EN KVINNAS FRUSTRATION

Ofta när jag skriver här på bloggen sår det för att ge utlopp för någon typ av känsla, väldigt ofta frustration, ledsamhet, ensamhet, ilska eller kärlek och tacksamhet.

Just nu är jag förbannad! Jag är så arg att jag knappt vet vart jag ska ta vägen. 
För er som har följt mig en längre period eller som känner mig, vet att jag som person är väldigt glad, positiv och harmonisk. Kanske är jag en aning forcerad och ivrig i mitt sätt att vara och sådan har jag alltid varit. 
För att beskriva mig själv så väljer jag att citera en av mina bästa vänner: "Emma du är så positiv hela tiden, blir du aldrig arg?". Detta frågade hon mig i de tidiga turbulenta tonåren. Jag tittade på henne och svarade: "Naeä, eller, vad skulle jag bli arg för? Jag har inget att vara arg över". 
Det är något som jag lärt mig i vuxen ålder via psykologer och kuratorer. Jag har inga erfarenheter som jag kan erinra mig om, som handlar om ilska eller känslan av att vara arg. Jag har aldrig sett mina föräldrar riktigt arga, aldrig sett dem bråka eller att någon av dem skrikit åt varandra i frustration. Såklart har de varit oense men diskuterat sinsemellan. Givetvis var de frustrerade på mig och min lillebror när vi inte gjorde som de sade eller när vi alla var trötta och hungriga. Dock minns jag inte att jag varit just arg riktigt ordentligt.

Känslan av att vara arg och frustrerad är fortfarande ganska nytt för mig. Jag lär mig något nytt varje gång. Första gången jag blev arg och rabblade ur mig allt jag tänkte och kände var när Hampus var liten. Jag var så trött och så känslosam att jag höll på att krypa ur skinnet. Så här i efterhand inser jag komiskt att det bara var en hint om hur jag skulle känna längre fram. 

Det jag är frustrerad över nu är svårt att samla i text. Det är många små saker som flyter samman och blir till en jobbig känsla, likt ångest som kryper i skinnet. Det där obehaget som gör att du ryser till, inte kan ligga still och spänner kroppen. 
Hampus har haft hög feber i helgen pga en kraftig förkylning, vilket i sig är frustrerande men att han är gnällig, sover dåligt, är extremt mammig och trött gör att mitt vanligtvis rätt pyttelilla tålamod är nu som bortblåst. 
Jag orkar inte lägga, inte mäta, inte båda, inte byta blöja, inte titta på mer barnprogram eller läsa samma bok för 1547e gången. Trots att Johan är hemma känns det som att jag är ensam i allt som ska göras, planeras och skötas. Att han dessutom inte orkar med att ta hand om Hampus mer än några timmar i sträck är så frustrerande. Så klart hjälps vi åt och han nekar oftast inte om jag frågar eller ber honom om hjälp. Han berättade att han inte vet varför han tycker det är så jobbigt för honom att ta hand om Hampus. 
Jag berättade om min oro för deras relation, att han inte kommer få en bra relation med sin pappa eftersom de sällan gör någonting ihop eller pratar djupgående med varandra. Han tycker att det vore lättare om de hittade någonting som de kunde göra tillsammans, t.ex. se på tv, eller spela tillsammans. Det kanske helt enkelt är så att småbarnslivet inte är någonting för honom... Jag hoppas bara att han inte ser tillbaka om några år och ångrar att han inte var mer närvarande och aktiv som förälder.

Att lägenheten dessutom håller på att förfalla på grund av tvätt som ligger överallt, disk, matrester, fläckar, damm och saker överallt gör inte att känslan av frustration blir0 bättre. Jag är uppfostrad med att det ska vara ordning och reda hemma. Disken ska aldrig stå, den tas med en gång. Det ska städas badrum en gång i veckan och byta sängkläder varannan fredag. 
Sedan jag och Johan flyttade ihop har vi inte följt de reglerna och till en början var det himla skönt att slippa alla krav som jag hade med mig hemifrån. Jag fick bestämma själv när och hur saker skulle göra.
Med tiden har jag dock mognat och inser att jag mår som bäst när det är undanplockat och rent. Det är en sida av mig som ständigt vill att hemmet ska vara rent, medan andra halvan och inte orkar och därmed låter saker ligga framme. Det har blivit problematiskt eftersom varken jag eller Johan gillar att städa. Det är ytterst få gånger som jag har sett Johan spontant börja städa lägenheten. För honom röjer han lite i köket så är han nöjd sedan. För min del innebär städning att allt ska röjas, rubbet.
Att dessa meningsskiljaktigheter finns innebär såklart att vi får problem med jämna mellanrum. Vi försöker att prata med varandra för att stämma av och vi lyckas lösa det mesta faktiskt. Vi har trots allt varit tillsammans i 9 år, varit sambos i 7 år och varit förlovade i 4 år.

Kommentera här: