ALLA GRAVIDITETER ÄR OLIKA, ELLER?

Hej på er! 
Nu har det gått en vecka sedan jag skrev sist. Tiden flyger iväg och det skrämmer mig något fruktansvärt! 
Det har hänt så mycket den här hösten så jag har knappt haft tid att reflektera över allt som hänt. 

Jag blev positivt överraskad den 5 augusti med ett positivt graviditetstest och tänkte att livet slulle bli en smula mer magiskt än tidigare eftersom en ny människa höll på att utveckla sig.
Det dröjde inte mer än 3 veckor innan jag började få blödningar. Jag oroade mig i 2 veckor innan jag till slut fick en så kraftig blödning att jag sökte akut. Efter lite beräkningar och ett vaginalt ultraljud konstaterades att det fanns en bebis där inne med ett hjärta som slog. Utöver det såg man att det varit 2 foster från början men att det nu endast fanns ett levande foster kvar. Alltså missfall men fortfarande gravid. Mycket konstiga tankar och känslor.
Som följd blev jag sjukskriven och började därefter må illa och kräkas likt förra graviditet. Däremot spydde jag inte fören vecka 12 och framåt så jag började 5 veckor senare denna gången . 
När illamåendet och framför allt kräkningarna blivit lite bättre för ca 1 månad sedan var det dags att börja jobba igen, kul! 
Det var även dags för rutinultraljud. På rutinultraljudet såg man korta lårben som kunde vara till följd av en kromosomavvikelse. Vi fick nya dilemman, tankar och enorm oro. 
Vi gjorde fostervattenprov och inga avvikelser upptäcktes, vilket var positivt. 


Nu är jag i vecka 23 (22+1) och det jag kan konstatera är att mitt illamående kommer och går, jag kräks ca 1 dag/vecka och givetvis är det helt hanterbart ihop med jobb osv jämfört med tidigare under graviditeten.
Min diabetes orkar jag knappt ägna en tanke åt mer än försöka ta insulin varje dag.
Då jag gått ner 7 kg på 1 månad så var dietisten orolig och ordinerade vägning varje vecka. Jag vägde 79 kg när jag plussade. Gick upp till 80,6 kg som mest men sedan rasade jag till 73,6 som lägst. Mitt mål har varit att optimera mitt intag av kolhydrater och försöka få i mig mer än tidigare. Jag trodde det skulle hjälpa att sluta kräkas och få behålla den näring jag får i mig för att i alla fall bibehålla vikten men kanske även öka. 
Det har dessvärre inte hänt så mycket på vikten. Jag har gått upp 1 ynka kg sedan vi sågs för 1 månad sedan. Så klart ska jag inte gå upp för mycket och barnet får i sig näring som behövs, men ändå. Om man tittar på min mage så kan man knappt tro att jag varit gravid i 5 månader och nu är gravid i 6:e månaden. 
Jag känner dock av den lilla killen större delen av dagen, han sparkar med mer kraft än tidigare och jag tycker det känns tydligt även när jag lägger handen på. 
Jag kan inte längre ha mina vanliga tröjor på mig, utan älskar att leva i Johans t-shirts/tjocktröjor och leggings.
Min foglossning blir tydligare och tydligare ju mer tiden går. Jag märker när jag går i trappor att jag får ont, när jag bär saker eller går och står mycket. Bältet jag har hjälper till viss del, men ibland upplever jag att jag får mindre ont om jag inte har bältet på för lång tid åt gången. 
Idag har smärtorna suttit i bäckenet, strålat ner i båda men framför allt höger lår och skinkan.
Att ha dessa besvär med kräkningar, foglossning, dåligt flås, större mage, behov av att kissa på natten, illamående och även den psykiska påfrestningen som det innebär att vara gravid var och är jag medveten om är under en begränsad tid. Det är dock värt varenda sekund när jag får träffa bebisen där inne och får se Hampus träffa sin lillebror för första gången osv. 

Det jag funderar mer på är hur min egen kropp absolut inte har förmåga att må någorlunda bra under en graviditet eller flera. 
Båda gångerna har det varit kaos i pannkakan redan från start och hela vägen igenom.
Såklart finns det likheter och olikheter graviditetens emellan men i det stora hela är de lika. Det är alltid nya besvär som tillstöter och löser av varandra..
Hur är det med möjligt att må så dåligt undrar jag? Är det vanligt förekommande att folk mår som jag men som inte vågar prata och berätta om det? 
Är det möjligtvis så att jag är en av de där 0,01% som aldrig kan få ha en "normal" någorlunda besvärs och komplikationsfri graviditet? Man kan ju nästan tro det?! 

Alla dessa känslor vet jag kommer lugna sig, jag kommer hinna glömma och förtränga hur jobbigt det var, men jag är nästan helt övertygad om att det inte blir fler barn för min del efter denna graviditet. 
Att ha genomgått 2 kaos graviditeter är mer än vad jag någonsin kommer klara av. Det här handlar så klart inte om huruvida jag älskar mina barn eller ej eller om att jag helst inte vill ha fler än 2 barn, snarare tvärt om. Jag hade kunnat tänka mig 3 barn totalt där de 2 äldsta är någorlunda jämna i ålder och den yngsta är flera år yngre. Men min kropp går emot mig och att göra detta en tredje gång är i nuläget och ett tag framöver otänkbart.
Sorgen är dock närvarande att jag aldrig kommer få en dotter att klä upp i fina klänningar och kjolar. Men det är ju inget man kan styra över tyvärr.

Kommentera här: