ATT KRÄVA PERSONLIGT UTRYMME IFRÅN SIN BEBIS

Den senaste veckan har jag varit väldigt trött på att vara föräldraledig. Mina känslor är helt i oordning, ena stunden vill jag absolut inte vara föräldraledig mera samtidigt som känslan av att det är kul att göra det man själv vill varje dag är helt underbart. Jag känner mig otroligt priviligierad som är född och bor i Sverige där man har förmånen att kunna vara hemma med sitt barn med ekonomiskt bidrag från staten! Jag tycker det är mysigt att se vad varje dag har att erbjuda, vilka möjligheter vi har, väder och humör som styr aktivitetsnivån. 



Senaste veckorna har jag känt mig understimulerad, som att jag saknar något viktigt. Jag har hela tiden trott att jag inte haft tillräckligt mycket planerat varje dag och har därför bokat in fullt hela dagarna. Det är på sätt och vis roligt, men.... Det är inte så att jag är understimulerad i brist på kontakt med vuxna människor. Jag saknar den inre bekräftelsen, den inre styrkan att säga/tänka att jag är bra och jag duger som jag är. Jag jagar hela tiden efter någonting eller någon som kan hjälpa mig att avlasta när det är mycket med Hampus (vilket det alltid är när han är vaken). Tyvärr har vi ingen möjlighet att få så pass mycket hjälp som vi önskar. 

Att vi inte får avlastning innebär att både jag och Johan går på energisparläge. Vi sover dock väldigt bra jämfört med hur det har varit tidigare. Det är dock inte den fysiska tröttheten som tär på mig, utan den psykiska. Jag ska alltid vara med Hampus överallt. 
När han vaknar kl 07 t.ex. Så är han pigg och full i bus och vill upptäcka världen trots att jag helst vill dra täcket över huvudet och dö. Den känslan försvinner efter ca 20 min när jag inser att det inte spelar någon roll hur synd jag tycker om mig själv, jag måste gå upp oavsett.
Då brukar vi gå upp och äta frukost, båda två. Jag måste underhålla Hampus med diverse leksaker eller köksredskap medans jag gör frukost. Ge Hampus gröt först och sedan åter leksaker medan jag sväljer min kalla gröt och fis ljumna kaffe.
Därefter är det blöj- och klädbyte vilket är en kamp. Hampus kan inte tänka sig att ligga ner ens 5 sekunder på rygg utan rullar över, upp i beställning och vill ställa sig eller sitta på skötbordet. Dessutom gråter han så fort han tvingas ligga på rygg. Det finns få saker som gör mig så frustrerad som just påklädning och byte av bajsblöja med en bebis som ALDRIG vill vara stilla. Det är sällan jag tar mig igenom dessa moment utan att svära, höja rösten, hålla fast med ganska hårt tag, muttra över att ungjäveln måste lugna sig och vänta bara 2 sekunder till. 


Efter det är vi båda oftast ledsna, arga och jag är oftast genomsvettig. Vilket betyder att vi oftast behöver ca 30 minuter för att lugna ner oss. Under den tiden försöker jag få Hampus att leka på golvet medans jag sitter i soffan, men ICKE! Hampus vill att jag ska vara med honom på golvet, annars står han vid divanen och skriker ut sin frustration på mig. Jag försöker därför av vana sitta på golvet tillsammans för att vara tillgänglig. Det går väl så där eftersom hampus gärna vill klättra upp u mitt knä, dra mig i håret och sedan slänga sig iväg för han vill ner på golvet och GÅ! Han är otroligt stadig på benen men vill under inga omständigheter släppa taget om handen som knappt stöttar honom alls.
Att gå framåtböjd längre än 15 minuter i sträck är väldigt jobbigt. Jag har därför bara låtit honom hålla i mitt finger medan jag suttit kvar och han bara går så pass långt armén räcker. Detta gör honom väldigt frustrerad då han inte får som han vill.  
Att han dessutom blir väldigt arg/ledsen när jag försöker pilla loss mitt stackars finger som nästan vridits ur led så hårt som han klämmer, gör inte situationen bättre. Jag måste   

Kommentera här: