den som sover hos honom när han är sjuk, oftast är den som är hemma från jobbet för vård av barn och även den som är engagerad och tar initiativ till lek eller andra sysslor ihop med Hampus.
Jag trodde att barn mest blev mammiga om man ammade dem, men det behövs som sagt inte alls för att få en stark anknytning till sitt barn.

Ni som följt min resa under lång tid vet ju som jag sagt så många gånger tidigare att jag fick en depression efter graviditet, förlossning och den första tiden. Jag ville inte vara hemma för han bara skrek och var ledsen, jag ville inte vara ensam med ett barn som jag knappt lärt känna. Jag fick tips om att gå till en öppen förskola av min fantastiska svärmor och hittade en i samma område som vi bodde i tidigare. Jag var där någon gång på ett så kallat babycafe dit alla med barn upp till 7 månader fick komma. Där fick jag träffa fantastisk personal som pratade med mig, visade mig runt i deras lokaler och lyckades fånga upp att jag inte mådde så bra. 
Jag fick prata med deras barnsjuksköterska som också jobbade där då. Hon berättade att hon precis startat upp en mammagrupp på måndagar när den öppna förskolan var stängd på eftermiddagen. Denna mammagrupp var för mammor som inte mådde så bra av olika anledningar. Just då var det bara en mamma, hennes son och Jag och Hampus. 
Det visade sig att vi hade väldigt lika pojkar, liknande problem och vi träffades varje måndag under kanske 8-9 månader. Vi pratade om allt som var jobbigt, fick chansen att göra babymassage, få information av barnsjuksköterskan och byta erfarenheter med varandra.
Det var så himla bra att gå dit och jag längtade till varje måndag. När jag slutade där var det 4 eller 5 andra mammor som var med i gruppen men jag kände i slutet att jag mådde så pass bra att träffarna inte gav mig någonting och lämnade plats för andra mammor istället. När jag slutade skulle jag få en pärm med material som vi jobbat med och bilder att ta med mig. Det glömdes dock bort och när jag var på Familjecentrum, som verksamheten kallas, förra veckan fick jag med mig den upphittade pärmen hem. Här är lite bilder från den tiden:
Familjecentrum när Hampus är runt 9 månader. Tränar på att gå själv, vägrade att släppa handen.
Familjecentrum när Hampus är ca 6 månader och upplever spännande såpbubblor
Familjecentrum när Hampus var ca 4-5 månader och jag mådde som sämst i min depression. Jag var sjukskriven under den här tiden och tröstade mig själv med att äta groteska mängder med sötsaker.
"You talking to me?🧐"
Familjecentrum när Hampus var ca 3,5 månader och vi precis började gå på mammagruppen
En av de bästa bilderna som togs under måndagarna. Massage och kroppskontakt fokuserade vi på då. Viktigt med beröring för både små och stora.Troligtvis har Vi redan masserar här och avslutar med en lång kram.

Jag måste verkligen uppmuntra alla som mår dåligt att söka hjälp, våga prata och våga bryta tabun. Jag pratade med min mamma när jag hade hemska tankar om Hampus. Jag berättade att jag ville slänga honom i väggen, att jag fick plötsliga utbrott och blev irriterad av att han skrek okontrollerat. Jag berättade för mamma att jag skulle känna det på Familjecentrum vid nästa besök och hon blev lite fundersam. Hon trodde kanske att det skulle bli konstig stämning om man började prata om sådant när man är bland människor man inte känner. Jag förstår hennes oro men kände att mitt kall och min stolthet inte ska få stoppa mig. Tänk om alla 10 personer runt bordet också har tänkt så men inget vågar säga. Eller om det jag säger eller skriver kan få någon annan att känna sig mindre ensam.
Det är därför jag fortsätter att driva den här bloggen. För att på bästa sätt kunna beskriva hur verkligheten som förälder och även som diabetiker ser ut.
Jag älskar verkligen att se hur många det är som är inne och läser Det jag skriver. Det ger mig mer motivation till att fortsätta engagera er i svåra frågor.


Kommentera här: